Meditation för alla

Ett av årets föresatser är att meditera mer, åtminstone ett par gånger i veckan. Även en liten insats har faktiskt effekt. Hur liten? Ja, om man har ont om tid, så räcker 10 minuter. Och effekten? Ja, för mig handlar det om att få tankarna att sluta snurra, att se helheten - "skogen för alla trän" - och att låta alla tankar få komma och gå. Vad det har för effekt på dig märker du om du sitter eller ligger ner en stund och försöker tömma skallen. Jag brukar meditera hemma, på sovrumsgolvet, i skräddarställning med ett tänt ljus och lite svag mantrasång i bakgrunden, t ex Deva Premal. Ibland går det "bra" och jag försvinner ganska snabbt in i ett transliknande tillstånd, men ibland är det bara jobbigt. Tankarna far som blixtar genom huvudet hela tiden, det kliar och gör ont på alla möjliga och omöjliga ställen. Tanken är ju också att man ska sitta stilla för att kunna fokusera, och att hålla på och ändra ställning eller klia sig på ryggen, stör koncentrationen. Att meditera är rätt mycket som att löpträna. Ett runda i spåret består ofta mentalt växelvis av två lägen: antingen går det bra, benen springer s a s av sig själv, och dina tankar flyger, eller också gör det ont, du känner dig slut och kan bara tänka på hur långt det är kvar. Samma känslor känner den som mediterar.
Igår var jag hur som helst på meditation i kyrkan. Vi var några få själar som satt där i kyrkbänkarna och deltog i en guidad meditation. Jag har en kompis som talat sig varm för detta, och tänkte att jag skulle prova. Meditationsledaren spelade musik, talade och inledde och avslutade med att slå tre gånger på en klocka. När hon slog de avslutande slagen hoppade jag högt i bänken :). Jag kände mig både fysiskt lätt och fokuserad när jag gick därifrån i vintermörkret. Jag går nog dit nästa tisdag igen.
För den intresserade finns även massor av guidade meditationer på Spotify. Jag ska lägga upp ngra länkar, så kan du prova själv.

Sätt på rätt glasögon

I alla år har jag trott mig vara lite för tjock. Lite för stor liksom. Bred över baken, bred över axlarna, bilringar, gropiga lår, dubbelhaka, gäddhäng. Inte smällfet, men lite så där fult småmullig som tyder på en dålig karaktär. För det är det väl? Visst tyder det på dålig karaktär att vara lite on the fat side, eller vad säger du?
Min uppnäsa, fina armar, långa ben, äppelkinder, tjocka hår och det faktum att jag aldrig behöver använda smink för att förstärka röda läppar och långa ögonfransar har jag inte tänkt vidare mycket på, nej, det är det där fettet som tagit upp mina tankar.
I alla år så har jag alltid tänkt - efter att ha slängt ett värderande öga på mig själv i spegeln - att: jodå, jag är nog rätt OK MEN jag måste verkligen komma igång med träningen, eller bantningen åtminstone.
Som en försäkring till mig själv, att jo, det ska snart bli bättre. Bättre än vadå? Det här, det som är nu, det som är min kropp just här och nu. Som en from förhoppning som måste uttalas - varje gång - för att bli giltig. Som det där med att inte lägga nycklar på bordet, eller nämna Woldemorts namn. Som skrock. Det går på ren reflex.
Så reflexmässigt uttalar jag mig alltså negativt, även i tanken, om min egen kropp. Det som är jag. Wtf??
Och vet du hur jag kom på det? Jo, jag satt och tittade i gamla fotoalbum, och insåg plötsligt att jag har vägt ungefär så som jag väger nu när jag mått bra som vuxen. Och det har jag oftast gjort. Och jag är fin. Min kropp (och din) är en gåva till mänskligheten. Allas våra kroppar är det. Speciellt kvinnor behöver inse det, och få höra det. Ofta. Så att vi fattar att vi är unika, mänskliga, och fantastiska utan att vara perfekta. Vi måste alla - både kvinnor och män, barn och föräldrar, singlar, sambos och gifta, trygga och otrygga, lära oss att sluta döma, både oss själva och andra. Och sätta på oss kärleksglasögonen istället för de där andra glasögonen, de där som förminskar, förfular och förvränger.

