Resa till Nepal

Dag 1 - fredag

Från Sverige - Abu Dhabi

Vi lyfter från Bromma 14.10. Väskorna incheckade, och åker hela vägen till Kathmandu. Min nyinköpta jätteväska vägde bara 9 kilo. Tack konstmaterial och fleece. Lock för öronen, upp genom molnen. Solen däruppe, som alltid. Dånet från motorerna är öronbedövande. Oroar mig för skoskav. Mina skor har bara bekantat sig med mina fötter under tre dagars tid. På TOK för kort enligt alla experter. Känner att jag nog har lite ont på ena hälen redan nu. Jag gäspar, och det gör mina reskamrater (Eva, Ingemo och mamma) också. Ca 2½ timme senare landar vi i Bryssel. Nu är vi hungriga, så vi letar efter något trevligt matställe. På en flygplats. Känns rätt otippat att hitta ngt mysigt, men efter en stunds letande och velande bestämmer vi oss för en tapasbar där de också har en ganska trevlig vinlista. Eva fyller år, så vi slår till på champagne till tapastallrikarna. Efteråt blir det kaffe och medhavda tryfflar. Sällan har jag ätit så trevligt på en flygplats!

Klockan 21.45 lyfter nästa flight mot Abu Dhabi. Vi flyger med det arabiska flygbolaget Etihad Airways, som visar sig vara oerhört serviceminded och med supertrevlig personal som tillsammans talar minst tio språk, däribland ryska, swahili, spanska och thai. Vi äter med vanliga plåtbestick (ja, knivar också!) och all mat är halal-godkänd (som det diskret står längst ner på våra menyer). De har skärmar infällda i framförvarande stol och var och en kan välja bland en stor mängd musik och filmer. Vi får det vanliga kitet med filt, kudde, ögonmask, öronproppar, tandborste+tandkräm och ett par strumpor, och försöker göra det så bekvämt som möjligt för oss där vi sitter inklämda i mittenraden. Det går sådär, men efter att ha tittat på filmen ”Red” så slumrar jag in. Förmodligen snarkar jag.

Dag 2 - lördag
Från Abu Dhabi - Kathmandu
Vi landar i Abu Dhabi på morgonen, och lyfter mot Kathmandu vid lunchtid. På eftermiddagen lokal tid landar vi Kathmandu. Är ganska slut och stel efter den långa resan. Tackar gud att vi fixade visum hemma, så att vi slipper stå i jättekön på flygplatsen. Även väskorna har letat sig fram till slutdestinationen visar det sig, efter nervös väntan bland jättekartonger, nätrullade bulliga lådor och plasmaskärmar vid bagagebandet.

Väl ute genom tullen, så kommer vi ut till ankomsthallen. Den är ganska tom visar det sig, men sen tittar vi lite längre in i lokalen och ser en veritabel folkmassa trängas bakom en glasvägg. Ur denna folkmassa kommer en arm upp och vinkar ivrigt, och ett skrattande ansikte visar sig. Det är Evas kompis, Karma. Hans namn är som ett gott omen. Eftersom goda gärningar generar god karma och onda gärningar ond karma, så är det nog bäst att man är snäll mot honom.
Han hälsar oss med gröna (speciellt för de resande) och vita sidenschalar, s k katas, och lotsar oss genom folkhopen till bilen på parkeringen. Vår packning åker upp på bilens tak, vi fyra tränger in oss i baksätet, Karma hoppar in i skuffen och två chaufförer sitter fram.
Färden går genom den - för mig - totala kulturkrocken Kathmandus gator. Det är obeskrivligt mycket folk överallt, manuell polisövervakning i många korsningar, en otrolig mängd motorfordon, ohyggligt dåliga vägar, kor, getter och hundar. Det tutas, skriks och poliserna blåser i sina visselpipor. En hinduisk festival pågår (som heter Holi), där man slänger färgat vatten omkring sig, gärna på andra, så många människor och djur är alldeles rödfläckiga. Vi åker till klostret, där vi ska bo under vår tid i Kathmandu.
Väl framme i det buddistiska Bodong-klostret, så stannar bilen slutligen på en skruttig grusväg framför en port i rött järn. Vi kliver ut, och in genom porten till det som tydligen är klostrets gästhem. Väl därinne träffar vi Pema Dorjee och två av hans handgångna män; de fantastiskt trevliga och humoristiska (!) munkarna Tindley och Shodak. Mötet mellan Eva och Pema är rörande. De har väntat på att få träffas igen, det är tydligt. Vi träffar också en norsk kvinna, den hjärtliga och sympatiska Siri, som bor på gästhemmet samtidigt som vi, samt det israeliska paret Tete och Raisy. Alla är ”Pemas vänner”. Det kramas och skrattas. Alla är uppenbart väldigt glada.

Själv känner jag mig som om jag hamnat i en helt nya värld. UFO-känsla infinner sig. Vad gör JAG här? Jag som knappt vet vad buddism är. Jag är inte religiös, och jag är ofta djupt skeptisk mot s k andliga ledare. I den branschen finns många lurendrejare, som alltför gärna utnyttjar människor som letar efter meningen med livet. Här står jag nu framför en liten vänlig man, med pigga ekorrögon och ett fast handslag. Han ser stark ut, trots sina (kanske) 60 år. Han är klädd i vanlig munkutstyrsel, dvs röda och oranga kläder, i något slags klänningsmodell, och han har en tygväska över axeln. Jag gillar honom instinktivt, även om jag känner ett litet sting av obehag inför den vördnad som alla visar honom, och som han så naturligt tar emot.
Klostret innehåller munkarnas bostäder, bönehuset (vad det nu kan heta) och gästhemmet. På klostret finns kanske ca 50 munkar, från ca 8 år och uppåt, som studerar buddhistisk filosofi, i den sk Bodong-traditionen.

Länk till information om Pema Dorjee: http://www.pemadorjee.blogspot.com/

Dag 3 – söndag 20 mars
Kathmandu
Frukost kl 8, som serveras av den förtjusande munken Shodak. Förtjusande kanske låter som ett överdrivet begrepp, men Shodak är fantastisk. Jag blir under vår tid på gästhemmet alltmer imponerad av hans perfekta sätt att servera, hans lugna uppenbarelse, hans sympatiska rörelsemönster, hans humor.
Till frukost serveras pannkaksliknande bröd och till det omelett. Kosthållningen innehåller mycket grönsaker, mjölk, ägg. Fisk finns inte och kött är nog dyrt. På klostret är det vegetarisk kost som gäller. Kaffe eller te ur stora blommiga termosar med kork (dvs inte skruvlock), antingen gjort på varmt vatten eller på varm mjölk. Eller en blandning. Det vanligaste sättet att tillreda te tycks vara en kopp varm mjölk med en tepåse i.
Eva och Ingemo och Siri och mamma var med på morgonbönen, som började kl 05.30. Som den tydligen gör alla dagar. Idag firas också en speciell reinkarnerad Lamas ankomst till klostret. Han ska vara här i två veckor och ge "teachings" till munkarna. Han heter Rinpoche Tenzin Thutop Jigdrel. Född i Nepal 1992, och reinkarnerad efter en lama som levde på 1300-talet.
Den mumlande sången kommer i vågor, blandad med tjutandet och bankandet från olika musikinstrument.
Vi börjar dagen med ett möte med Pema med flera, för att diskutera vårt hjälpprojekt Gatubarn i Kathmandu, och för att planera vår dag. Jag förstår till en början inte alls sammanhanget mellan de olika människor jag träffar här. Vilken är deras koppling till varandra? Hur funkar det här? Hur får de kontakt med varandra? Vilka hjälpprojekt bedriver de?
Det framgår ganska snabbt att vi enligt de uträkningar som gjorts inte kommer att ha råd att driva ett hem för gatubarn särskilt länge. Lokal och personal är en sak, men till det kommer mat – och det kan bli dyrt om många hemlösa barn skulle strömma till. Vi enas hur som helst om att vi den här kvällen ska återvända till Thamel, där vi ska bjuda ett antal utsatta barn på ett välbehövligt mål mat.
Vi bestämmer också att vi dagen därpå ska ta en gemensam tur till Malaghiri, där ett av Pemas skolprojekt nästan har gått i mål. Om allt går som det ska så ska skolan invigas i mitten av april. Med på turen ska de nyanställda unga lärarna, som aldrig tidigare sett sin blivande arbetsplats. De kommer att behöva bo där också, eftersom det är långt och transportnätet inte är stabilt mellan de större städerna och de avlägsna byarna.
Dagen innehåller också ett besök vid den närliggande stupan. Den är ett världsarv, visar det sig, och den heter Boudhanath Stupa. Där ska man gå runt x antal varv per dag. För info, se länk: http://www.sacred-destinations.com/nepal/kathmandu-boudhanath-stupa

