En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Yogaretreat

Så var det dags igen. Yogalärarutbildningens andra tillfälle, denna gång som en retreat på fyra dagar. Och hej kom och hjälp mig vad jobbigt det var! Upp varje dag halv fem, för då började dagen med morgonyoga och meditation - och sen bara köra. Varje dag hade vi fyra pass yoga, och när det (äntligen) tog slut kl 20 på kvällen, så var jag som en trasa. Både kroppsligt och själsligt. Kroppsligt av att ha farit upp som ett skott vid halv fem, för att ha yogat och mediterat i ca 10 timmar och själsligt av allt det som farit genom huvudet under dagen. Det var en renande upplevelse på fler än ett sätt. Vi åt helt vegetarisk mat. Inget socker. När man är omgiven av sitt lag, som har liknande mål, så är det lättare att låta bli sådant som kaffe, kött och socker. Min enda eftergift var att komplettera frukosten med en korvskiva till frukosten och en liten slurk svart kaffe. Redan på lördagen (vi höll på från fredag 9.30-måndag 16) kände jag mig rejält matt, och tveksam till om jag skulle orka fyra fulla dagar. Men det gjorde jag förstås, för samtidigt som jag var trött så var jag också på något obeskrivbart sätt märkligt energisk någonstans därinne i kroppen. Det är en känsla som jag för övrigt haft sen jag började med yoga lite mer regelbundet. Piggare. Mer motståndskraftig. Mer fokuserad. Jämnare humör. Modigare. Meditationen är en bidragande orsak, men även yogan i sig jobbar på kroppen och sinnet på något lite mer under-cover sätt. Det är mycket spännande!

Vänner finns kvar

En fyrvägskorsning på ett fält. Grusvägar. Dimma. Gryning. Solljus som silar ner genom dimman.

Där stod jag. Ensam. Som man alltid är när man ska välja. Till syvende och sist väljer du ju själv.

Kanske är det just det som gör det så skrämmande.

Nåväl. Jag valde att vika av, istället för att fortsätta rakt fram.

Sen vek jag av igen. Förmodligen av bara farten.

Först var det yogalärarutbildningen. Sen bestämde jag mig för att byta jobb också.

Jag tror att det blir bra. Faktum är att jag inte är särskilt orolig. 

Det brukar ordna sig, one way or the other.

Det som känns svårt är att lämna. Fast vad lämnar jag egentligen? Ett jobb, en arbetsgivare. 

Det som varit och är bra stannar kvar i hjärtat. Och vänner som jag fått finns ju kvar!

Att gilla eller inte gilla

Kollade Facebook nu på morgonen, och såg en sån där bild som man kan gilla.

Den här gick ut på att "Jag lekte alltid med pojkar för att det blev mindre "drama" "

Först tänkte jag skriva under, men sen tänkte jag ett varv till. Det är givetvis inte fel att tjejer leker med killar. Men budskapet, vad består det av? Kan jag gilla det? Nej, jag tror inte det.
 

För mig känns det som ännu en av de där tanklösa uttalandena som tenderar att forma vår

världsbild. Ytterligare ett tanklöst uttalande som polariserar tjejer mot killar, som jämför och som - återigen - konstaterar att killar nog är lite bättre än tjejer, för att tjejer skapar så mycket tjatigt "drama". Som "dramaqueens" gör. Och drama är - i det här sammanhanget - inte ett positivt laddat ord. Tvärtom är det något som du som kvinna tydligen bör vilja undvika.

Massor, massor med likes på den bilden. Massor, massor av glada tillrop från kvinnor som håller med. Kvinnor som känner att de vill associera sig med "the winning side". Inte med den där "jobbiga" andra halvan av mänskligheten. Som de själva tillhör. Den insikten känns som en rejäl käftsmäll. Och vem bestämde ens att det var så vi kvinnor "är"? Var det nåt stenålderspucko som kretade ner det på en stentavla, gömde den i marken och sedan lät denna "visdom" passera vidare genom generationerna? Allt detta sitter uppenbarligen så djupt i oss att vissa knappast ens noterar det.

 

Du kanske tycker att jag hänger upp mig på detaljer, men jag tycker att det här är viktiga grejer. Vardagsgrejer vi "bara" gör. Utan att tänka.

Utan att fundera på vad det "blir".

Att vara en pojkflicka är de facto positivt, medan att vara en flickpojke är mer suspekt.

Varför låter vi det vara så? Varför tillåter vi oss att hänga på tåget där småkillar ska vara macho och småtjejer ska vara förskräckta våp från dag 1? Är det för att det skapar, eller snarare upprätthåller, en till synes greppbar värld? Där en kvinna är en kvinna, och en man är en man. Punkt slut.

Not my kind of world.

Men tjejer är ju tjejer och killar är killar, vad är det för fel med det?

Det är inte det som är felet. DNA osv är inget vi människor kan påverka. Problemet består av det utrymme vi ger respektive kön. Mentalt, socialt, mänskligt, fysiskt, monetärt, hierarkiskt, medialt. Och så vidare. Inte bara till andra, utan också till oss själva. Vi är alla en del av det samhälle vi befinner oss i. Och även om det känns oöverstigligt att förändra, att skillnaderna är något som bara "är som det är" - så är det inte så. Förändring är möjlig. Alla kan göra något.

Om det så bara är att låta bli Gilla-knappen.

"Everything seems impossible until its done" (Nelson Mandela)

Yoga!

Aahh! Jag gjorde det! Jag började på min yogalärarutbildning! 

I helgen började det. Och det är fantastiskt. Inspirerande. Tokroligt. Spännande. Alla positiva epitet som handlar om att göra något nytt, att hoppa rakt ut utan att veta var man landar. Tillsammans med människor som man inte vet något alls om. Det enda jag vet är att de är beredda på att lägga tid och kraft på att lära sig mer om yoga.

Jag är inte så van vid det, och det är förstås en del av hela upplevelsen.

Jag går en ettårig internationell lärarutbildning i Kundaliniyoga. Litteraturlistan är som en godispåse om man gillar att läsa om yogans verkningar i människokroppen. När vi fick våra böcker så var det som att få en julklapp redan i september!