Ska man bara titta åt ett annat håll?

Om nån jag inte gillar blir slagen på käften, ska jag då bara titta åt ett annat håll? Om någon som skyr mig som pesten och som inte tvekar att ge uttryck för det, råkar illa ut, ska jag då stoppa händerna i byxfickorna och visslande se på? Kanske bara skrocka och njuta av ögonblicket som äntligen kommit?
Nej, det känns verkligen inte rätt. Handlingen i sig är ju ändå fel, oavsett vem det drabbar.

Yes(wo)man

Med tanke på förra veckans blogginlägg, om tiden och behovet av att kunna stänga av och säga nej, så kanske rubriken känns som en motsägelse. Men om förra veckans inlägg handlade om en föresats, så handlar det nu om att granska sig själv, och fundera på hur jag ska få känslan (hjärtat om du så vill) med mig på resonemanget.
På samma sätt som jag behöver kunna säga nej - så vill jag också ha modet att säga ja till det som ger energi och kreativitet, och kanske i förlängningen leder mig vidare. Och det har jag. För det vill jag. Jag vill alltid vidare. Att stanna på samma ställe mentalt och fysiskt är en viljeakt för mig, inte tvärtom. För mig har det alltid varit lättare att säga ja till nya saker än att säga nej. Nya jobb, nya arbetsuppgifter, nya aktiviteter, nya uppdrag ger mig goda vibes. Att göra nya saker gör mig glad. Jag tänker väldigt sällan att jag inte kommer att klara av det. Där har jag fullt förtroende för mig själv. Slentrian däremot, inarbetade vanor, varje dag samma sak, se samma saker, ger mig ståpäls och rysningar.
Men ibland måste man stanna upp. Se skogen för alla träd. Kanske räkna om riktningen några grader. Inse att det inte alltid är de stora kasten i tillvaron som ger den där bestående skillnaden för oss vardagsmänniskor med allmänmänskliga problem. Kanske handlar det mest om att nå en insikt om sitt eget agerande, och hitta en väg ut. Så om jag ska möta någon utmaning i år, så är det att se till att det jag säger ja till - är bra och goda saker. Och om det kostar, så ska det också smaka. Riktigt gott.
Resten får vara.

Time is an illusion, eller?

I slutet av 2012 kom jag vid något tillfälle hem från veckans tjänsteresa och kände mig helt slut. Det är en helt normal känsla, som jag har ofta, men den här gången fick jag verkligen syn på den, och tänkte "Hallå där, vem är du? Vem bjöd in dig i mitt liv?". Jag började fundera, och skrev t o m upp mina exakta tider. Det visade sig att jag på de tre dagarna jobbat ca 36 timmar.

Detta är i längden inte alls bra. Visst, man kan jobba så här under en period. Kliva in i tunnel och bara jobba, jobba, jobba - och sen är det klart. Men ett vanligt jobb med hög arbetsbelastning tar ju inte slut. Det bara fortsätter i samma takt. Jag är ju dessutom förälder också. Så mina förpliktelser och mitt engagemang stängs inte av kl 18, de bara byter huvudkanal. I många fall känner jag mig som sambandscentral, lobbyist, strateg, terapeut, projektledare och logistikansvarig 24/7.
Jag reser varannan vecka, och de veckorna jobbar jag riktigt MYCKET. Mitt jobb är inte av den karaktären att det "blir färdigt", utan jag måste själv bestämma när jag är klar för dagen. Telefonen ringer hela tiden, och dagarna är ofta packade med möten. Kollegorna förfäras varje gång de får syn på min kalender. Men jag är också en arbetshäst som kan ta mycket tunga lass, och som sällan lämnar något halvgjort efter mig. Min räddning är att jag också är duktig på att prioritera, så jag håller alltid arbetsbördan i schack.