Kvällens uppdrag att bjuda gatubarn på mat, och se den miljö där de lever, blir inte trevligt. Det är knappt uthärdligt, men jag gör mitt bästa för att se glad ut. För deras skull. Fast egentligen vill jag bara gråta när jag ser deras skabbiga, loppiga, smutsiga yttre. De är hungriga som vargar. Vi får försöka med flera olika ställen innan vi hittar ett som är villiga att servera dem. Och jag längtar fruktansvärt mycket efter mina egna barn. Bäcksvarta gator, smala prång och smutsiga, smått hyperaktiva barn. Några av dem säkert höga på lim. Det är ingen trygg miljö för någon av oss. Alla värdesaker har lämnats hemma. Inga plånböcker eller kameror synliga. Men allt går bra, och vi känner oss trots allt ganska trygga i Pemas och Karmas sällskap, där vi går på gator där ingen turist med huvudet rätt påskruvat skulle gå in ensam efter mörkrets inbrott.
Efter måltiden skiljs våra och barnens vägar för den här gången. De drar vidare, och vi drar oss tillbaka till det hotell i området där vi ska bo under natten. Två skruffiga rum utan värme med grönaktig lysrörsbelysning, och inget lyse på toa. Som vanligt. Mitt i natten går den förbannade takfläkten igång (förmodligen eftersom Ingemo och jag med förenade krafter försökt utröna vart alla de fem lysknapparna går, och ändå bara lyckats få igång EN lampa). Jag är så trött, fortfarande med lite jetlag i kroppen, och orkar inte riktigt vakna. Jag fryser så jag skakar, men kryper ändå bara bort till min väska i mörkret och drar fram den extra fleecefilten. Jag minns att jag tänkte att det nog var en polishelikopter som landade på taket. Med filten över mig somnar jag om. Ingemo är mer resolut, så hon stiger upp, slår på lampan, upptäcker felet, slår av takfläkt och lyse och går sedan och lägger sig igen.

Dag 4 - måndag 21 mars
Från Kathmandu - Pokhara
Vi far upp som skott kl 6, snabb morgontoalett, och packar ihop alla grejor. Ingen frukost, vilket inte spelar någon roll för mig som inte är särskilt hungrig så här tidigt. Jag har valt att inte lämna någon del av min packning i Kathmandu, vilket är rätt naturligt eftersom jag inte har något extra med mig. Det jag har vill jag ha med mig på vandringen. Strax före sju samlas vi vid ”receptionen”… eller ja, den lätt skabbiga disk bakom vilken det sitter två män i de typiska mössorna och dricker te.
Nu ska vi åka busstaxi till Malaghiri, där vi ska titta på ett skolprojekt där Pema och Karma är djupt involverade. Utländskt kapital från ideella krafter bl a i Sverige har bekostat bygget. Vi plockar upp ytterligare 4 personer vid ett torg i Kathmandu på vägen. Det är två blivande lärare på skolan, Pemas ”stabschef” Norpil och Siri. Vår busstaxi framförs av två personer; en som kör, och en som hoppar i och ur vid alla poliskontroller som är på vägen. Där byter pengar och papper händer.
Föraren kör som en galning. Fort, och med många omkörningar. Gärna på till synes livsfarliga ställen; i kurvor, backkrön, och inne i byar. Men han ligger mer eller mindre på tutan, och framåt kommer vi. Efter en timme stannar vi för frukost. Vi packar in oss på ett pittoreskt ställe med betongväggar, rangliga bänkar och en hel del flugor. Frukosten består av ett litet tefat med något slags bönröra, en friterad kringla och kaffe eller te med massor av socker. Jag gnager lite försiktigt på en kringla, sörplar sött kaffe och känner mig mycket skeptisk till bönröran. Men den är riktigt god, visar det sig. Innan vi åker vidare handlar vi frukt av några försäljare. Den ena av de nepalesiska lärarna hjälper till med köpslåendet, vilket nog är tur eftersom ingen begriper ett jota av vad det är den andra vill, och vi har egentligen ingen som helst uppfattning om vad två apelsiner borde kosta.
Byn Malaghiri visar sig ligga långt uppe i bergen. Nästan en timme i hårnålskurvor, genom otaliga byar, med en ständigt tutande förare. Väl framme tittar vi på skolan, som byggts för att även byns mindre barn ska kunna gå i skolan. Några bybarn och deras föräldrar kommer dit, vi pratar med dem och delar ut kläder och skolmaterial. Pema, Karma, Norpil, Siri och de två lärarna m fl funderar på vad som återstår av bygget. De mäter, diskuterar och planerar. Det tar sin tid, och vi andra kan passa på att njuta av omgivningarna.

När vi åker tillbaka mot stora vägen till Pokhara, så ser jag för första gången Himalayas bergskedja i fjärran. Som en hägring hänger de där spetsiga bergstopparna där, ovan molnen, på en plats på horisonten där det i vanliga fall inte finns någonting. Fantastiskt, och lite skrämmande.

Färden går sedan vidare mot Pokhara i en hårresande fart. Vägarna är i och för sig ganska usla, de flesta fordon överlastade med folk eller annat och omkörningar är legio i alla lägen, så all fart över 50 km/h känns mer eller mindre livsfarligt. Den väg vi åker går bitvis terrasserade odlingar och risfält. På risfälten står folk till knäna i lerigt vatten och plockar risplantor, och en man plöjer med ett par storhornade oxar. Det ser väldigt tungt ut. Bredvid oss, i en djup klyfta, rinner en stor flod ,känd för sin ”white water rafting”. Över den går en del långa, till synes oerhört skraltiga hängbroar som ger mig rysningar och viss handsvett.
Vi stannar för lunch och äter gott från en buffé som står framme i värmen. Kyckling, currysås, kokt spenat/mangold, kokt ris. Måltiden avslutas med te/kaffe. I vanliga fall skulle jag knappast ha valt mat som står framme som den här gör, men jag måste ju äta, så det gör jag. Jag förlitar mig nu helt på Karma. Och det känns så skönt att bara kunna släppa på kontrollen. Jag kan i alla fall inte få kolera, för det är jag vaccinerad emot.

Framme i Pokhara, övernattar vi på Gautama Guesthouse. Det ägs av tibetaner. Vi äter middag (tibetansk pirog med grönsaksfyllning) tillsammans med Pema, pratar gatubarnsprojekt och tibetanernas situation i Nepal. Från mitt och mammas fönster ser vi starkt rosa blommande bougainvilla och de vita bergen långt där borta ovanför oss. Det är tydligen dit vi ska.

Dag 5 - tisdag 22 mars
Från Pokhara - Ulleri

De två lärarna i Malaghiri, buddistmunken Pema, hans stabschef Norpil och Siri har återvänt till Kathmandu och för oss andra är det dags att börja gå. I flera dagar har jag funderat på om jag inte har lite ont i knät ändå? Och så mycket har jag fattat, att det är ingen bra grej att få ont i knät på trailen. Jag har en knäbinda i resår med, så den stoppar jag i min dagsäck. Fötterna tejpas noggrant med skavsårsplåster på alla utsatta ställen, som hälar och fotknölar. Skorna är som sagt rätt nya, och det kommer att bli varmt. Ingen idé att ta några risker när det gäller fötterna.

Vi tar vår busstaxi till startplatsen. På vägen passerar vi Pokharas busshållsplats, och plockar upp tre till: två killar som ska bära vår packning (Siri och Rajan) och Yogindra (som är Karmas assisterande guide). Alla är i 20-årsåldern. Yogindra pluggar på universitetet, och de andra två ska tydligen åka till Israel till hösten för att gå jordbruksutbildning i Tetes regi. Efter någon timme och 500 000 potthål i vägen, når vi avstigningsplatsen. All packning lastats ur, och jag undrar i mitt stilla sinne om vi ska emigrera, eller vad är det fråga om? Bl a har vi en grön hink med oss. Vad vi nu ska ha den till? Yogindra bär den. Härifrån är det alltså apostlahästarna som gäller. Jag är nervös, och funderar mycket på om jag ska klara det. Om jag ska få skoskav. Om jag stukar foten. Och så vidare. Efter viss omlastning av vår packning och fikapaus med kaffe och ljuvliga bananpannkakor (och det som ska visa sig den dagliga utdelningen av Snickers/Mars/Bounty – som man ska ha när man blir trött), så startar vi vandringen från Naya Pool (ca 700 möh).

