Läste idag om hiv-smittans utbredning i Ukraina. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag läser om de prostituerades villkor i länder där alternativen till försörjning är få. Deras tillvaro är slavens tillvaro, inget annat. De som utnyttjar deras situation... och behandlar människor som engångsartiklar.. jag saknar ord för det beteendet.
I Ukraina är 1,6 % av den vuxna befolkningen smittad av hiv, dvs mer än 1½ av hundra. Landet har den snabbaste ökningen av antalet hivsmittade i Europa. Det är inte längre sprutnarkomaner, homosexuella och prostituerade som drabbas värst. Idag sprider sig sjukdomen oftast genom samlag utanför de traditionella riskgrupperna, dvs av män som köpt sex av prostituerade eller som tidigare missbrukat droger och som sedan smittar sin hustru eller andra kvinnor.
Länk till en hjälporganisation för drabbade av HIV och aids i Ukraina:
http://www.aidsalliance.org.ua/cgi-bin/index.cgi?url=/en/gfund/center/odessa/index.htm
I somras reste vi genom Serbien, Rumänien, Ungern och Polen. Gatuprostitutionen finns överallt, men allra mest skar det i hjärtat när vi åkte genom Polen. Det gjorde mig så ont att se dem stå längs vägarna. Dessa flickor är någons barn. Någons syster. Kanske någons mamma. Att fundera på hur deras framtid ser ut känns än mer hjärtskärande. Deras vidriga hallickar (som man skulle vilja spöa upp) är aldrig långt borta, alltid redo att tvinga, att slå, att hota dem till lydnad, allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt på dessa flickors lidande.
Den 1 december är det World Aids Day. Fira den genom att hjälpa någon!
måndag 29 november 2010
söndag 28 november 2010
En tvättbalja med deg
Om du vill baka mycket i minst två vänners lag och tycker att det kan få ta en dag.
Här har du ett gott recept på Tjockbulla från Leksand
1 kg kokt potatis, pressad
4 liter mjölk
700 g margarin (ev hälften ister)
750 g sirap
3 hg jäst
kryddor
2 msk salt
3 kg vetemjöl
3 kg rågsikt
(eller 2 kg av vardera lantvete, 4 sädesslag, rågsikt)
Smula ner jästen i en stor balja. Smält matfett, blanda i mjölken. Häll över jästen. Baka ihop alltihop - utom potatisen - med en mindre spade. Jäs. Blanda i potatisen. Knåda. Gör ämnen (dvs lagoma bullar - som en stor kanelbulle ungefär - att baka ut). Kavla till lagom tjocka kakor, ca 30 cm i diameter. Kruskavla. Picka. Grädda. Borsta av ev aska. Lägg att svalna under handduk.
Här har du ett gott recept på Tjockbulla från Leksand
1 kg kokt potatis, pressad
4 liter mjölk
700 g margarin (ev hälften ister)
750 g sirap
3 hg jäst
kryddor
2 msk salt
3 kg vetemjöl
3 kg rågsikt
(eller 2 kg av vardera lantvete, 4 sädesslag, rågsikt)
Smula ner jästen i en stor balja. Smält matfett, blanda i mjölken. Häll över jästen. Baka ihop alltihop - utom potatisen - med en mindre spade. Jäs. Blanda i potatisen. Knåda. Gör ämnen (dvs lagoma bullar - som en stor kanelbulle ungefär - att baka ut). Kavla till lagom tjocka kakor, ca 30 cm i diameter. Kruskavla. Picka. Grädda. Borsta av ev aska. Lägg att svalna under handduk.
Köket
Jag har ett lite komplicerat förhållande till matlagning. Ärligt talat så har det aldrig intresserat mig tillräckligt för att jag skulle lägga ner någon större möda på det. Följdaktligen så är mina kunskaper ganska begränsade. Sambon är å andra sidan en hejare på att laga mat, så där kompletterar vi varandra. Den vanliga kundgruppen av halvlängdsmän är drillade i detta från början, så de äter i princip allt från havregrynsgröt till sushi.
Jag går på säkra kort i köket, och är för övrigt en stor vän av recept. Då kan kunskapen ligga kvar där den är, och slipper trängas med resten inne i mitt huvud. De bästa recepten jag vet är de som tillåter genvägar i köket eller sådana som i princip lagar sig själva.
Nu stundar julen. Vad ska man hala fram på julbordet i år? Säkra kort är förstås alltid säkra kort. Men fan så tråkigt i längden. Måste hitta nåt recept på vegetarisk skinka att förgylla tillvaron med.
Jag går på säkra kort i köket, och är för övrigt en stor vän av recept. Då kan kunskapen ligga kvar där den är, och slipper trängas med resten inne i mitt huvud. De bästa recepten jag vet är de som tillåter genvägar i köket eller sådana som i princip lagar sig själva.