Men för mig är det f a för lite egen tid (som kommer av hög arbetsbelastning och packad kalender) som hotar att tippa lasset och ta min energi. Jag måste hinna tänka, inte bara göra. För det behöver jag både mer tid för återhämtning mellan varven, och en annorlunda arbetssituation.
För att sätta fart på detta, och hitta former som funkar för mig, kan jag börja med följande:
1. Minska antalet möten (jobbet) - konkret: börja slakta i kalendern
2. Delegera mer (jobbet & hemma) - konkret: fördela uppgifter
3. Ta inte alltid rollen som spindeln i nätet (jobbet & hemma) - konkret: låt någon annan ta rollen då och då
4. Acceptera att du inte har koll/kontroll (jobbet & hemma) - och gilla det! - konkret: titta åt ett annat håll/håll för öronen och ge dig själv lite egen tid att tänka.

Feminist? You bet!

Klart jag är feminist! Är inte du? Varför inte?
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Vilken del av mänskligheten har fortfarande inte fattat att kvinnokampen måste gå vidare? Se dig omkring, människa! Tycker du att det är OK att kvinnor i Saudiarabien inte får köra bil, att småflickor i Indien ignoreras ihjäl eller gifts bort med mycket äldre män, att fruar/flickvänner runt om i världen ses som mannens privata egendom att göra vad han vill med, att mord i äktenskapet ofta av media beskrivs som "en familjetragedi" när det inte var något annat än mord, att kvinnor nekas sexuellt likaberättigande, att kvinnor ska behöva vara bokstavligt talat livrädda för sina exmän, att kvinnor saknar rösträtt, att flickor ska bära familjens moral genom att bevara oskulden tills de är gifta, att flickor nekas utbildning pga föräldrars prioritering, att lika lön för lika arbete fortfarande är långt borta, att kvinnor alltid, alltid ligger under i lönestatistik, och att det fortfarande talas om kvinnors oförmåga att förhandla lön som förklaringsmodell till den statistiken? Och så vidare.
Och allt detta för att vi är just kvinnor. Det är fanimej ofattbart att det pågår!
Feminister som grupp brukar ju få höra att den enda tydliga gemensamma frågan de har på agendan är att de hatar män. Ytterligare ett sätt att fördumma oss kvinnor som grupp. Som om det enda vi kunde komma på är att polarisera oss mot männen som grupp!
Det där snacket handlar bara om att a. trycka till kvinnorna ytterligare, b. rädslan för kvinnors vrede, c. hålla sig väl med den vinnande sidan, eller det värsta av allt d. hänvisa till kvinnans viktiga uppgift i familjen (som om vår omsorg om våra barn skulle gå förlorad om vi var feminister. Grr!) Vi vet alla hur maktstrukturen ser ut och är fördelad könsmässigt, till och med i vårt sekulariserade och hyfsat jämställda samhälle.
Enligt uppgift uppfattar sig 42% av de brittiska kvinnorna som feminister, men endast 29% av amerikas kvinnor. Jag tänker som Caitlin Moran, att vad tror dessa kvinnor att feminism handlar om? Vilken del av jämställdheten har inget med dem som kvinnor att göra?

Året som kommer

2013. Det låter olycksbådande. 13 är ju ett av traditionen olycksbådande tal. Men kanske kan då olyckan denna gång få drabba de som inte behandlar sina medmänniskor med respekt?
Nej, det känns inte rätt att önska olycka till någon, oavsett försyndelse. Hämnd leder ju aldrig till något bra. Däremot så hoppas jag att det nya året ska innebära mer av det goda till dem som behöver det. Mina nyårslöften består därför i år av det lilla jag kan göra för att röra mig och det jag gör den riktningen. Nu när jorden trots allt inte gick under med buller och bång, så är det väl dags aff fundera vad du kan göra för att åstadkomma en bättre värld?
Jag å min sida vill minska min konsumtion av nya saker, handla mer second-hand, mer ekologiskt, mer klimat-smart, och därtill göra mer av det jag tycker är viktigt, och mindre av det andra. Jag vill gå ner lite i tid. Fortsätta åka kollektiva transportmedel så mycket jag kan. Smaksätta kranvatten istället för att köpa bubbelvatten. Skänka grejer vi inte behöver. Försöka gå och lägga mig tidigare. Och så vidare. Jag ska lyssna, interagera, skriva och drömma mer.
GOTT NYTT ÅR!!