Siri och Rajan bär nu större delen av vår packning – och det känns väldigt konstigt. Ska inte en redig svensk kvinna – jämställd till max – kunna bära sin egen packning? Men det visar sig så småningom att detta a. är ett hyfsat lukrativt extrajobb/sommarjobb för dem, och b. det är tur att vi slipper. Karma drar dagens vandringsutmaning innan vi ger oss iväg, och den innebär att vi ska komma upp till ca 2100 möh. Som att klättra upp på Åreskutan, alltså. Och detta redan på dag 1.
Gode gud – hur ska detta gå?
Men det går. Efter lunch i Hile, så fortsätter vi uppåt och över liten beskedlig hängbro. Sen börjar skärselden i form av vad som kan vara jordens längsta stentrappa. Upp till Ulleri ska vi – och dit kommer vi 3781 trappsteg och två timmar senare. Vi är flera grupper som går samma sträcka lite omlott. Några tyskar, några fransoser, en liten grupp kineser som visar sig komma från Shanghai. Vi stannar och pustar vid olika tillfällen, och passerar då varandra. Fniss och hejarop utbyts mellan oss, och det ger lite glädje i allt muskelarbete. I slutet av trappan är jag så trött att jag inte ens orkar tugga den extra energi som någon ger mig. Vi medelålders låglandsmänniskor slurpar i oss halvljummet vatten, och vi tar slutligen de sista 200 metrarna upp till toppen. Våra fyra medhjälpare är givetvis pigga som mörtar, och tydligen inte påverkade överhuvudtaget av den dryga uppförsbacken.
Väl uppe blir det stretch, vila och varm dusch. Därefter te och kex och snack med alla andra som är där. På kvällen god mat & sedan tussa på kudden. Vårt rum har utsikt ner mot dalen, och jag ser både den fantastiska stjärnhimlen och små gula lampor från husen långt därnere.


Dag 6 – onsdag 23 mars
Från Ulleri - Ghorepani
Karma har sagt att om jag vill få bra bilder av Annapurna South så måste jag vara vaken 06.15. Och det är jag. Jag är vaken redan 05.30. Och det vita berget syns tydligt mot alla de andra mörka, trots att solen ännu inte gått upp. Sen blir det än mer imponerande, när solens strålar når det stora vita berg som reser sig så nära oss.

Dagens vandring går från Ulleri till Ghorephani, på 2900 m. Vi går genom djupa skogar, förbi små vattenfall och bäckar, under fantastiska magnoliaträd och träd täckta med vita orkideer.

Vi ser apor slänga sig i träden. Trailen vindlar sig uppåt, alltid uppåt, och det ÄR jobbigt, men efter gårdagens skärseld känns ingenting svårt eller fysiskt FÖR tufft. Fördelen med vår grupp är att det inte finns någons som helst prestationsångest hos någon av oss. Målet är att orka gå hela vägen, att inte bli sjuk, stuka foten eller vricka nåt knä. Som stigen ser ut så är det definitivt ingen omöjlighet, eftersom det för det mesta kryllar av knöggliga stenar att ta sig förbi, över, uppför eller nerför.
Så vi tar det lugnt. Tar pauser. Hjälps åt. Väntar på varandra. Skrattar. Skojar. Är glada åt allt vi får. Faktum är att vi snart blir kända som ”the happy group”.

Vi når Ghorepani på em. Återigen ganska trötta, och slut i benen. Det där med hur långt man går har vi redan släppt. Det är liksom utan betydelse. Det som kan ge någon som helst indikation på hur jobbigt det kommer att bli är hur mycket UPP och NER det är på den sträckan vi ska tillryggalägga.
När vi frågar Karma eller någon annan av killarna hur långt det är kvar så svarar de alltid i tid, dvs hur lång tid det kommer att ta. ”If slowly, about two hours. If extremely slowly, about two and a half.” OK. 2½ timme alltså ;)
Ghorepani är otroligt vackert, och vårt guesthouse ligger uppe på en västsluttning med utsikt mot Annapurnamassivet. Som att sitta på första parkett, t o m när man borstar tänderna.

Dag 7 – torsdag 24 mars
Från Ghorepani – Tadapani
Klockan 04.55 ringer alarmet. Det är fortfarande mörkt ute, men jag ser pannlampor röra sig utanför huset. Idag ska vi göra vår topp-attack på Poon Hill, 3210 meter. 05.10 börjar vi gå uppåt, utrustade med varma kläder och ficklampor. Efter 50 minuter når vi toppen, tillsammans med en ganska många andra, och solen har ännu inte gått upp. Nu börjar jag förstå det där med att det kan vara köbildning uppför Mount Everest, och stockning på toppen. Så illa är det inte här, men vi är ett par hundra på plats på en av Himalayas bästa utsiktsplatser. Sen går solen upp över Dalaguiri, Nilgiri, Annapurna South, Annapurna I och Manchapuchere. Och det är fullkomligt fantastiskt.

När vi går ner efter att ha njutit av anblicken en god stund, så inser jag att vi faktiskt är ganska högt uppe. Inrikesflyget mellan Jomsom och Pokhara flyger förbi i dalgången UNDER oss.
Efter frukost och ihopplockning av utrustning ger vi oss iväg mot Tadapani. Första etappen går upp mot Deurali Pass på ca 3100 meters höjd. Det är bara uppför, uppför och uppför dessa förbaskade stentrappor. Med jämna mellanrum har man byggt ett slags podium av sten, med inbyggda avsatser lagom att luta sig mot eller sitta på. Där kan man vila en stund. Och tro mig, det gör man, för bakom oss har vi en fantastisk vy. Utsikten mot vita 8000-metersberg i Himalayas bergskedja gör vartenda steg värt mödan. När jag går där, med svetten lackande, så har jag fortfarande svårt att tro att jag faktiskt är i Himalaya. Men det är jag. Och fan vad jobbigt det är.

Vi går länge på en smal bergskam, bitvis bara ca 2 meter bred, med branta stup på båda sidorna (som tur är växer det buskar, bambu och andra små träd på de branta sluttningarna, så man slipper fundera på vilken dålig idé det vore att snubbla just här). Men solen värmer så skönt, stigen platt och behaglig, och fåglarna kvittrar, så allt är bara hunky dory. Efter ett tag börjar det slutta neråt, och vi kommer så småningom ner i en rhododendron-skog i en ravin. Den ravinen går vi ganska länge i, med en liten bäck som porlar fnittrande ner genom klyftan intill oss. De stora blommande rhodondronträden (såna vill jag ha hemma också) är fantastiska.

Vi äter en jättegod lunch på ett litet guesthouse som ligger längs leden, och dricker te på ett annat. Leden går neråt hela dagen, ibland i princip rakt ner, på stentrappor, i grus, lös sand, jord… utom den absolut sista biten, där vi ska gå mer eller mindre rakt uppför en brant bergssida genom tät Fangorn-liknande skog. Just när vi samlar oss inför den utmaningen så börjat det regna, sen åska och sist hagla. Här lär jag mig en läxa. Mina regnkläder bär Siri i sin packning, och han är långt borta (dvs redan framme där vi ska bo). Jag har som tur är en tunn fleecetröja i min ryggsäck, för min skjorta blir blöt på ett par minuter. Och jag blir både blöt och iskall när jag står mitt på stigen i hagelskur och dundrande åska och sliter av mig en dyblöt skjorta för att istället dra på mig en småfuktig kall fleecetröja. Yogindra har varit med förr så han drar upp tempot uppför bergssidan redan när det börjar droppa, och han och mamma står där och trampar när jag börjar mecka med min klädsel. Så ombytet får gå så snabbt det bara går. Ingen tid till att gå bakom någon buske, och för övrigt så finns inga buskar, så jag får stå ut med att blotta min vita lekamen där mitt på stigen.
Sista biten vräker haglet ner, i köttbullsstora klumpar, svett har förvandlats till is, och min stackars hatt blir aldrig sig själv igen. Jag blir innerligt glad när jag äntligen ser Tadapani.

