...där små citroner gula

Jag drömmer mig bort till Italiens vackra land, där små citroner gula växa uppå strand.
Det regnar och är grått, så vad annars kan en stackars nordbo göra (vars semesterdagar nu är slut och kidsen har börjat skolan), än att åtminstone få drömma sig bort till 25 grader, torra gula fält och lavendeldoft?
Visst, jag gillar hösten också. Det finns massor av fördelar med hög, kall, klar luft, solgula träd, massor av svamp och att mysa hemma när höstvindarna viner runt knuten.
Men ändå...att få bo några veckor i Italien. Underbart.

Materialsport

Idag cyklade jag. Det regnade ganska mycket och jag blev blöt. Jag svor hela vägen över det faktum att jag till slut bestämde mig för att INTE ta regnbyxor. Det är inte långt och det duggar bara lite lätt, intalade jag mig själv. Som den småsvettiga söderortsbo utan cykelhjälm som jag var när jag kämpade mig fram på damcykeln i det - givetvis - ihållande duggregnet, så hamnade jag dessutom i den stora morgonsportarhopen som far fram på cykelvägarna som om hin håle vore efter dem.  Materialsportarna. De där som ideligen kör om. Dessa sammanbitna män och kvinnor iförda svarta tajts eller cykelbyxor med vaddering i baken, vindjackor i funktionsmaterial och hypermoderna cykelhjälmar. Deras muskulösa ben far som trumpinnar och deras cyklar är glänsande och i toppform. Möjligen tickar växlarna något när de visslar förbi.
Om de njuter så är det antingen A. av vinddraget i ansiktet, eller B. efteråt.
Det är roligt när man åker buss, och ser en sån där hop närma sig en backe. Då blir det strid om att inte hamna på efterkälken. Nästan som om det handlade om en tävling. Och det kanske det gör..
Jag vet inte var de "vanliga" cyklisterna är på morgnarna, men på cykelbanorna är de i regel inte.
Var är alla de som måste gå av cykeln och gå i uppförsbackarna, eller de som har rostiga cyklar som knakar och gnisslar lite trivsamt, eller de som cyklar för att det bara är ett sätt att ta sig fram i helt vanliga kläder? Jag vill ha det lite mera slow, även när det gäller cykling. All vilja att röra på sig måste väl inte förvandlas till materialsport?!
Min gamla Döden Bakom Styret - kom tillbaka! Allt är förlåtet. 

Hoppet är det sista som överger människan

Tittar just nu på United 93, filmen om den fjärde flighten som den 11 september störtade i Pennsylvania.
Gode gud vilken kamp för livet, eller kanske en kamp för att behålla hoppet i en hopplös situation. 15 minuter senare gav visst USA:s president tillåtelse att skjuta ner kapade flygplan. Men det hade knappast hjälpt dem som satt i något av de fyra flygplanen.
Intressant är också att vi ska uppmärksamma 9/11 tio år senare, medan det inte är värt primetime att meddela att miljontals barn dör av svält just nu idag. Det ständiga aktuellhållandet av händelserna för tio år sedan kanske mest syftade till att rättfärdiga kriget i Afghanistan?
Om man vill göra skillnad för någon som behöver hjälp idag, spendera några spänn här:
https://www.rb.se/vartarbete/internationellt/krig-och-katastrofer/pagaendeinsatser/ostafrika/Pages/default.aspx

Women 2 the top

Det här måste vi fortfarande prata om. Ojämlikheten i arbetslivet fortgår.

http://blog.ted.com/2010/12/21/why-we-have-too-few-women-leaders-sheryl-sandberg-on-ted-com/

Väx upp

Under sommaren hörde och läste jag flera historier om hur kvinnor och barn hade missbrukats, förnedrats, och försvunnit. En karl hade åtalats vid Solna tingsrätt för att bland annat ha slitit med sig sin 7-åriga dotter, åkt ner till en sjö och slängt henne i det kalla vattnet med kläderna på. Minst en kvinna var försvunnen efter att ha grälat med sin sambo. Två utvecklingsstörda medelålders kvinnor i Österrike hade lyckats rymma efter att ha varit inlåsta i källaren i sina föräldrars hus sedan 1970-talet. En pappa i Umeå hade knivdödat sin 7-årige son efter att mamman cyklat till jobbet. Men vad fan är det fråga om??

De här förbannade kräken som ger sig på de som är mindre och eller förvarslösa har kanske inte lärt sig att hantera sina känslor på ett fungerande sätt i samhället. När det slår slint i skallen på dem, så glömmer de allt de någonsin lärt sig om medmänsklighet eller respekt eller självkontroll. De tror att de måste få, att just de har rätt att få eller göra som de vill i just detta ögonblick. De beter sig som retarderade tvååringar i en vuxen människas kropp. För helvete - VÄX upp!!

 

Wake me up when it's over

När man flyger och det i högtalarna meddelas att det är turbulens på gång, så brukar jag ofta försöka somna. Jo tjena. Det funkar, inte helt oväntat, aldrig. En klassiker: nu blev jag så jäkla skraj att jag vill springa min väg. Men det går inte, för fötterna sitter visst fast. Men okej, vad ska jag göra då? Jo, men för fan, jag har det: Jag somnar! Jag sover bort det onda, det hemska, det okontrollerbara.

Men sömnen är en opålitlig vän. När man behöver den som bäst kan den plötsligt bestämma sig för att inte dyka upp alls. Då blir det hela ännu värre. Utan sömn kan man bli galen på riktigt.

Kvinnor

Khaddafi manade idag alla stammar till att fortsätta striden. Hans uttalande "Vi ger inte upp, vi är inte kvinnor", känns verkligen modernt.

Moammar Khaddafi är galen på många olika sätt. Han ut som en korsning mellan en groda och en böckling. Som lök på laxen förstår han sig inte alls på kvinnor. Mycket kan sägas om kvinnor - men vi ger fan inte upp! 

Tänk på alla dessa mammor som kämpar som djur för sina barn, sambor/fruar som kämpar för att behålla relationen och kärleken, karriärskvinnor som kämpar i ett fortfarande delvis ojämlikt arbetsliv, högpresterande kvinnor som kämpar för att behålla sin självrespekt när orken tryter, kvinnor som alltid ställt upp i alla väder som kämpar för att förstå vad de vill i sitt eget liv. De är många, dessa fantastiska fighters! Och de finns överallt.

Om - och när - de bestämmer sig för att det inte finns någon realistisk lösning i sikte, så kan de bestämma sig för att välja en annan väg - men det är en helt annan sak än att ge upp.

Så du kan slänga dig i väggen, Moammar!