Upp- och nervända ställningar

Nej, tyvärr. Det handlar inte om sex. Inte den här gången.
Det handlar om att stå på huvuder. Vilket sägs inte vara är så svårt. Med rätt tenik är det nog lättare än man tror. Fast det hjälper förstås om man är lite vältränad, eller har något som påminner om balans.
Det sägs vara en föryngrande ställning. Kanske det, men det är nog mest för att ställningen motverkar gravitationskraften. Let me put it this way: det som kanat någon decimeter närmare fötterna, kanar vid huvudstående åt andra hållet. Tyvärr lär man få stå kvar där uppochner för att behålla effekten. Lite opraktiskt i längden.
Sä här gör man (och t o m jag kunde nästan). Min "yogamaster" Eva är kung på det här. Mot en vägg känns det lugnare, och kanske kan du stå där en vecka. Eller 2 minuter.

Other kids did it

Fast man är vuxen kan man hemfalla till att skylla sitt beteende på någon annan. Faktum är att det är den allra enklaste vägen när man vill skydda sig själv. Det är någon annans fel att jag gjorde så här, att det blev som det blev. Det beteendet och den metoden finns överallt. Man vill gräva fram en syndabock, som man kan skylla på, kanske straffa - och sedan glömma/förtränga hela saken. Ofta är det otvivelaktigt fler kockar i soppan. Men det har mindre betydelse. Det finns bara en enda person som kan - och bör - stå till svars för det man gör - man själv. Oavsett vad som hänt så har man som vuxen ett eget ansvar.
I svåra stunder sätter man också gärna sig själv främst. Det är ett sätt att överleva, och i en pressad situation har man kanske ingen annan metod. Det viktigaste är att man lär sig något av det. Att man är visare nästa gång. Att man då kan visa kärlek även för andra.

Skattefinansierad verksamhet

Tremor

Det finns flera anledningar till att jag håller på med yoga och meditation. En är att medvetet kunna åstadkomma ett kroppsligt lugn även i pressade situationer. Jag har nämligen en sjukdom som kallas Tremor. Det låter lite som trembling, och det är precis vad det är. Jag darrar. Mer eller mindre för jämnan. Det finns olika typer, och jag har det som kallas essentiell tremor i kombination med fysiologisk. För min del är det ärftligt eftersom det finns i släkten (inte hos min narmaste familj), och jag har haft det sen jag var tonåring. Det består av små darrningar i händerna, som finns där mer eller mindre hela tiden, men som förvärras vid stress och affekt.
Det är inte Parkinson, struma eller någon annan mer allvarlig sjukdom, det är bara down-to-earth Tremor.
Och det kan man definitivt leva med. Det jobbigaste har nog varit mina tankar på hur andra uppfattar mig. Jag har haft hårda krav på mig själv, om vad jag ska klara, hur jag ska stålsätta mig. Jag har alltid vägrat att se på det som ett problem. Men pröva ett cocktailparty, en fin middag eller en presentation med händer som darrar som höstlöv. Jag har varit på otaliga med dessa höstlöv, så jag vet precis hur det känns.  Om man darrar så är den allmänna uppfattningen ofta att man antingen är jättenervös eller allvarligt sjuk. De flesta är för finkänsliga för att fråga, vilket ofta gör saken värre. Och jag har skämts över min oförmåga.
Men no more. Det finns saker som hjälper, t ex medicin, som jag tar ibland. Andningsövningar, meditation och yoga är ännu bättre. Numera har jag släppt det där med vad andra människor tycker. Det hjälper också. Än är det inte dags att ge upp drömmen om en så enkel sak som att kunna bära en kopp kaffe med fat, med en hand.

Hur svårt kan det va??

Min kompis sa att det här med yoga och pling-plong, det måste du släppa! I alla fall temporärt. För det är skittråkigt att läsa om, för de inte redan frälsta. Kanske det. Det är mycket som snurrar i huvudet, och som jag skulle vilja hinna, vilja välja, kunna löpa linan ut med. Yogan är en sån löpa-linan-ut-aktivitet. Det är själen och köttet i ett, där själen tänker att "hur svårt kan det vara med lite yoga??" och kroppen svarar att "försök själv att stå i plogen med knäna vid öronen i tre minuter, så får du känna hur svårt det kan vara!!". Visst är det skönt att stretcha, men det är en hel del annat också. Min mage korvar sig, höftkulorna och knäna knakar hörbart, det känns som om jag ska få kramp när jag står stilla (ibland får jag det) och balansövningarna brukar resultera i att jag ramlar omkull. Ibland känns det mer som lyteskomik än något annat. 