Visst finns det en hel del snack, som t ex att den energi man skapar i sitt utövande går in genom fötterna och ut genom huvudet, och att man därför bör vara barfota men med mössa. Men jag kan ta det. Och jag gillar själva bilden att "energi"/kraft/inre styrka (eller vad man nu vill kalla det) kommer från jorden. Vi kommer att ha minst 2 internationella lärare, amerikanska yogis som numera bor i Italien. Avdankade hippies om du frågar mig. Men även avdankade hippies kan vara fantastiska och inspirerande. De kan sjunga trollbindande mantras och berätta långrandiga historier den spiritual teacher (en sikh vid namn yogi Bhajan) som ligger bakom hela konceptet med Kundaliniyoga.

Det här yogi Bhajan-snacket gör mig (som alltid när det gäller andliga ledare) skeptisk. Jag har ett starkt mentalt motstånd mot idoldyrkan på det sättet. MEN att gubben ifråga var duktig på yogans välgörande inverkan på oss människor tror jag inte jag behöver tveka om.

Så jag kör på. Läxa till nästa tillfälle är Suriya Kriya. Det ska genomföras varje dag.

Livspusslet är välgörande

Forskning visar att livspusslandet är välgörande. Att bolla karriär och familj är bättre för dig än motsatsen, dvs att inte göra det. Det var ju tur, tänker jag, eftersom det är få saker som tar så mycket energi av oss som just detta eviga pusslande. Åtminstone är det så för mig. Missförstå mig rätt - att ha en familj är fantastiskt. Att ha ett jobb är skönt. Att odla relationer är utmanande. Men pusslet, mina vänner, kan vara tufft. Att prioritera ett, men vilja ett annat. Att måsta göra val som man inte vare sig vill eller kan stå för, men som man känner att man måste.

Visserligen är jag mycket tuffare nuförtiden än jag var förut. Jag har inga problem med att säga nej vid behov. Jag är inte längre på någon evig charmkurs, där snällast eller mest tillmötesgående vinner.

Men jag har fortfarande ett samvete. En black om foten för den som måste prioritera och säga nej ibland. Om man kan strunta i andra, och bara köra sitt eget race, så är sannolikt inte samvetet något problem. Men de flesta av oss har det där "problemet", alltså samvetet. Och med det som en ständig följeslagare så känns det inte så välgörande att prioritera jobbet framför barnen. Eller för den delen att baka/tvätta/dammsuga ensam halva natten när man ska upp halv fem dagen efter. Eller att dividera med sambon om vad som är viktigast, att bygga carport eller att lördagsvila på soffan, att åka på båtutflykt eller att storhandla. Eller att känna sig så utmattad att en natt på ett tråkigt hotell är en lisa för själen. 

Jag kallar det nog snarare det dagliga kämpandet, för att hålla ihop skutan och försöka hålla den sjöduglig. Kanske gör denna kamp mig till en lyckligare människa, men det kan vara lite svårt att se när man ligger i vattnet och inser att man - återigen - glömt flytvästen.

Vad gör jag här?

Fan, ibland kan jag titta på mig själv och tänka, vem är du? 

Hur kom jag hit, där jag är och framför allt varför?

Hur hamnar man där man är? Who knows. "Det bara blir så." Yeah right.

Man hamnar där man är för att man väljer. Jag har sagt det förut, livets inriktning handlar inte så mycket om de stora valen, de totala riktningsförändringarna. Istället är det sånt man gör ofta som har störst betydelse. Ständigt väljer vi småsaker, som att gå åt höger någon gång när man alltid brukar gå åt vänster, att säga nej när man kanske skulle sagt ja eller tvärtom, eller så väljer man att inte göra någonting fast man kanske mått bättre av lite aktivitet. Ibland gör man usla val, men om man ändå ska välja mellan pest eller kolera så är det ju lite detsamma vad man väljer.

Det bästa är förstås att göra rätt, det näst bästa är att göra något och det allra sämsta valet är att inte göra något alls.

Men gud, ibland orkar man inte välja, och då får då väl allt bara vara. Allt kan braka ihop runt dig, men själv står du upp - och all din kraft kanaliseras till detta enda: att hålla dig på fötter i infernot. Skit  samma om färgen flagnar i taket, om din partner ständigt glömmer att stänga fönstret när det regnar eller om kaklet i köket gick sönder för tio år sedan. So what? Inga av de där sakerna påverkar dig egentligen. Är du lycklig så är det oviktigt och är du olycklig så är det dig sannolikt helt likgiltigt. 

Det finns många val man kan göra. Att tillåta sig själv att inte göra något alls är ett val. Att stanna kvar och vänta in sig själv är ett val. Att gå sin väg är ett val. Att våga lyssna när man helst bara vill springa sin väg med hörselkåporna på, är ett val. 

Jag har gjort många val (medvetna, omedvetna, bra, mindre bra, ogenomtänkta, riskabla, kärleksfulla, rent ut sagt korkade, och några riktigt bra) och därför är jag där jag är.

"The secret of health for both mind and body is not to mourn for the past, worry about the future or anticipate troubles, but to live in the present moment wisely and earnestly."
Buddha

En ny fas

Jag tror att jag kommit in i en ny fas. Tror säger jag. Bäst att behålla både livremmen och hängslena så länge, eller en liknelse som ligger närmare mig själv (som inte sett röken av några hängslen på några decennier) ta med mig både näsdukar och våtservetter och lite ihopvikt hushållspapper ifall att.

När förändringens vind börjar blåsa, så kommer saker till en på ett märkligt sätt. Vissa saker som skavt får en självklar lösning. Så självklar ibland att man undrar varför man inte tänkt på det förut. Jag känner att det är lite som ett plåster, som jag börjat dra av. I början gör det lite ont, man försöker göra det så försiktigt man kan, men sen inser man att man måste ta i, så då rycker man till och det flyger av. Och under finns en läkt yta, och man är... fri?

Jo, så känner jag. Jag är fri. Visst, det har jag väl alltid varit. Det är väl de flesta. 

Men jag har frigjort mig från det som varit, och för mig personligen så är det stort. Jag känner mig faktiskt lite nytänd. Heureka!

Jag har anmält mig till en kurs som jag velat gå länge, som jag tror kommer att ge mig mycket, både för kroppen och själen. Det kom jag på när jag låg i badkaret på Scandic hotel i Berlin i somras, jag minns t o m det exakta datumet. Jag tänkte: varför vänta? Just do it.