Men säg den glädje som varar. Jag insåg efter en stund att den barack med flera rum i lång rad och dörrar ut åt samma håll, som vi skulle bo i, främst verkade vara hamrad i plåt. Kommer man åt en vägg så skramlar det. Ingemo och Eva hade ett stort hål i sitt golv, och mellan varje rum var det ca 5 cm lucka mellan väggarna. Privatliv? Nej knappast. Inte ens en smygfjärt skulle ha gått obemärkt förbi, om det inte vore så att de flesta vandrare är utmattade vid 9 på kvällen och sover som klubbade oxar.
Vädret visade inga tecken till att förbättras nämnvärt. Det regnade och blåste hela kvällen, och kastvindarna runt vårt guesthouse gjorde att både väggar och tak skallrade olyckbådande. I matsalen satt flera och åt med ytterkläderna på, trots en kang (någon slags gasolbrännare som värmer luften under ett bord av plåt) under bordet. Vi fick som vanligt jättegod mat, toppat med Momos (tibetanska dumplings). Mumsigt. Jag och Ingemo delade på en tallrik, men orkade tyvärr inte äta upp alla.
I våra rum fanns sängar med kudde och underlakan. Inga täcken eller extra filtar. Senare på kvällen letade Karma på några gamla vaddtäcken som vi fick. Det var tur, för det var verkligen kallt den natten! Jag sov i allt jag hade: dvs underställ, nattskjorta, fleecetröja, ullsockar, vantar och mössa. I sängen hade jag sidenlakanspåse, fleecefilt och gammalt vaddtäcke. Man ligger rätt still i den utrustningen, kan jag meddela. Jag somnade in till ljudet av vinden som ven, väggarnas skramlade, medvandrares taktfasta snarkningar och jubelrop från matsalen där några tappra spelade kort.
Ingemo och Eva berättade senare att det i rummet intill deras varit ett par som grälat (då måste jag ha somnat redan för jag hörde inte ett smack), och att de först diskret försökt på olika sätt att få dem att dämpa sig. Till slut hade Eva tröttnat och med hög röst sagt: Shut up! Då blev det tvärtyst. Inte ett pip.

Dag 8 – fredag 25 mars
Från Tadapani – Cchomrong
Ingemo sjuk. Kräks och har diarré.
Själv mår jag också lite illa, så jag tar vårt frukostbröd, stoppar i en påse och tar med att äta på vägen.
Vi packar ihop sakerna. Karma vandrar oroligt fram och tillbaka, bekymrad över Ingemos hälsotillstånd. Ingemo själv är blek som ett lakan. Men hon vill gå, så vi går. Mamma, Eva och Yogindra går före, och vi går sakta sist i vår grupp; först jag, sen Ingemo, och sist Karma. Att Ingemo bara orkar, tänker jag. Men vad ska vi göra i detta väglösa land? Vi kan inte stanna där vi är, alltså går vi. I början är det lite kallt, så jag startar i goretexbyxor med shorts under och T-shirt. Vi hinner bara gå en halv km så åker goretexbyxorna av, det är redan för varmt. Vi går på en skogsstig, ganska slät och fin, i en skog, neråt mot dalen. Flera andra grupper går om oss. Vid en gård kommer vi ikapp de andra i vår grupp. Fåglarna kvittrar och allt är grönt och lummigt och luktar fräscht och jordigt efter gårdagens regnskurar.
Dagens tur börjar på 2540 m, går mycket brant ner till 1800 genom terrassodlingar och små byar till en smal klyfta, och sen upp igen till drygt 2100 på smala stigar som hänger på bergssidorna och de vanliga, otroligt jobbiga stentrapporna. Siri och Rajan går långt, långt före. Vi ser dem röra sig uppåt i stentrapporna på andra sidan, medan vi fortfarande är på väg ner mot den hängbro som ska ta oss över ravinens botten långt, långt därnere. När vi är nästan nere möter vi en stor grupp fransmän och fransyskor som tålmodigt kämpar sig uppåt. Vi stannar till och utbyter de vanliga skämten om att det inte är så långt kvar, skrattar gott en stund och fortsätter sedan åt varsitt håll. Vi neråt, de uppåt.

I den dal där vi vandrar idag har det varit en hel del jordskred, som vi ser resterna av på båda bergssidorna. Leden går bitvis över delar av jordskreden, och det känns riktigt läskigt. Om marken skulle ge sig iväg så är det nog ca 1000 meter till dalens botten, och på den sträckan hinner man definitivt slå ihjäl sig ett par gånger om. Efter en god stunds vandring blir det lunch, där vi delar bord med en stor grupp tyskar. De bli väldigt avundsjuka när vi dels får in maten nästan direkt, och dessutom får en hel del extra mat (sånt som Karma har med sig). Ingemo dricker cola och äter lite, lite bröd. Vilar sedan mot bordet med huvudet i armarna. Jag äter ca 20 % av den nudelrätt jag får, och som är jättegod. Men min mage vägrar mer.
Därefter går vi vidare mot Cchomrong. Vi kommer fram till ett trapparti som vindlar uppåt, strax efter lunchen, som bara fortsätter, fortsätter och fortsätter uppåt. Som vanligt i de här trakterna faktiskt. Nu går leden också långt ut på kanten, så när vi träffar jakar på stigen så blir jag faktiskt orolig. Hur ska vi kunna mötas? Men Yogindra tjoar lite på dem, och de makar sig. Visserligen ser de lite lömska ut, men de flyttar sig ut på kanten och står sedan stilla. Puh!

Vi vandrar vidare genom ett välmående landskap, med en natur som tycks enklare att bemästra än den vi vandrat genom tidigare. Husen är lite stadigare, odlingarna lite frodigare, terrasserna fler. Om vi vänder oss om kan vi se husen i Tadapani klättra på bergskanten däruppe. Det ser inte långt ut, men det är det bevisligen, eftersom man måste både ner och uppför en dryg stigning för att ta sig dit. Fågelvägen är det nära, men lårmuskelvägen är det avsevärt längre.
Det är varmt och skönt, men regnet hänger i luften. Avlägset hör vi åskan dundra, och molnen hänger tunga och nästan svarta i dalgången upp mot Annapurna. Strax efter oss kommer den klingande och klongande ”ponny expressen”. En stor grupp mulor med allt från gasflaskor och betongsäckar, till oljeflaskor, mjölsäckar och tygstycken på ryggen, med sina förare till fots.

Vi hinner precis fram till vår guesthouse i Chhomrong, så är regnet över oss, och fullkomligen vräker ner.
Men då är vi osårbara. Vi är inne, vi kan sitta, ligga och bara ta det lugnt. Gå på toaletten. Dra täcket över huvudet, sparka av skorna. Snart kommer vi att får varmt te och kex.
Vi kan ta en varm dusch. Ja, i teorin i alla fall. Eva ber om en demonstration av de mystiska reglagen på duschen, vilket får som resultat att den utlovade 24-hour hot shower, förvandlas till en 24-second hot shower. Och de 24 sekunderna gick åt under demonstrationen.
Från Cchomrong kan man fortsätta norrut, mot ABC (Annapurna Base Camp). Jag tänker att det är tur att våra planer ser ut som de gör.

Det här är fullt tillräckligt för mig, det jag håller på med. Det kan lätt bli prestation att vandra i Himalaya. ”Jag gick så här fort eller jag var uppe på den här höjden eller jag klarade allt själv eller jag hade bara 5 gram packning”… Kolla bara de där tokfrassarna som med alla medel ska upp på Everest. Gärna med något slags rekord. Yngst (någon galning tog med sin 13-åring upp på toppen, och en nepalesisk man söker just nu tillstånd för sin 10-åring), äldst, utan syrgas, flest gånger, snabbast osv. För mig vore det att missa målet med en halvmil. Jag är här både för att se mig om i världen och för att lära mig mer om mig själv. Men det skulle du ju kunnat göra var som helst, säger kanske vän av ordning. Ja, det stämmer. Det skulle jag nog.

Dag 9 – lördag 26 mars
Från Cchomrong till Jinhu Danda

Subabihani (god morgon)!
Nästa dag blir vår vilodag. Från början var det tänkt att vi skulle gå den vanliga dagsmarschen på 6 timmar, men Karma bestämmer att vi behöver en vilodag. Så det blir en kort tur från Chhomrong ner till Jinhu Danda, på bara en timme. På vägen ner, som snirklar sig och bitvis är mycket brant, är det varmt och soligt. Underbart skönt. Och själva tanken på att dagen ska bli en vilodag, gör det bara bättre. T-shirt och shorts räcker definitivt. Vi ser både sorgliga minnesmonument över de som omkommit i ett jordskred i närheten, och många underbart vackra orkidéer som hänger och klättrar både i sluttningen och på träden.