Oneness

En kompis hade varit på oneness-mässa. Vad tusan är nu oneness?
Jag googlade lite, men det hela var ganska kryptiskt. Det tycks handla om att vi alla är Ett. Alltså en i grunden vanlig religiös föreställning, denna gång indiskt förpackad. OK, so far so good. Men sen kommer det. Oneness-gänget ägnar sig åt Deeksha, eller Oneness Blessing, en överföring av gudomlig energi, som skapar ett skifte i medvetandet och ens uppfattning av livet. Denna Blessing skapar enligt uppgift aktivering av vissa (önskvärda) centra i hjärnan och av-aktivering av andra (mindre önskvärda). And there you've lost me.
Hur som helst (får jag påminna om att vi har religionsfrihet - hur befängt det än verkar).
Det finns ett mantra som heter Moola Mantra. Används tydligen inom bl a oneness, och sägs bära med sig möjligheten att upptäcka sitt gudomliga jag. Och det gäller tydligen även fast man inte begriper ett jota.
Se där, en rejäl brasklapp för att få folk att lyssna.
Men det ÄR vackert.

Resedagboken är back up

Halva resan till Nepal finns nu dokumenterad i text och bild (under Resedagbok).

Svart bälte i vardagseffektivitet

”Få det gjort!” skriven av David Allen. Med underrubriken "Svart bälte i vardagseffektivitet". Boken beskrivs på följande sätt: "Vilket arbete du än utför leder den dig till samma resultat: Du hinner mer, uppnår bättre resultat och får mer tid över. Allt handlar om några enkla knep. Du är inte beroende av någon avancerad utrustning - en penna och baksidan på ett kuvert är allt du behöver för att kunna sätta igång." Det låter bra. I teorin. Men vissa "tidstjuvar" förgås icke så lätt. Möjligen om man har en packe underställda eller en hysteriskt fet plånbok. Och hur kan jag vara så kategoriskt fördomsfullt säker på den saken? Jo, för att i boken finns detta finurliga schema för problemlösning.

Problem:
Tar det längre än 2 minuter?
Om nej – vidta åtgärd
Om ja – delegera eller skjut upp.

Funkar inte om
• Ditt barn skriker
• Maten är slut
• Det finns inga rena kläder eller rent porslin att äta på
• Dina barns kläder är för små/trasiga/för stora
• Det behövs fixas matsäck NU
• Han/hon har glömt gymnastikkläderna någonstans – oklart var
• Ingen har varit ut med hunden de senaste 6 timmarna
• Gräsmattan ser ut som en nyplöjd åker
• Kollektivtrafiken har gett upp
• Hela tjocka släkten är på ingång

Funkar kanske om:
Man sitter oanfrätt i sin bil eller vid sitt skrivbord på en ordinär arbetsplats där ens största problem består av om man ska prata med en annan vuxen människa om något vuxet, ringa ett telefonsamtal om något jobbrelaterat eller flytta ett papper från höger till vänster eller tvärtom. Och sorry, folks, det är inget i jämförelse med några samverkande faktorer i ovanstående lista.

En bok om svart bälte i vardagseffektivitet kan helt enkelt inte trovärdigt skrivas av en människa som inte har varit hemma med barn, eller andra behövande. Inte heller av någon människa som jobbar heltid, har fyra barn, undervisar på universitetet, påstår sig baka allt bröd själv och laga all mat från grunden och dessutom skriver böcker. Samtidigt. Och som seriöst står och säger att hon/han är en fantastisk mor/far, som gör ALLT för sina barn. Jaha, det är väl i så fall ALLT utom att undvika en hjärtattack i för tidig ålder. Eller ALLT utom att inse att det hon/han visar för sina barn är hur en förälders liv ska vara. Hur stressigt det är tillåtet att livet är. Under hur lite tid det är tillåtet att bara njuta, i förhållande till hur mycket tid som går åt till att prestera. Hur viktigt det är att visa upp en lyckad fasad.