Igår fick jag ett erbjudande som jag ska ägna en del tankekraft, men som redan gjort mig kvillrande glad.

Om man ska prata om tecken, slumpernas sammanlagda vägvisare, eller om det är min egen inre röst jag hör, så kan jag säga att jag orkar lyssna nu. Jag har en spännande resa framför mig  :)

Magdans

Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger sägs det. Och så är det förstås, eftersom det är nytt vatten varje gång. Nytt vatten, nya förutsättningar.

Bloggen. Yogan. Mitt lilla hus. Agera annorlunda. Allt handlar om att försöka vidga mina vyer, höja blicken och fundera på vilka grejer jag vill pröva, göra, lära mig och uppleva.

Några mig närstående män i 45-årsåldern raljerade över den väg som många medelålders kvinnor väljer, "först kommer yoga, sen blir det magdans". Höhö. Jag skulle kunna raljera om att köpa motorcykel eller sportbil, börja klättra i berg eller göra en "klassiker". Haha.

Men det är ju inget märkvärdigt med att man vill göra saker man hittills inte kunnat eller hunnit, eller glömt att man ville. Bortåt 40 eller 50+ så brukar det vara dags för den som fick barn runt 30. Eller jobbade sig blå mellan 30 och 40+. Man "vaknar upp" en dag och tänker: men vafan? Är det här allt?

Med nya tankar kommer förändringar som ger förändringar. Gamla drömmar vaknar igen, och nya skapas. Behovet av att känna att man lever, är fri, bestämmer själv - blir plötsligt starkare.

Det är så vanligt förekommande att det är vad man kan förvänta sig. 

Att förlöjliga (fniss, höhö, haha) för att förminska och därmed marginalisera är tramsigt. Kanske avundsjukt. Inget att fästa någon uppmärksamhet vid. 

Vi har alla en fri vilja, men det gäller att inse att det man själv som låser upp dörren. Jag är så glad att jag har insett att jag är fri att utveckla mig själv i vilken riktning jag vill. Jag kan bli exakt hur excentrisk eller klok eller vältränad jag vill. Och världen är full av möjligheter. Mina fantastiska barn är mätta och trygga. Jag har ett jobb, och tak (som visseligen bör lagas) över huvudet.  Det är en situation jag önskar alla.

Om nån vill göra en klassiker eller dansa magdans eller jobba som volontär eller vidareutbilda sig till kranförare vid 40 eller 50 eller 60 eller 70 - eller när som helst - så rock on! Inget är de facto för sent förrän man ligger i graven.

Reträtt

Jag kan känna en stor längtan efter att få vara ensam. Tänk att få stänga av bruset i skallen, informationsflödet runt mig, att få plocka ner alla de mentala komihåg-lapparna som andra gett mig och få sätta upp skylten STÄNGT. Skapa utrymme mellan mig själv och andra, och därmed kunna koppla bort och stänga av. Jag har svårt att koppla av helt när jag är närvarande tillsammans med andra. Då finns det alltid något som jag borde göra. Jag tror det handlar mycket om en inarbetad bild (som jag själv skapat) av tidsbrist och om resultatet av den tidsbristen, dvs den stressnivå jag ligger på. Dessutom försöker jag vara närvarande när jag faktiskt är närvarande.

Det finns många olika sätt att skapa det där egna utrymmet mentalt och fysiskt och tro mig, jag har prövat de flesta som finns tillgängliga. Jag har motionerat, löptränat, mediterat, gått ut i skogen och suttit timmavis på en stubbe i min ensamhet, jag har varit på egna kurser, egna resor, jag har promenerat runt i grannskapet och jag har suttit ensam på biblioteket och i bilen hemma på parkeringen. Allt för att få den där ensamma stunden, då man kan höra sina egna tankar.

Jag bor i ett lagom stort hus men utan extrarum, jag har barn, sambo, vänner, släkt och husdjur som jag vill vara nära när jag är ledig (och annars också) och jag tjänar visserligen bra, men jag har varken råd eller lust att ta in på hotell eller åka på retreat när jag behöver ensamhet.

Förra året började jag tänka att jag faktiskt vill kunna vara ensam utan att behöva "göra något" (dvs ge mig iväg hemifrån eller betala) varje gång. Jag funderade och insåg att det jag saknade var en helt egen reträtt. Kanske kunde det räcka med en egen arbetshörna, med hyllor för att skärma av? Eller en liten läshörna i sovrummet? Men nej. Jag kände efter, och kände tydligt att det inte räckte. En egen liten sommarstuga då? För dyrt och omständligt. Hyra en liten liten lokal någonstans? För opersonligt.
Jag behövde ett eget rum. Och jag behövde det nu.

Så jag fattade ett av mina bästa beslut och beställde på nätet en liten friggebod att ställa på tomten. Den leverades med lastbil i form av en byggsats som landade på gräsmattan. Priset var sådant att jag kunde hantera det själv, och jag frågade inte ens min sambo, innan jag klickade på "Godkänn beställningen". Det var något i hela det snabba förfarandet som kändes oerhört befriande.
I detta lilla hus, 25 m från ytterdörren till det stora huset, kan jag nu sitta och fundera. Jag kan meditera och göra min yoga. Jag kan skriva. Jag kan läsa. Jag kan surfa. Jag kan glo i väggen. Jag kan göra vad fan jag vill bakom min stängda dörr. Det är 5 egna kvm som är tillgängliga närhelst jag behöver dem. Utan att överdriva så kan jag konstatera att det, i all sin enkelhet, fungerar optimalt.

"En kvinna behöver egna pengar och ett eget rum" (Virginia Woolf)

Till havs

Matroslivet är hårt. Speciellt när man, som en mellansvensk skogsmänniska, inte begriper särskilt mycket av båtlivet. Alla nidbilder på samarbete ombord som man skrattat åt, som t ex i Göta kanal-filmerna, framstår plötsligt inte alls särskilt osannolika.

Olika typer av båttermer regnar ner över en. Det som är en knut på land, är en knop till sjöss. Ett rep på land, är en lina till sjöss. "Styrbordshalsar" är ett begrepp på en nivå dit jag inte tagit mig ännu. 