I Jinhu Danda finns varma källor som vi ska bada i. Det låter jätteskönt, men med vetskapen om hur pryda nepaleserna är för övrigt så känns det inte okomplicerat att plötsligt dra av sig kläderna. När vi frågade Karma om det verkligen var OK med en vanlig västerländsk baddräkt, så missuppfattade han oss och trodde att vi undrade om vi kunde bada nakna. Han såg skrämd ut, och sa bestämt att ”You must wear swimsuit!!”. Jo, det hade vi nog tänkt!

När vi kommer till vårt guesthouse får vi nycklar till våra rum, och sedan lastar vi av all packning. Därefter är det dags för bad. Att gå ner till floden tar ca en halvtimme, och även om det ska bli skönt att bada så kan jag inte låta bli att tänka på att jag sedan ska gå UPP igen. Trots vilodagen mår jag nog inte helt hundra.

När vi kommer ner visar sig badet bestå av tre stenbassänger insprängda i flodsidan, samt ett antal utlopp av varmvatten där man kan duscha, tvätta håret och tvätta kläder. Man lämnar ett ekonomiskt bidrag till en man som fungerar som badvakt, och i andra änden av hans lilla skjul kan man byta om. Det är lite folk där när vi kommer dit. Eller rättare sagt, det är några killar/män där. Några nepalesiska kvinnor ser man inte röken av. Det känns lite konstigt. Jag är ju kvinna, och jag är där, så var är mina nepalesiska systrar? Nåja, det är bara att bita ihop och försöka komma i vattnet. Jag är vit och min baddräkt är röd, så jag känner mig som en välnärd medelålders västerländsk polkagris när jag kliver ut ur skjulet. Väl i vattnet är det förstås underbart. Men vägen dit (dvs mellan skjulet och bassängen) är i det här fallet inte resan värd. Från skjul till bassäng på 0,1 sekunder vore just idag det perfekta.

Vi badar i en bassäng, och Karma och de andra badar i en annan. Det känns bra, personligen tycker jag att det fullt tillräckligt pinsamt som det är. Badvakten tittar dessutom intresserat på oss, där vi ligger och plaskar.
Vi duschar och tvättar håret. I baddräkt. Pinsamt eller ej, här är det verkligen 24-hour hot shower, så det gäller att passa på. Efter avslutat bad, med nytvättat hår, uppluckrade hälar och nytejpade fötter går vi upp till Jinhu Danda igen. Badvakten lämnar vi lugnt sovande på en stenmur intill floden. Jag går långsamt så att jag inte ska hinna bli svettig på vägen. Träden är stora här nere nära floden, och vi ser gigantiska blad som påminner om den vanliga krukväxten Monstera. Väl uppe äter vi lunch, och tar oss sedan an viloeftermiddagen. Ingemo får på eftermiddagen massage av en man som inte kan tala. Trots stumheten har han goda affärsmöjligheter bland alla utmattade vandrare på gästhuset. Jag å min sida, känner mig lite trött, så jag vilar på sängen och läser. Fönstret i mitt rum står öppet och jag kan titta ut över dalen. Det råmas och bräks där ute. Mamma och Eva är någonstans och dricker te och socialiserar sig med övriga gäster. Karma & co tar en eftermiddagslutare.

På kvällen äter vi middag (med efterrätt!) i matsalen, med alla de andra som också är där. Som vanligt äter många i ytterkläderna. Förmodligen eftersom alla de som bär sin packning själva, packar så lätt som möjligt. Man har helt enkelt bara en outfit. Den har man jämt. Utom vi då, för vi har ju vår crew som fixar allt. Vi sitter insvepta i sjalar och myser. Jag har under vår vandring insett att vi är otroligt omhändertagna av dessa killar. De fixar verkligen allt från te och kex, till varmt vatten att tvätta sig i på morgonen, extra mat och täcken om vi fryser. I vår lilla grupp går alltid Yogindra och Karma sist och först. I mitten går de fyra fnissande damerna. Siri och Rajan går i sin egen takt, och börjar ofta efter oss – men kommer ändå på något magiskt sätt alltid före oss till målet. Och efter vad jag har läst så är det inte ofarligt på leden. Myndigheterna avråder vandrare från att gå ensamma, eftersom det har förekommit både rån och andra värre saker. I Lonely Planet står att ensamma kvinnliga vandrare helst bör slå sig ihop med några andra, istället för att gå ensamma med en guide. Även i sådana situationer har det förekommit otrevligheter. Och man är starkt beroende av sin guide – så det gäller att hitta en person man kommer överens med. En människa kan säkert försvinna spårlöst, för man kan verkligen vara ensam ute på leden. Möter man då en eller ett par rånare, så är det en enkel match för dem att både ta ens pengar och göra sig kvitt eventuella bevis. Men det är oerhört ovanligt, och en viss kontroll finns alltid i det tillstånd med foto som måste finnas innan man sätter sin fot på vandringslederna runt Annapurna.
Att man kan vara ensam på stigen nån timme eller två stämmer visserligen, men på de guesthouses vi bott på har det alltid varit gott om folk. På kvällarna flockas vi där som fårskockar. Just den här kvällen är det (förutom vi) minst en rysk grupp, en holländsk grupp, ett franskt par, engelsmän och tyskar på plats. Alla skrattar och pratar i mun på varann, så det är en kakafoni utan dess like i det stora matrummet.

Under delar av middagen spelas en cricketmatch på TV (detta är det första gästhuset jag sett med TV) och intresset är stort! En bred engelsman i fleecetröja sitter väldigt nära och blockerar effektivt sikten för oss andra, vilket gör att de som vill se får chans att trängas lite därframme. Tydligen är det finalmatch mellan Pakistan och Indien. Därefter kommer BBC:s nyhetsutsändning som till större delen handlar om jordbävningskatastrofen i Japan. Vi har inte hört något om den på flera dagar, så vi sitter som klistrade.
Därefter - bedtime.

Dag 10 – söndag 27 mars
Från Jinhu Danda till Tolka
Nästa dag vaknar jag och mår illa. Riktigt illa. Jag kräks inte, men jag känner mig matt och kallsvettas. Frukost är uteslutet. Tanken på att gå i flera timmar gör mig knäsvag. Jag tar febernedsättande och kan bara hoppas på det bästa.

Så vi går. Ner till en liten flod, över den, upp på andra sidan dalen, längs bergssidan en bra bit, genom en eller två små hemman. Det är som vanligt vackert, frodigt, grönt. Nepaleserna plockar kvistar till sina djur. Därefter tar vi en kort vätskepaus. Jag svettas floder, samtidigt som jag är kall, och dricker några små klunkar av det som bjuds, för att kompensera vätskeförlusten. Sedan avstår jag. Mer än bara ytterst lite citronsaft ner i min vresiga mage, nej tack. Efter en stund fortsätter vi, och efter bara ett par km kommer vi ner till turens längsta hängbro.
Mitt förhållande till hängbroar är inte gott. Vi har gått över några små korta hängbroar hittills, och det har känts helt OK. Den här bron är något helt annat. Jag behöver bara se den på avstånd för att få handsvett och ökad puls. Den är lång, skranglig, här och där TRASIG, med stålvajer och gles ståltråd till ”räcke”. Det här är den sortens bro som jag sett i mina mardrömmar. Det är den sortens bro som Indiana Jones kutar över och nästan dör på. Det är den sortens bro som man blir hängande i, över en avgrund, efter att den har slitits av på mitten.

Jag inser mitt läge, och bestämmer mig för att lösa problemet trots att det är genant. Så jag tar tjuren vid hornen, och ber helt enkelt om att få hålla Ingemo i handen när vi går över. Hon verkar tycka att det är helt OK, och jag är i det här läget så pass illamående och rädd att jag bara hör henne säga ”ja”. Och då kör vi på det. Yogindra går först, sedan Ingemo med mig snubblande i släptåg, sedan Eva och mamma och därefter Karma, Siri och Rajan. Vi hinner ca 75% av bron innan den börjar gunga i sidled, eftersom vi nu är 8 personer och en hel packning som trampar runt på den. Jag har nu tunnelseende och vill bara komma över. Min stav fastnar i ”räcket” och jag funderar allvarligt på om jag kanske bara kan släppa den, så att jag kan komma över nån jävla gång. Men jag lyckas trassla loss eländet, och kan snubbla framåt. Och sen är jag framme, och står så äntligen med skakande knän på brofästet på andra sidan.
Tack stora moder!