Har du läst ”28 timmar på ett dygn”? En av de passusar jag minns bäst från den boken är där den hårt arbetande mamman har fått i uppdrag att göra något hembakt till skolans basar (eller liknande). Det är oerhört viktigt att det är just hemgjort. Riktiga föräldrar bakar nämligen allt själva. Men hon har inte tid. Så hon köper färdiggjort, och smular sedan sönder kanterna – för att det ska se hemgjort ut. Och så skäms hon.
Och japp - någon borde definitivt skämmas, men det är inte hon.

Långsamhetens lov

När jag kom hem från Nepal så tyckte jag att alla gick så snabbt här. Vart i herrans namn är vi alla på väg?
Jag är själv en person som närmast galopperar fram. Med snabba steg i korridorerna på jobbet, på väg till tåget, till skolan, eller affären, eller... vart det nu är jag är på väg. Eller jag har gjort det i alla fall. Nu ska jag försöka gå lite långsammare. Som ett experiment. Känna hur det känns att hasa fram. Åtminstone då och då.
Nu på våren vill jag verkligen sjunga långsamhetens lov, så att man får chansen att njuta av naturen när den är så fantastisk. Ta sig tid att vara där man är. Sitta på trappan med en kopp kaffe, läsa tidningen eller bara låta solen lysa i ansiktet. Tvätten, disken, middagen och t o m arbetet kan vänta.
Det är inte bara slow food som gäller, det är mer slow överhuvudtaget. Jag vet vad stress är, vad bråttom är, vad hjärtat i halsgropen är. Hur det känns i kroppen.
Utmaningen ligger i att börja sjunga långsamhetens lov lite oftare.

Som en sista clou: Om man alltid är på väg någonstans, hur ska man då kunna hitta hem?

Ostkaka på squash

Åt världens godaste ostkaka i helgen. På squash! Med vispgrädde och krusbärssylt. Underbart gott!Squash är en sån där grönsak som det gärna blir för mycket av. Till slut vet man inte vad man ska göra av alla dessa halvmeterlånga gröna jättekorvar. Alla recept som kan göra grönsaken njutbar är då mer än välkomna. Det här receptet skulle kunna vara ungefärdetsamma som den kaka jag åt:

1 kg squash

½ dl sötmandel
3 bittermandlar
4 ägg
1 dl strösocker
2½ dl grädde
2½ dl mjölk.
5 msk vetemjöl
2 tsk vaniljsocker


Sätt ugnen på 200 grader. Skär squashen i små bitar och mixa den till mos. Låt det rinna av i ett durkslag i 15 minuter. Hacka sötmandeln och bittermandeln fint. Blanda moset med äggen, sockret, vetemjöl, mandel och gräddmjölken. Häll smeten i en eldfast dorm. Formen behöver inte smörjas. Grädda kakan 45 min - 1 timme.

Yoga och meditation och healing

Har varit på yoga- och meditationshelg. Pratade med en kompis om det, och insåg när vi pratade om det att att det kanske är rätt förutsägbart att det är just kvinnor i min åldersgrupp gör den här resan inåt. För min egen del handlar om att jag behöver lyssna lite mer på mig själv, och fundera på vad jag faktiskt vill uppleva.  Kanske är det detsamma för andra. När det gäller yoga är jag övertygad om dess välgörande effekter. För det känns så bra i kroppen att utöva det. Man tänjer, stretchar och sträcker ut, men på ett snällt sätt. Man tränar andningteknik, balans, fokusering och kroppskontroll, där man står i Trädet (Vrksasana på sanskrit).

Fast jag har inte precis den där balansen ännu. Far from. När jag står i Trädet har jag den ena foten strax ovanför fotknölen på den andra, det räcker för mig.

Men det var inte bara yoga, det var musikmeditationer också. Det var helt nytt för mig. Meditera gör jag ju, men till dundrande musik? Sittande i ring med andra, med brinnande ljus i mitten? Med en ledare som enligt uppgift både utövar healing, har kontakt med den andra sidan, och ser positiva energier som ljusfält mitt ibland oss? Nej, det var något helt nytt. Ska jag vara helt ärlig så kändes det ganska udda, och lite skrämmande. Närvaro från "andra sidan"? Spooky.
Omöjligt för mig att förstå, så jag bara lyssnade, som när man lyssnar till en sagoberättare. Och kanske är det tokudda - men so what? Jag tyckte mycket om den kvinnan som ledde meditationerna, och det är faktiskt helt OK att vara lite galen. Jag har en känsla av att livet blir lättare att bära då.