Tydliga budskap från kaptenen: Ta akterlinan NU!" Jag tittar mig omkring, aktern är väl därbak på båten? OK. Men där sitter inget snöre överhuvudtaget. Nä. Nähä, det skulle det inte heller, det är visst en speciell sorts lina som ska finnas någonstans i nåt fack. Var? Ingen vet, så då ska matrosen krypa runt och leta mellan barnskor, matkassar och blöta handdukar. Samtidigt rör sig båtskrället hela tiden, så det blir bara mer och mer bråttom. Toringen sitter som fastklistrad mitt i alltihop, med telefonen i ett fast grepp, döv och blind för alla frågor om hen kan ta och hjälpa till litegrann. 

Sen ska vi lägga till, och man står där på badbryggan och vinglar, intryckt mellan flaggan och badstegen och med en skruv upp i ryggen, med ankaret i handen, och så gastar ansvarig kapten (sambon, nu med en imaginär kaptensmössa nertryckt på skallen och möjligen en skepparkrans på gång) "Låt ankaret gå!", och under bråkdelen av en sekund tänker man "men ska det inte sitta fast i något först?". Kaptenen gastar "Nu!", och så slår stresspaniken till, tankeverksamheten fryser och man slänger i ankaret. Plask!

Så var det borta.

Just det hände dock inte mig kanske för att jag ofta reagerar med ilska på stress ;), så jag vrålade tillbaka "men det sitter ju för fan inte fast i något!"

En av mina viktigaste insatser är dock navigering. Då stiger jag i graderna och blir styrman, eller som vi säger i vår genusmedvetna familj, styrkvinna. Styrkvinnan har stenkoll på var vi befinner oss.

Familj living - the very true story of inredning

Jag har aldrig fattat grejen med det perfekta hemmet. Eller nej förresten. Jag fattar det, men jag kan inte leva upp till det. Putsade glasbord eller små tjusiga stilleben med vaser och blommor och ljus gör mig visserligen gråtfärdig för att det är så perfekt, men jag får lika mycket ståpäls av tanken på vem som dammar och putsar. Vem vill, eller snarare orkar, hålla på med det, när det finns så mycket annat att lägga tid på? Den som vill, den orkar förstås. Men i den gruppen ingår inte jag. Vita soffor är ett annat stort no-no. Finns i alla hemma hos-reportage. Matchas med äkta matta, och tidigare nämnda glasbord. På glasbordet några tidningar (jag har alltid tänkt att de måste vara fastlimmade), en fin blomma (inte ngn julros från ica precis) samt ljusstakar och kanske ngn liten skulptur eller glasfigurin. Snyggt så man gråter, men någon vit soffa lär inte galoppera in i mitt vardagsrum under överskådlig framtid. Icke heller någon glasfigurin. Det är ju att likställa med städa-och-damma-och-putsa-till-kingdom come.
Jag har just nu en tvsoffa "till låns". Den som lånat ut den är en mycket snäll bror. Frågan är om denna bror verkligen VILL ha den tillbaka. Den är utsatt för en del slitage, bestående av t ex hoppande ungar , sovande katter, smutsiga fötter och diverse mellanmål som den knäckemacka med kaviar som jag såg där igår. Den är farligt ljus så den är täckt med diverse filtar, plädar och överkast, samt en stor mängd inte särskilt matchande kuddar. Har man anlag för astma så rekommenderar jag ingen djupdykning.
Våra katter har tyvärr använt ena armstödet till klösbräda, och ett ben har ramlat av och ersatts med ngt annat stöd, typ tre gamla band Nationalencyklopedin. Något ska man ju använda de där böckerna till, nu när vi har Google.
Soffan matchas med ett ganska fläckigt (och ofta smuligt) soffbord i teak med låda och utdragbar bakelitskiva, som faktiskt är snyggt, men som är ett arvegods från min svåger som ingen annan ville ha. Under hela baletten ligger en rather sliten matta som sambon köpte i Marocko (eller var det Turkiet) på 80-talet. Och så toppar vi med en gammal nedsutten fåtölj från mina föräldrar. Om det är snyggt? Njaäe. Trendigt? Hell no. Funktionellt? Ja.
Vårt möblemang består till allra största delen av arvegods, IKEA och olika gåvor. Vår andra soffa, den som gäster kan sova i, kommer också den från mitt barndomshem. Den är från 70-talet, rutig(!) och tyvärr verkar den helt indestructable. Skön att sova i är den också. Jag har svårt att göra mig av med sånt som funkar, så den står där den står. Say no more. Denna rutiga skapelse matchas med ett mörkbrunt matbord av ball-and-claw-ben (jag älskar det) och en packe engelskt röda leksandsstolar.
Om något så vill jag trivas i mitt eget hem. Och det är ju därför man har ett hem. För att få bestämma själv hur man vill ha det. Hur mycket tid man vill lägga på att löpande pimpa hemmet, och det kan det finnas många anledningar till det, är ju en smaksak. Alla är vi ju olika, tack stora gudinna!
Jag vill gärna ha det snyggt, men jag vill inte städa hela tiden, och jag vill inte behöva fundera på fotavtryck i den vita soffan, tumavtryck på glasbordet eller risken för att hela jävla stillebenet far in i väggen om en unge eller hund skulle stöta till det lite för hårt. Inte heller ska alla surt förvärvade slantar gå till att det man sitter på är snyggt. Men inget ont om det, det är ju helt OK att vara intresserad av och idogt lojal mot sin fysiska omgivning. Jag är också det, men med vissa basala MEN. I mitt hem kör vi följdaktligen med en mer rustik, omatchad stil, där möblerna ska kunna ta hårt slitage och ändå vara sköna att använda. I den ligan är nedsuttet arvegods och second-hand outstanding. Billigt är det också.

Karma

Karma är eft ord på sanskrit som betyder "handling".

Karma handlar om konsekvenser, om att det du ger, det får du tillbaka. What goes around, comes around. När vi agerar med tankar, känslor, handlingar och andra livsyttringar påverkar det såväl omgivningen som den egna organismen. Dessa tankar, känslor, handlingar etc faller förr eller senare i form av återverkningar - konsekvenser - tillbaka på oss själva. I det perspektivet kallas karma för konsekvenslagen . För människans vidkommande innebär konsekvenslagen att hon förr eller senare "får skörda vad hon sått". Ond sådd ger ond skörd, god sådd ger god. 