Därefter går vi en stund på flodens östra sida, långt ner mot flodsidan. Det är vackert, men jag svettas och fryser och känner mig matt, och kan inte helt njuta av anblicken. Någon km efter bron möter vi en liten grupp som vi hälsar på. Efter ytterligare ett par 100 meter möter vi en amerikansk kvinna helt utan packning som frågar vart vi är på väg. Vi säger att ”we are going back to Pokhara”, så svarar hon tydligt från djupet av sitt hjärta: ”Congratulations!!” Den grupp hon reser med har tydligen bestämt att de ska gå till Annapurna Base Camp, på kortaste möjliga tid, och hon måste följa med. Att hon inte vill är helt uppenbart, och hon muttrar ilsket när hon stegar iväg för att komma ikapp de andra. Vilken mardröm, tänker jag. Hela vägen till Nepal, och så måste man spendera tid med att genomföra något man inte ens vill! Hon borde ha tagit in på ayurvediskt spa istället.

Vi börjar klättringen uppför, kommer till en kort hängbro (piece of cake) och står sedan vid foten av en brant stentrappa. Nu regnar det också. Great. På med regnjackan. Det är fortfarande varmt, så man förvandlas till en regelrätt ångmaskin där man pustar på. Den här stentrappan visar sig vara ca 500 höga trappsteg, och det blir några små flås-stopp på vägen.

När vi kommer upp blir det en kort vätskepaus. Idag är Coca-cola min vän, och jag slurpar begärligt i mig av den söta drycken. Kompletterar med vatten. De andra dricker mint-tea och black tea. Därefter går vi vidare en stund och stannar sedan och äter lunch. Eftermiddagspasset blir ett par timmars vandring med mycket uppför och nedför, regn och sol. Vi tar det lugnt, men min lättnad är ändå stor när vi äntligen kommer ner till Tokla.
Vårt guesthouse ligger på bergssidan, med en strålande utsikt över dalen och bergen på andra sidan. Jag går raka vägen till mitt rum och stupar ikull på sängen, sparkar av skorna och drar filten över mig. Där ligger jag sedan kvar. Kvällens kost består av en bit rostat bröd, svart te och Resorb (vätskeersättning). Karma kom med extra filt och Coca-cola. Vid 21-tiden vaknar jag av att det är ett jäkla hallå. ”Men vaf-n” tänker jag, ”har de disko nu också??” Det var trummor, tjutande och höga rop. Men det fick vara vad som helst, jag orkade inte röra en fena och låg kvar.

Mamma kom in efter en stund och berättade att det var en lokal schaman som hade något slags föreställning; spelade på människoben, spådde folk, trummade och frustade med huvudet inne i någon slags burk. Konstigt, visst. Turistshow, kanske det. Men på vägen mot Tokla såg vi en offerplats, som vi snabbt passerade då Karma ruskade på sig, och bara snabbt svarade "Black magic", på frågan om vad det där var för något.

Dag 11 – måndag 28 mars
Från Tolka till Pokhara
Dagen därpå, går vi ner mot Pokhara. Att få gå neråt när andra går uppåt, gör att vi nog faktiskt gratulerar oss själva. Eller åtminstone så gratulerar jag mig själv. Innan vi gick ut på vår vandring, så träffade vi i Kathmandu två tyska kvinnor som hade varit ute på en vandring. De skulle vara i Nepal i drygt tre veckor, och jag frågade då varför de inte ville gå på en vandring till – när de ändå hade tid kvar? De sa att deras sex dagars vandring hade varit fullt tillräckligt. Nu förstår jag dem. Det räcker. Det känns som om jag har gått klart. Min mage vill tillbaka till civilisationen, till låglandet, till möjlighet att vila, till en vanlig säng. Även om jag är i det fantastiska landet Nepal, så vill jag nu kunna säga: inte ett steg till! Och få chans att uppfylla det.

På vägen tillbaka går vi genom ett antal småbyar. På vägen dit har vi klättrat uppför ett antal höga, delvis trasiga stentrappsteg. Det spelar liksom ingen roll att man är på väg ner – det är alltid uppför någonstans. Lite som livet i allmänhet, faktiskt. I en av byarna sätter vi oss en stund. Och där är det verkligen samling vid pumpen. En – eller flera grupper – tar en paus, fikar, provianterar, packar om, och gör sig redo att börja gå. En grupp gör mig imponerad, eller bekymrad, eller rädd. Eller jag vet inte vad. Det är en man som har sin blinda dotter med sig, och en annan tjej som ska filma deras vandring. Samt deras guide och bärare. Det verkar fullkomligt livsfarligt att inte kunna se var man sätter fötterna. Och varför åka runt jordklotet om man ändå inte kan se var man är? Men visst, alla har sina utmaningar. Det är bara att acceptera att man inte alltid förstår sina medmänniskors motiv.

I nästa by äter vi lunch och köper ca 1½ kilo god jakost av restauranginnehavarna och deras grannar. Den sista biten köper vi av en man som bär sitt barn på ryggen. Barnet bär en förtjusande söt toppig mössa med tofsar. "Yakcheese" är tydligen en lokal delikatess. Och jakarna finns ju överallt här. Vi har ätit jakstek och fingrat på schalar i jakull, så varför inte också jakost?

Därefter går vi vidare, och det börjar kännas att vi går neråt. Kanske är det något med luften, eller hur det känns i knäna. Vi går genom byn med det egendomliga namnet ”The australian camp”, och därefter är det nästan mest neråt. Efter ett tag ser vi ut över dalen, och hör – bilar. I vanliga fall blir jag irriterad av billjud, men nu vill jag mest ropa hurra! Samtidigt är det hejdå, magiska Himalaya!

Dag 12 – tisdag 29 mars

Pokhara 

Vår sista dag på trekkdelen av resan. Pokhara är utgångspunkt för de flesta vandringar i Annapurna sanctuary området. En och annan avdankad hippie som tycks ha blivit kvar från 70-talet glider fram på gatorna i yogabyxor, sandaler och håret på ända. För oss blir det en dag av vila, fika, shopping och lite otippad sightseeing runt stan. Bland annat besöker vi Gurkha-museet, där vi får lära oss att de välkänt duktiga Gurkahsoldaterna i den brittiska armén kommer just från det område vi just vandrat igenom. Läs mer här: http://gurkhamuseum.org.np/

Därefter besöker vi en beckmörk, fuktig fladdermusgrotta tillsammans med en stor grupp glatt tjattrande nepalesiska damer i sina finaste kläder och guldsandaletter. Utanför finns kyltar om att man bör vara tyst och inte lysa med lampor därinne i grottan. Men damerna fnissar och kacklar högljutt, och försöker fota med mobilkamerorna, och jag tänker att snart vaknar väl alla de där tusentals små odjuren som hänger där i taket. Då lär det bli fart på oss allihop, guldsandaletter, sportsandaler, fladdrande saris och skrynkliga linnekläder. Men lyckligtvis verkar fladdermössen sova djupt.

På eftermiddagen besökte vi ett nystartat café som drevs enbart av kvinnor i form av ett kvinnokooperativ. Deras arbete handlade om att återförena familjer, och att ge mödrarna en inkomst så att de kunde ta hand om sina barn som blivit placerade på barbhem eller rymt hemifrån. Strömmen var borta i köket, så allt tog dubbelt så lång tid som vanligt. Men i Pokhara var det laid-back stämning, och vi hade inte bråttom. Tvärtom var det skönt att sitta där och dega i ett par timmar.
Bredvid oss på cafeet satt - lite otippat - två svenska killar i 25-30-årsåldern. De var inte särskilt laid-back. I jämförelse med oss var de närmast hysteriska. Den ena berättade att han hade fraktat en specialgjord cykel via flyg, som han sedan skulle cykla hem till Sverige, och den andra att han skulle genomföra Annapurna Circuit på 2/3-delar av tiden. De fipplade med sina telefoner och nyinköpta kameror. Med tanke på hur fattiga de kan vara här - de har liksom ingenting, knappt ens mat för dagen - och även i Afghanistan, Pakistan och däromkring, så kan jag tänka mig att han som skulle cykla ensam skulle behöva cykla ganska fort på en del sträckor. Och han som skulle småjogga runt Annapurna. Varför åka så jäkla långt om du ändå inte tänker ge dig själv tid att se var du är? Men jag hoppas att deras upplevelser gav dem lika mycket som mina gav mig. Var och en - trots allt -  sin egen professor.