Vad som kan betraktas som ont eller gott är dock relativt. Det finns inget absolut ont och inget absolut gott. Det vi kallar ondska uppkommer genom konflikter mellan agerande fria viljor och är tecken på ofullkomlighet. Alla varelser är ofullkomliga och strävar på sitt ofullkomliga sätt mot sina respektive utvecklingsmål. Ont och gott är kontraster, liksom ande och materia, maskulint och feminint, ljus och mörker, svart och vitt osv. Hela världsalltet är byggt på dessa kontraster, och alla är de nödvändiga. 

Alltså: "Move on, and let karma finish the job".

Tiden kommer att ha sin gång, och karma kommer att se till att återskapa jämnvikten. Det man sår får man skörda. 

http://pinterest.com/pin/91338698665211695/

Brev till Computer Sweden

Hej!
För ett par månader sen fick jag den svenska IT-blaskan Computer Sweden i i brevlådan, med bilagan "De hetaste IT-trenderna 2013". Jag läste och förundrades. Sen blev jag så förbannad att jag höll en brandtal här hemma ang bildspråk och cementerande av könsroller. Min sambo sa: "Men du vet, det är ju alltid ett gäng som vill synas, och ett gäng som man får truga".
Ja, det vet jag. Men så är det med förändringsarbete, det kostar på att välja en ny väg.

Jag har läst er tidning i 14 år, och jag har vid flera tillfällen retat mig på ert bildspråk. Ni kör genomgående med bilder av aktiva män och passiva kvinnor, med några få avsteg. I snitt en kvinnlig huvudperson på ca 20 manliga. Och då är jag snäll.
När jag började i IT-branschen så var det för att den stod för något nytt, lika många kvinnpr som män i konsultledet, platta organisationer, flexibilitet, roligt på jobbet, snabba att fånga upp nyheter och så vidare. Nu är jag inte så säker längre. Det budskap ni kör med är ett helt annat. Är IT-branschens maktsfär nuförtiden bara en lekplats för killar som tillfälligt lämnat joltcolan och tangentbordet bakom sig och dragit på sig kostymen? Var är brudarna?
I bilagan "De hetaste IT-trenderna 2013" finns det (bortsett från slipsen på framsidan) trettio bilder på män, två bilder på kvinnor (symptomatiskt nog en minister och en förbundsdirektör) och fem bilder med en man och en kvinna (varav männen samtliga är VD-ar och av kvinnorna är två VD-ar, två marknadschefer och en konsultchef). Dessutom finns i denna bilaga en helsida med reklambild på en naken ung kvinna vilket jag anser inte är något annat än en renodlad skam för både bolaget själva och för er på CS. Inte för att hon är naken, det är inte så märkvärdigt. Men för att det är ett ålderdomligt, uberkonservativt och ohyggligt ospännande bildspråk. Utom kanske för fluktare.
Har CS lämnat stenåldern bakom sig? Tekniskt ja, men könsrollsmässigt - nja. Ska man vara ärlig så - nej. Visserligen är ni en lätt förklädd annonsbilaga så vad kan man förvänta sig, som min sambo sa. Men tyvärr så förväntar jag mig ändå mer. Jag är en kvinna, jag är i IT-branschen, jag är 45+ - och visst, jag kan ta det där snacket. Det har jag kunnat länge. Men jag har döttrar, och jag vill inte att den där maktobalansen ska få fortsätta vara normen. Och det är där ni på CS kliver in på scenen. Ni har möjlighet att förskjuta perspektivet - men ni gör det inte. Ni har aldrig gjort det.
Så vad är problemet? Har ni fossiler på marknadsavdelningen och dinosaurier på chefsstolen? Har ni visioner, eller ens basal perception av det som sker i den bransch ni bevakar? Bortsett från de tekniska landvinningarna? Vill ni ens framstå som en tidning i led med tiden, kanske t o m i framkant? Uppenbarligen inte.
Det är pinsamt. Det är idiotiskt. Och för eller senare så kommer ni att förlora prenumeranter och annonsörer, på er primitiva inställning till "tingens ordning".

Livet är ett äventyr

Mycket handlar om att ta sig vidare i livet. Mentalt, fysiskt, metafysiskt. Ta ett steg åt något håll, fast du kanske inte tror att du kan. Vad det handlar om vet bara du. Ibland får man hjälp, en hand att hålla i, en spark i baken eller en mindre hänsynsfull armbåge i ryggen för att ta sig till det andra ser att man behöver, när man själv beter sig om om man stod i en labyrint i beckmörker. Oftast är det en kombination eller något mitt emellan.
Oavsett vad det är, så är det rörelse. Och om det ska hända något i ditt liv så måste du flytta fötterna eller tankarna då och då. Ta ett myrsteg utanför din komfortzon. Byt perspektiv på det du redan vet. Första dagen på resten av ditt liv är IDAG.

"With our thoughts, we make our world"
Buddha

http://www.flickr.com/photos/boudster/3538348015/

Only miss the sun when it starts to snow

Vad handlar den om mamma?
Jo, den handlar om att man kanske inte saknar det man har - förrän man inte har det längre. Hur då? Jamen till exempel att man inte saknar solen - den är ju alltid där - förrän det börjar snöa. Förrän den är borta. Jaha.
Jag älskar barns matter-of-factly-accepterande av det som är. Som det är.
Barn är realister, de fattar precis hur det ligger till.
Det barn kanske inte alltid uppfattar, och som är svårt även för de med mer livserfarenhet, är hur olika människor ändå kan uppfatta en situation. Vad man kan läsa in i ett skeende. Hur man kan tolka saker och ting. Att man kanske kan förstå en annan människa bättre om man vet hennes eller hans bakgrund. Om man vågar titta på sin egen roll, så kan man kanske också förstå sig själv. Att det är stor skillnad på att stå brevid och titta på, eller att vara i stormens öga.
Många tycks tro att det är lätt att gå vilse i det där, att överanalysera, att ägna ett alltför stort antal hjärnceller åt att fundera på hur det kunde eller borde ha varit. Att det är farligt att "tänka för mycket". Rädsla för att behöva se sin egen roll i det som sker, anyone? Men visst kan det vara enklare att bara strunta i allt det där "tramset" och gå vidare. Move the fuck on. Vara stoisk och bara ta det, men aldrig ta emot något.
Men vad har du då lärt dig? Inte så mycket, skulle jag tro. Och handen på hjärtat, alla tvivlare, hur farligt kan det vara att "tänka" för mycket? Jag tror att felet oftare består av det motsatta, det vill säga att man tänker för lite. Att man plötsligt vaknar en dag och saknar det man tog för självklart är sannolikt inte ett tecken på att man tänker för mycket.
Hur vet man då att man tänkt färdigt? När är det klart?
Det vet man bara.

"Be the one to hold me, but never hold me down"

Lite bajs i brevlådan?

Läste på Flashback - ja, jag läser där ibland för att få en uppfattning om vad som är aktuellt och vad folk vill diskutera just nu. Det diskuteras verkligen allt mellan himmel och jord. En hel del vädrar sina stenåldersåsikter där angående samhället och sin medmänniskor. Kanske är de själva pressade i samhällsklimatet, kanske känner de sig ständigt ifrågasatta, kanske har de bara en dålig dag. Jag hoppas åtminstone det när jag läser deras inlägg. Finns ju också annars möjligheten att en del av dem faktiskt inte har alla hästar hemma i stallet. "Lyset är tänt men ingen är hemma".
Det är nästan så att man hoppas på det sistnämnda när man läser inläggen om aktuella rättsfall, och speciellt om det gäller brott mot kvinnor. För det är faktiskt så, precis som jag skrev i mitt förra inlägg, att förbannat mycket ansvar hamnar på kvinnornas axlar. Det är mycket snack om att "hon borde inte ditt" och "hon skulle inte ha datt", och har kvinnan något attribut av något slag, så heter det att "man vet väl hur såna är".
"Hon ville det" är ett klyscha och ett skämt för många, men på Flashback, där ingen censurerar åsikter (om de inte är hot osv) så är det ofta en sanning. Samma sak förkommer säkert i massor av andra mer eller mindre dolda forum, och vi vet redan att många kvinnor som visar sig i det offentliga rummet får tips om vad de behöver, eller behöver göra, för att bli "riktiga" kvinnor.
Ja, jag blir provocerad. Ja, jag blir frustrerad. Ja, jag blir jävligt arg.
Det borde faktiskt alla bli när någon får bajs intryckt i brevlådan, blir förföljd, får dödshot riktade mot sig själv eller sina barn eller direkta uppmaningar om olika sexuella aktiviteter - varenda jäkla dag. För det ÄR INTE OK.
Och jag tror att det dels handlar om vad vi lär våra töser OCH våra pojkar. Ingen kille ska växa upp och tro att det finns kvinnor som är hans egendom att göra vad han vill med. Ingen kille ska växa upp och inbilla sig att han är förmer än en tjej. Ingen tjej ska växa upp och lära sig att hon måste vara oskuld tills hon gifter sig, eller att mannen självklart är den som bestämmer i samhället, på jobbet, eller hemma. Där kan vi föräldrar göra en stor insats.
Sen handlar det här naturligtvis också om små, ynkliga män(niskor) som behöver trycka ner andra för att försöka höja sig själva. Som tyvärr inte vet något annat sätt att öka värdet på sig själva, vilket är tragiskt bara det. Som känner att de måste försöka höja sin egen status som riktiga karlar, fast de inte har en jäkla aning om vad en "riktig" karl är. De tycks ofta vilja tro att det har något med snoppen att göra, och det pekar bara än mer på hur enkelspårig tankeverksamheten är. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om dem. För om det finns några förlorare i den här historien, så är det just dessa rädda, osäkra män(niskor).

Internationella kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen, vilket såklart är en dag att fira! Jag tror jag ska köpa en flaska rosa champagne. Har just tittat på Bianca och Tiffany Kronlöfs video på Youtube, och känner mig stridlysten. Att den här dagen behövs är självklart, för kvinnors rättigheter är inte självklara och behöver alltid lyftas. I Indien och andra tredjevärldenländer pågår ständigt saker mot kvinnor och flickor som är fullkomligt fruktansvärda och som inte gärna kan kan gå under andra beteckningar än folkmord, tortyr, utnyttjande, ständig nedprioritering. Och detta inte för annan orsak än att de drabbade är just av kvinnligt kön.
Men vi ska inte luta oss tillbaka, för sådant händer också här. Nästgårds. I mörka gathörn. I upplysta konferensrum. Kanske hemma hos någon du känner.
Det jag alltid retat mig så förbannat på är själva budskapet som pumpas in i alla töser per automatik: var beredd, se dig om, ta en upplyst väg, planera, fundera på om du kan springa i höga klackar, gå på självförsvarskurs, kolla handväskan om det räcker med ett överfallslarm, en sprejburk eller kanske ett knogjärn. Om nån kallar dig hora, så kollar du kanske nervöst på din klädsel. Du, flicka lilla, har ansvaret. Samma visa när det gäller t ex lönen. Har du mindre än alla dina manliga kollegor, så är det nog ditt eget fel. Jag kan räkna upp en hel del tillfällen då jag upplevt orättvisor som sannolikt bara hänt för att jag är tjej. Det handlar till exempel om händelser av utsatthet, om tillmälen, om lön. Inga märkvärdigheter, men jag fattar (och fattade) precis vad det handlade om. Det handlade om makt. Om att någon tänkte att det var helt OK för hon är ju bara en tjej. Den där traditionella skiten måste vi göra upp med. Tack för kaffet, det var olidligt så länge det varade, och nu är det äntligen slut.
Kommande generationer ska ha en jämlikare värld!

Be very fucking careful what you wish for

Förra veckan sa jag ang nåt lite trist möte jag skulle på den här veckan, att jag kanske skulle kunna krångla mig ur det mha någon sjukdom eller så. Som ett brev på posten tappade jag denna vecka en plomb av Kebenekaise-storlek, åkte på en vidrig influensa och fick månadens överraskning. Samtidigt.