Min shopping i Pokhara resulterade ett par fräcka rödrandiga yogabyxor i indisk bomull, två paket böneflaggor och en gigantisk vattentät väska (North Face-kopia). Eftersom jag redan hade en gigantisk vattentät väska med mig, så knölade jag ner min nya väska i den gamla. Den nya blir en bra present när jag kommer hem. Letade efter en mala också, dvs en buddhistisk rosenkrans, en pärla per bön – 108 stycken. En mala kan användas som halsband, och kan vara hur snygga som helst. Och hur dyra som helst med guld, silver och antika ädelstenar. Hittade tyvärr inget där priset och utseendet matchade varandra, och bestämde mig slutligen för att nöja mig med min mini-mala; ett armband jag köpte av en flicka i Ulleri.

Mala

Dag 13 – onsdag 30 mars
Från Pokhara till Kathmandu
Flyg från Pokhara till Kathmandu med det roliga namnet Yeti Airways. På vägen till flygplatsen lämnar vi av vår assisterande guide och två bärare. Det känns lite sorgligt. Förmodligen ses vi ju aldrig mer. Karma är förstås kvar, och ska åka med oss tillbaka till Kathmandu.

Väl framme på flygplatsen, så ska vi igenom säkerhetskontrollen. Den är manuell, vilket inte hindrar den från att vara oerhört effektiv. Flera kontroller. Handbagage, kroppskontroll, utfrågning. Män i en kö, kvinnor i en annan. Vid varje kontrollstopp en blängande nepalesisk snut, som man inte känner för att utmana i något avseende. Väl igenom kommer vi ut i vänthallen. Som en busstation med kiosk. På bänkarna eller stående; en mängd män, några familjer, en och annan turist. Sen ut på plattan, och vi lyfter från Pokhara. En snabb, stabil flygtur på ca 30 minuter i ett litet plan. Som en flygande buss. Trots flygturens korthet, så hinner ändå den effektiva flygvärdinnan i tibetanskt förkläde både instruera oss om säkerheten och servera kaffe/te med karamell. Himalayas toppar sticker upp ur moltäcket här och där, och jag läser i säkerhetsbroschyren att jag vid en ”oplanerad landning” i vatten ska använda den dyna jag sitter på som flythjälp. Hm. Finns inte många hav eller större sjöar i Nepal där det där kan vara aktuellt.

Åter i Kathmandu möts vi av Karmas fru, Nirmala. Hon har fixat en bil och vi kan slänga in all packning och smidigt och bekvämt ta oss tillbaka till klostret. Vid TinChuli går hon av, för att hämta hennes och Karmas lilla dotter från det dagis hon går på. Hon och dottern och Karma ska sedan träffas hemma, något som han tydligt ser fram emot eftersom han varit borta från dem i en hel vecka. Karma åker med oss tillbaka till klostret.

Helst vill jag bara lägga mig på sängen ett tag, men efter att ha hälsat på alla igen, dumpat packningen i våra rum och fräschat till oss lite snabbt så har vi ett möte med Pema, Siri och Tindley. Jag är inte riktigt lika engagerad som de andra tre, men vill ändå vara med och lyssna till diskussionerna. Det visar sig att Pema är besviken på oss, för att vi kommit tillbaka en dag försent. Det vill säga en dag för sent mot vad han förväntat sig. Vi, å vår sida, har hållit vår resplan perfekt. Vi skulle komma tillbaka till Kathmandu just idag, så var det planerat. Frankly, så var det den resplan vi kom överens om och det är också den vi betalat för. Eva förklarar allt detta för honom, men han är mer eller mindre oförsonlig, och även den olycklige Karma får sig en rejäl släng av sleven. Karma har ansvarat för planeringen och genomförandet och har gett oss precis det vi kommit överens om (och mer därtill). Men Pema är inte nöjd med svaret, utan talar vidare om att han minsann inte lägger onödig tid på annat. Han blir känslosam, och jag blir faktiskt förbannad. Och besviken. Jag är en vuxen kvinna som rest över halva världen se Himalaya och Nepal, genomföra en trek och delta i ett gatubarnsprojekt – ska jag behöva sitta här och bli uppläxad av nån jäkla snubbe i klänning och handväska för att han tycker att jag kommit för sent? Men jag håller tand för tunga, och tänker att det här kanske är ett annat sätt att förhandla eller komma överens. En kulturyttring som man kanske får köpa. Men hela situationen gnager. Är det det här vi förtjänar att mötas av? Sedan diskuterar vi hur vi ska lägga upp aktiviteterna under resten av dagen. Klockan är nu ca 13 på dagen. Vi tycker att vi kan ta det lugnt, och att Karma ska få gå hem till sin lilla familj. Men det tycker alls inte Pema. Han säger att vi istället ska låta Karma bestämma hur vi ska göra. Vi ska låta honom välja. Karma tycker uppenbarligen att situationen är väldigt jobbig, men eftersom han inte kan säga nej till sin andlige ledare så tvingas han i det här läget att välja bort sin egen familj. Sitt eget barn.
”Im only here for the streetchildren, I don't care about anything else” säger Pema Dorjee och torkar tårarna som börjat trilla ner på den röda västen, och antyder ganska tydligt att vi är här för något helt annat, något mycket mindre ärofyllt. Karma är oerhört engagerad i gatubarnen, så att antyda att Karma inte är tillräckligt dedikerad är elakt. Och Karma säger följdaktligen att självklart ska vi ge oss ut till gatubarnen. Då blir jag ännu mer sur, och bestämmer mig för att jag minsann inte tänker följa med. Kanske inte så moget, men ändå mitt eget beslut.



Klosterhunden sover

Så jag stannade hemma på klostrets gästhem när de andra begav sig ut. Det kändes ganska bra trots allt. Tid för egna tankar. Sortera anteckningarna. Dricka varmt te. Det regnade och åskade och strömmen gick som vanligt. Jag har börjat längta förskräckligt efter mina egna barn, och vet inte om jag orkar se andra barns lidande mer just nu.
Dag 14 – torsdag 31 mars
Kathmandu
Heldag i Kathmandu. Vissa ska shoppa, andra ska kommunicera och några ska åka på ”pilgrimsresa”. Att shoppa ter sig fullkomligt uteslutet för mig. Downtown Kathmandu, nej tack. Jag är mätt på det. För mycket folk. För mycket bilar. För mycket smog. För mycket av allt. Så jag frågar om jag kan följa med Pema, Siri, Karma och det israeliska paret på deras tur till vallfartsorten Pharping. Jag känner för något andligt, själsligt, kulturellt, något som kan förklara mer om vad som betyder något för alla dessa rödklädda människor. Jag känner egentligen ingen av dem jag ska åka med, men det är lite skönt att vara ensam med sina tankar på en sådan här tur. En pilgrim kan alltid vara tyst.

Pharping visar sig ligga ca 2 mil utanför Kathmandu, och vi packar in oss i en minibuss. Bussen pressar sig rakt igenom Kathmandus kaosliknande trafik, och ut på andra sidan. Över fält och odlingar och vidare upp på bergssidan, genom byar och hårnålskurvor. Byn Pharping är mest känt för sina hinduiska och tibetanska pilgrimsmål, och där finns också flera kloster, tempel och retreater. I Pharping sägs bland andra den store Guru Rinpoche ha mediterat och blivit ”upplyst”.


Yangleshö cave - a sacred cave of Guru Rinpoche in Pharping (by Wonderlane)

Man närmade sig alla de heliga platserna med stor vördnad, tog av skorna utanför och gick in. För mig kändes det inte alltid rätt att gå in och härma det de andra gjorde, bara för att det är så man ”ska” göra. Jag stannade för det mesta utanför och såg mig om, bl a betraktade jag de tusentals brinnande ljusen och det utspridda färgpulvret som fanns överallt. De andra överlämnade vita schalar (katas) till helgedomarna, med båda händerna och gjorde sedan den buddhistiska bugningen ett antal gånger, som avslutas med att man lägger sig raklång på marken eller golvet. Den bugningen sägs vara ett bra botemedel mot stolthet. Guru Rinpoche har ett eget mantra, som i detta informationsteknikens tidevarv givetvis finns på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=wqandfwFTBc
Läsa mer om Guru Rinpoche? http://en.wikipedia.org/wiki/Padmasambhava#Life_Story_of_Guru_Rinpoche_according_to_Jamgon_Kongtrul

I närheten av Pharping finns även det hinduiska templet Dakshinkali. Ett av de mest betydelsefulla templen i Nepal tillägnad gudinnan Kali, och en mycket helig plats för hinduer. Den största gudomen i templet är den sexarmade Kali, skulpterad i svart sten. Icke-hinduer får dock inte gå in i templet. Här är djuroffer en vanlig företeelse, ibland två gånger i veckan. Djur av hankön ska inte bege sig till Dakshinkali, speciellt inte om de är tuppar eller getter. Det kan sluta illa. Men vi är ingendera av dessa djur, så vi åker dit.
När vi kommer har det tydligen just varit något större här, men det är den där avslagna stämningen som ger vid handen att vad det än var så är det avslutat nu. Som Folkets Park dagen efter. Överfulla papperskorgar och skräp på marken. Vi stannar på parkeringen, och tar trapporna ner till själva kultplatsen.
Några få människor är därnere. Stämningen är egendomlig. I mitten finns en mer eller mindre uttorkad bäck, med trappor ner mot bäckfåran. På andra sidan själva templet. Röda fläckar överallt. Brinnande ljus. Fläckiga, bitvis svartbrända stenskulpturer eller om det är något slags altare. En doft av bränt kött, och något annat sött. Jag känner instinktivt att jag vill gå därifrån så snart som möjligt. Karma berättar att hinduerna offrar djur och sedan har man en gemensam grillfest, något som är mycket populärt och drar mycket folk. Det blir som en stor familjefest.

På något sätt tycker jag att idén med den efterföljande grillfesten är tilltalande, för då dödar man ändå inte djuren helt i onödan. Förr, när folk hade mindre mat än man har idag, så var det här tydligen ett tillfälle då man fick äta åtråvärt kött. Men ändå. För mig känns det alltför hemskt. Jag mår illa vid tanken på offrandet, dödandet, blodet och det associerade firandet. Säkert är det något jag inte förstår, men så känns det när jag är där. Och jag har bara mig själv att utgå ifrån.

Dag 15 – fredag 1 april
Kathmandu
Vi deltar i morgonbönen i klostret. Eller ja, vi ansluter inte kl 05.30 när de börjar, utan snarare bortåt 06.30. Så vi är med ca en timme. Vilken upplevelse! Bitvis är det ett oväsen utan dess like. Munkarna sitter i mitten, och vi sitter längs med en av väggarna ovanpå en låg bänk klädd med orientaliska mattor. Det är svalt därinne, och jag sveper den mjuka varma schalen från Tadapani om mig och drar ner den över fötterna. Munkarna sitter invirade i sina röda kläder, gungar svagt och sjunger mantra, högt, nästan mullrande, som då och då avbryts av ”musik”. Musiken spelas på minst sagt konstiga instrument, och verkar mest gå ut på att banka, pipa, tjuta, skramla och pingla så mycket som det går under de 3-4 minuter man har på sig. Instrumenten består minst av trumma, cymbaler, klarinettliknande saker (som jag tror heter gyaling) och det oväntade instrumentet snäcka! Stora vita snäckor som man blåser i. Det blir en lång djup ton. Undrar hur de kommit dit? Det finns som sagt inte många hav i Nepal. Sen börjar mantrat igen. Mumlande som långsamt stegras och går tillbaka och stegras. Och sen en kort kakafoniliknande musikstund. Och så vidare. En lärare spankulerar upp och ner för att se till att de mindre munkarna inte somnar, och om de somnar så får de sig en rejäl åthutning. Småkillarna fnissar, knuffar på varandra och tittar på oss där vi sitter. Fast allt fnissande måste ske när läraren inte ser, annars blir det skäll. Men vem skulle inte fnissa vid åsynen av oss? Konstiga vita kvinnor i underliga kläder från andra sidan jordklotet. Någon gång serveras te. En munk, jag tror att det är Shodak, serverar teet till de äldre munkarna med exakt precision och vackra, lugnande handrörelser. En kopp och en servett placeras diskret framför dem. Och så börjar de sörpla. Jag försöker meditera, men det går inte när man vill ha ena ögat öppet hela tiden. Det är så intressant alltihop så jag måste hela tiden se mig omkring, se vad de gör, hur de gör det, hur de ser ut.
På förmiddagen gick vi en sista promenad ner till den fantastiska stupan Boudhanath. Vi faller in i det vanliga rörelsemönstret runt stupan. Man ska visst gå ett antal varv varje dag, och samtidigt snurra på de bönekvarnar som är inbyggda i ytterväggarna runt hela byggnaden. Och de allra flesta där tycks gå åtminstone något varv, eller sätta fart på ett par bönekvarnar. Bönekvarnarna är så smutsiga så jag skulle vilja ha vantar när jag rör vid dem. Men jag tänker: Handsprit! och sätter snurr på ett par av dem, medan jag försöker tänka goda tankar. Vid ingången till stupan finns en jättestor bönekvarn, minst 1½ meter hög. Men den beskådar jag bara.

Promenaden dit ner tog kanske 15 minuter, och det var lika fascinerande varje gång. Vi är så lika, vi människor. Jag kände samhörighet med kvinnan som skällde på sin son för att han smutsat ner sin skoluniform, fnissade tyst åt barnen som segade sig hem från skolan, sparkade på stenar, pratade med kompisar, slängde med skolväskan. Men kvinnorna i Nepal jobbar fruktansvärt hårt. Där skiljer vi oss. Om man gick förbi ett bygge och såg folk som grävde eller bar betongsäckar eller spättade loss tunga stenar – så var det alltid kvinnor. Var karlarna höll till är oklart. Jag vill inte förminska deras insatser, men på byggena och slet ont var de inte. Överhuvudtaget så är jämställdheten oerhört långt borta i Nepal. Landet är ett av världens fattigaste länder, och det märks. Korruption, våld och diskriminering finns överallt. Kvinnorna jobbar hårt men tjänar uselt, har huvudansvaret för familjen, men får sällan ens bestämma vem de ska gifta sig med. De exploateras och inte samma utbildningsrättigheter som pojkarna/männen. Många kloster tar bara emot pojkar, så den vägen är stängd för de flesta flickor. I avlägsna byar är det för långt för alla barn att ta sig till skolan, så de större pojkarna går dit medan flickorna får stanna hemma för att ta hand om de mindre barnen. Barn som inte vill eller kan vara hemma, lämnas till barnhem eller rymmer hemifrån. Återigen drar flickorna det kortaste strået. En försvarslös flicka på gatan plockas snabbt upp av hjärtlösa människosmugglare och fraktas söderut, till Indien, för att prostitueras.

På eftermiddagen var vi tillbaka på klostret. Vi deltog i en ceremoni runt den besökande laman och den gren av buddhismen som klostret hör till, den sk Bodong-traditionen. Det var mantraläsande och festmat. Lite som högmässa med tema och efterföljande kyrkkaffe.. Under ceremonin blev jag välsignad av den besökande laman, Rinpoche Tenzin Thutop Jigdrel. För mig som icke-troende kändes det mycket speciellt att bli välsignad av honom. Den man på knappa 20 som suttit på den speciella sirliga och guldigt dekorerade tronen inne i bönesalen. Han är ett barn av en kultur, ett land, ett folk som jag till för ett par veckor sedan inte visste något alls om. Att han alls ville välsigna mig ser jag som en ynnest. Hur går det då till, det där välsignandet? Jo, man har en vit tunn schal, en sk kata, och den ger man med båda händer till honom, och så böjer man på nacken. Han lägger schalen om nacken på dig, mumlar något, och lägger sedan sina händer på ditt huvud ett par sekunder.
Shodak severade oss smörte och ris med torkad frukt och nötter. Shodak rör sig alltid med samlade lugna rörelser. En kroppslig förebild kanske låter märkligt, men om jag lyssnar till mitt hjärta så är det just precis så. Han är en fantastisk människa på ett självklart och medmänskligt sätt. Jag får en känsla av att han är precis där han vill vara.

Han placerade en sirlig kopp på bänken framför mig. Därefter ett litet fat med ris och frukt/nötter. Sedan hällde han upp drycken, det sk smörteet. Jag såg hur det såg ut i min bänkgrannes kopp, och försökte avstyra det. Men det gick inte, och han envisades med att jag skulle prova. Och visst hade han rätt i det. Det var nu eller kanske aldrig. Smörte är en vällingliknande dryck, med små klumpar i. Det är gjort på jaksmör och har en ganska egendomlig färg, smak och doft. Det smakar helt enkelt förfärligt.

Extra information:

Rinpoche is a Tibetan honorary title given to deserving Lamas.

Lama is the Tibetan word for Guru (Sanskrit), and means spritual teacher or leader. Some Lamas are considered to be reincarnations of their predecessors (Tulkus); others have won respect for their high level of spiritual development in this life