Note to self: Önska dig för tusan inte något du INTE vill ha! Koncentrera istället den ev tankekraften på det du VILL ha. Nångång händer det.
(Men visst, serru)

Meditation för alla

Ett av årets föresatser är att meditera mer, åtminstone ett par gånger i veckan. Även en liten insats har faktiskt effekt. Hur liten? Ja, om man har ont om tid, så räcker 10 minuter. Och effekten? Ja, för mig handlar det om att få tankarna att sluta snurra, att se helheten - "skogen för alla trän" - och att låta alla tankar få komma och gå. Vad det har för effekt på dig märker du om du sitter eller ligger ner en stund och försöker tömma skallen. Jag brukar meditera hemma, på sovrumsgolvet, i skräddarställning med ett tänt ljus och lite svag mantrasång i bakgrunden, t ex Deva Premal. Ibland går det "bra" och jag försvinner ganska snabbt in i ett transliknande tillstånd, men ibland är det bara jobbigt. Tankarna far som blixtar genom huvudet hela tiden, det kliar och gör ont på alla möjliga och omöjliga ställen. Tanken är ju också att man ska sitta stilla för att kunna fokusera, och att hålla på och ändra ställning eller klia sig på ryggen, stör koncentrationen. Att meditera är rätt mycket som att löpträna. Ett runda i spåret består ofta mentalt växelvis av två lägen: antingen går det bra, benen springer s a s av sig själv, och dina tankar flyger, eller också gör det ont, du känner dig slut och kan bara tänka på hur långt det är kvar. Samma känslor känner den som mediterar.
Igår var jag hur som helst på meditation i kyrkan. Vi var några få själar som satt där i kyrkbänkarna och deltog i en guidad meditation. Jag har en kompis som talat sig varm för detta, och tänkte att jag skulle prova. Meditationsledaren spelade musik, talade och inledde och avslutade med att slå tre gånger på en klocka. När hon slog de avslutande slagen hoppade jag högt i bänken :). Jag kände mig både fysiskt lätt och fokuserad när jag gick därifrån i vintermörkret. Jag går nog dit nästa tisdag igen.
För den intresserade finns även massor av guidade meditationer på Spotify. Jag ska lägga upp ngra länkar, så kan du prova själv.

Sätt på rätt glasögon

I alla år har jag trott mig vara lite för tjock. Lite för stor liksom. Bred över baken, bred över axlarna, bilringar, gropiga lår, dubbelhaka, gäddhäng. Inte smällfet, men lite så där fult småmullig som tyder på en dålig karaktär. För det är det väl? Visst tyder det på dålig karaktär att vara lite on the fat side, eller vad säger du?
Min uppnäsa, fina armar, långa ben, äppelkinder, tjocka hår och det faktum att jag aldrig behöver använda smink för att förstärka röda läppar och långa ögonfransar har jag inte tänkt vidare mycket på, nej, det är det där fettet som tagit upp mina tankar.
I alla år så har jag alltid tänkt - efter att ha slängt ett värderande öga på mig själv i spegeln - att: jodå, jag är nog rätt OK MEN jag måste verkligen komma igång med träningen, eller bantningen åtminstone.
Som en försäkring till mig själv, att jo, det ska snart bli bättre. Bättre än vadå? Det här, det som är nu, det som är min kropp just här och nu. Som en from förhoppning som måste uttalas - varje gång - för att bli giltig. Som det där med att inte lägga nycklar på bordet, eller nämna Woldemorts namn. Som skrock. Det går på ren reflex.
Så reflexmässigt uttalar jag mig alltså negativt, även i tanken, om min egen kropp. Det som är jag. Wtf??
Och vet du hur jag kom på det? Jo, jag satt och tittade i gamla fotoalbum, och insåg plötsligt att jag har vägt ungefär så som jag väger nu när jag mått bra som vuxen. Och det har jag oftast gjort. Och jag är fin. Min kropp (och din) är en gåva till mänskligheten. Allas våra kroppar är det. Speciellt kvinnor behöver inse det, och få höra det. Ofta. Så att vi fattar att vi är unika, mänskliga, och fantastiska utan att vara perfekta. Vi måste alla - både kvinnor och män, barn och föräldrar, singlar, sambos och gifta, trygga och otrygga, lära oss att sluta döma, både oss själva och andra. Och sätta på oss kärleksglasögonen istället för de där andra glasögonen, de där som förminskar, förfular och förvränger.

Ska man bara titta åt ett annat håll?

Om nån jag inte gillar blir slagen på käften, ska jag då bara titta åt ett annat håll? Om någon som skyr mig som pesten och som inte tvekar att ge uttryck för det, råkar illa ut, ska jag då stoppa händerna i byxfickorna och visslande se på? Kanske bara skrocka och njuta av ögonblicket som äntligen kommit?
Nej, det känns verkligen inte rätt. Handlingen i sig är ju ändå fel, oavsett vem det drabbar.

Yes(wo)man

Med tanke på förra veckans blogginlägg, om tiden och behovet av att kunna stänga av och säga nej, så kanske rubriken känns som en motsägelse. Men om förra veckans inlägg handlade om en föresats, så handlar det nu om att granska sig själv, och fundera på hur jag ska få känslan (hjärtat om du så vill) med mig på resonemanget.
På samma sätt som jag behöver kunna säga nej - så vill jag också ha modet att säga ja till det som ger energi och kreativitet, och kanske i förlängningen leder mig vidare. Och det har jag. För det vill jag. Jag vill alltid vidare. Att stanna på samma ställe mentalt och fysiskt är en viljeakt för mig, inte tvärtom. För mig har det alltid varit lättare att säga ja till nya saker än att säga nej. Nya jobb, nya arbetsuppgifter, nya aktiviteter, nya uppdrag ger mig goda vibes. Att göra nya saker gör mig glad. Jag tänker väldigt sällan att jag inte kommer att klara av det. Där har jag fullt förtroende för mig själv. Slentrian däremot, inarbetade vanor, varje dag samma sak, se samma saker, ger mig ståpäls och rysningar.
Men ibland måste man stanna upp. Se skogen för alla träd. Kanske räkna om riktningen några grader. Inse att det inte alltid är de stora kasten i tillvaron som ger den där bestående skillnaden för oss vardagsmänniskor med allmänmänskliga problem. Kanske handlar det mest om att nå en insikt om sitt eget agerande, och hitta en väg ut. Så om jag ska möta någon utmaning i år, så är det att se till att det jag säger ja till - är bra och goda saker. Och om det kostar, så ska det också smaka. Riktigt gott.
Resten får vara.

Time is an illusion, eller?

I slutet av 2012 kom jag vid något tillfälle hem från veckans tjänsteresa och kände mig helt slut. Det är en helt normal känsla, som jag har ofta, men den här gången fick jag verkligen syn på den, och tänkte "Hallå där, vem är du? Vem bjöd in dig i mitt liv?". Jag började fundera, och skrev t o m upp mina exakta tider. Det visade sig att jag på de tre dagarna jobbat ca 36 timmar.

Detta är i längden inte alls bra. Visst, man kan jobba så här under en period. Kliva in i tunnel och bara jobba, jobba, jobba - och sen är det klart. Men ett vanligt jobb med hög arbetsbelastning tar ju inte slut. Det bara fortsätter i samma takt. Jag är ju dessutom förälder också. Så mina förpliktelser och mitt engagemang stängs inte av kl 18, de bara byter huvudkanal. I många fall känner jag mig som sambandscentral, lobbyist, strateg, terapeut, projektledare och logistikansvarig 24/7.
Jag reser varannan vecka, och de veckorna jobbar jag riktigt MYCKET. Mitt jobb är inte av den karaktären att det "blir färdigt", utan jag måste själv bestämma när jag är klar för dagen. Telefonen ringer hela tiden, och dagarna är ofta packade med möten. Kollegorna förfäras varje gång de får syn på min kalender. Men jag är också en arbetshäst som kan ta mycket tunga lass, och som sällan lämnar något halvgjort efter mig. Min räddning är att jag också är duktig på att prioritera, så jag håller alltid arbetsbördan i schack.

Men för mig är det f a för lite egen tid (som kommer av hög arbetsbelastning och packad kalender) som hotar att tippa lasset och ta min energi. Jag måste hinna tänka, inte bara göra. För det behöver jag både mer tid för återhämtning mellan varven, och en annorlunda arbetssituation.
För att sätta fart på detta, och hitta former som funkar för mig, kan jag börja med följande:
1. Minska antalet möten (jobbet) - konkret: börja slakta i kalendern
2. Delegera mer (jobbet & hemma) - konkret: fördela uppgifter
3. Ta inte alltid rollen som spindeln i nätet (jobbet & hemma) - konkret: låt någon annan ta rollen då och då
4. Acceptera att du inte har koll/kontroll (jobbet & hemma) - och gilla det! - konkret: titta åt ett annat håll/håll för öronen och ge dig själv lite egen tid att tänka.

Feminist? You bet!

Klart jag är feminist! Är inte du? Varför inte?
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Vilken del av mänskligheten har fortfarande inte fattat att kvinnokampen måste gå vidare? Se dig omkring, människa! Tycker du att det är OK att kvinnor i Saudiarabien inte får köra bil, att småflickor i Indien ignoreras ihjäl eller gifts bort med mycket äldre män, att fruar/flickvänner runt om i världen ses som mannens privata egendom att göra vad han vill med, att mord i äktenskapet ofta av media beskrivs som "en familjetragedi" när det inte var något annat än mord, att kvinnor nekas sexuellt likaberättigande, att kvinnor ska behöva vara bokstavligt talat livrädda för sina exmän, att kvinnor saknar rösträtt, att flickor ska bära familjens moral genom att bevara oskulden tills de är gifta, att flickor nekas utbildning pga föräldrars prioritering, att lika lön för lika arbete fortfarande är långt borta, att kvinnor alltid, alltid ligger under i lönestatistik, och att det fortfarande talas om kvinnors oförmåga att förhandla lön som förklaringsmodell till den statistiken? Och så vidare.
Och allt detta för att vi är just kvinnor. Det är fanimej ofattbart att det pågår!
Feminister som grupp brukar ju få höra att den enda tydliga gemensamma frågan de har på agendan är att de hatar män. Ytterligare ett sätt att fördumma oss kvinnor som grupp. Som om det enda vi kunde komma på är att polarisera oss mot männen som grupp!
Det där snacket handlar bara om att a. trycka till kvinnorna ytterligare, b. rädslan för kvinnors vrede, c. hålla sig väl med den vinnande sidan, eller det värsta av allt d. hänvisa till kvinnans viktiga uppgift i familjen (som om vår omsorg om våra barn skulle gå förlorad om vi var feminister. Grr!) Vi vet alla hur maktstrukturen ser ut och är fördelad könsmässigt, till och med i vårt sekulariserade och hyfsat jämställda samhälle.
Enligt uppgift uppfattar sig 42% av de brittiska kvinnorna som feminister, men endast 29% av amerikas kvinnor. Jag tänker som Caitlin Moran, att vad tror dessa kvinnor att feminism handlar om? Vilken del av jämställdheten har inget med dem som kvinnor att göra?

Året som kommer

2013. Det låter olycksbådande. 13 är ju ett av traditionen olycksbådande tal. Men kanske kan då olyckan denna gång få drabba de som inte behandlar sina medmänniskor med respekt?
Nej, det känns inte rätt att önska olycka till någon, oavsett försyndelse. Hämnd leder ju aldrig till något bra. Däremot så hoppas jag att det nya året ska innebära mer av det goda till dem som behöver det. Mina nyårslöften består därför i år av det lilla jag kan göra för att röra mig och det jag gör den riktningen. Nu när jorden trots allt inte gick under med buller och bång, så är det väl dags aff fundera vad du kan göra för att åstadkomma en bättre värld?
Jag å min sida vill minska min konsumtion av nya saker, handla mer second-hand, mer ekologiskt, mer klimat-smart, och därtill göra mer av det jag tycker är viktigt, och mindre av det andra. Jag vill gå ner lite i tid. Fortsätta åka kollektiva transportmedel så mycket jag kan. Smaksätta kranvatten istället för att köpa bubbelvatten. Skänka grejer vi inte behöver. Försöka gå och lägga mig tidigare. Och så vidare. Jag ska lyssna, interagera, skriva och drömma mer.
GOTT NYTT ÅR!!