Nu stundar julen. Vad ska man hala fram på julbordet i år? Säkra kort är förstås alltid säkra kort. Men fan så tråkigt i längden. Måste hitta nåt recept på vegetarisk skinka att förgylla tillvaron med.
fredag 26 november 2010
onsdag 24 november 2010
Unfriended
Jepp. Jag har blivit det. Unfriended, alltså.
Det vill säga att någon plockat bort mig som vän på Facebook.
Känns kanske hårt, men är ganska vanligt. Unfriending är t o m ett ordboksord, så vanligt är det.
Unfrienda kan vara ett självklart val, om man är vän med någon som ändå har 3999 vänner, och knappast kommer att sakna en. Man är helt enkelt inte "vän" och då spelar det inte så stor roll. Men forskning har visat att den vanligaste anledningen till att man plockar bort "vänner" är många och oviktiga inlägg.
I början av facebookeran var det status att ha många vänner, men den vinden har vänt. Nu ska det vara kvalitet framför kvantitet, även i vänskapskontakterna. Kanske är att unfrienda "fashion" - som de sa till min svägerska när hon sa att strumporna hon tänkte köpa var udda färger. "Det är fashion!" sa expediten bestämt. Så vissa säger upp alla sina vänner och börjar om från början. Andra praktiserar principen "en in, en ut".
Facebook sägs också påminna om skolvärldens hierarki, och alla som gått högstadiet eller dess motsvarighet, vet att det finns en packe sociala regler som aldrig formuleras men som alla känner till. T ex att dina vänner utgör din grupptillhörighet - och i förlängningen visar de vem du är. Tror man då i alla fall.
Senare inser de allra flesta att den enda som kan visa vem man är - är man själv.
Det vill säga att någon plockat bort mig som vän på Facebook.
Känns kanske hårt, men är ganska vanligt. Unfriending är t o m ett ordboksord, så vanligt är det.
Unfrienda kan vara ett självklart val, om man är vän med någon som ändå har 3999 vänner, och knappast kommer att sakna en. Man är helt enkelt inte "vän" och då spelar det inte så stor roll. Men forskning har visat att den vanligaste anledningen till att man plockar bort "vänner" är många och oviktiga inlägg.
I början av facebookeran var det status att ha många vänner, men den vinden har vänt. Nu ska det vara kvalitet framför kvantitet, även i vänskapskontakterna. Kanske är att unfrienda "fashion" - som de sa till min svägerska när hon sa att strumporna hon tänkte köpa var udda färger. "Det är fashion!" sa expediten bestämt. Så vissa säger upp alla sina vänner och börjar om från början. Andra praktiserar principen "en in, en ut".
Facebook sägs också påminna om skolvärldens hierarki, och alla som gått högstadiet eller dess motsvarighet, vet att det finns en packe sociala regler som aldrig formuleras men som alla känner till. T ex att dina vänner utgör din grupptillhörighet - och i förlängningen visar de vem du är. Tror man då i alla fall.
Senare inser de allra flesta att den enda som kan visa vem man är - är man själv.
tisdag 23 november 2010
Tolerance & Happiness
Han har sagt många bra och tänkvärda saker, den där Dalai Lama.
De riktigt bra sakerna är så självklara när man hör dem, men man behöver också höra dem då och då för att påminnas om hur självklara de är.
De riktigt bra sakerna är så självklara när man hör dem, men man behöver också höra dem då och då för att påminnas om hur självklara de är.
In the practice of tolerance, one's enemy is the best teacher.
If you want others to be happy, practice compassion.
If you want to be happy, practice compassion.
måndag 22 november 2010
En mörksugga vakar över mig
En liten ruggande mörksugga vakar ovanför min säng. Fundersamt gungar hon på kvällarna (jag hjälper henne att sätta fart genom att puffa på svansen).
Mörksuggan ser ut som ett gloende svart mumintroll, med lång svart svans. Hon är ett lokalt väsen i gränstrakterna mellan folktro och barnpedagogisk fiktion. Ingen vet hur gammal hon är. Kanske är hon äldre än skogen hon lever i men alltid i närheten av människors boningar.
Hon förekommer talrikast i Rättviksbygden men hon har varit synlig i byarna runt Leksand och Gagnef och så långt bort som Bjursås. Många har sett en hastig skymt av henne, oftast utan att veta vad de såg. Mörksuggan användes förr för att avskräcka barn från att uppsöka gamla obebodda hus eller vara ute ensamma efter mörkrets inbrott. Hon livnärde sig på mörker, och befann sig därför oftast på mörka kusliga platser. Hon är besläktad med näcken, forskarlen och på långt håll den sydsvenska bäckahästen.
Numera är mörksuggan liberaliserad och har andra kvaliteter än tidigare. Jag är aldrig rädd för mörkrets makter, för om de skulle våga sig hit så äter min lilla beskyddarinna upp dem. Här är hon herre på dyngstacken.
söndag 21 november 2010
Harry Potter kämpar vidare
Idag såg vi "Harry Potter och dödsrelikerna, del 1". Den var bra, men lite seg, precis som boken, där väldigt många sidor går åt till att beskriva Harry, Hermione och Rons envetna kamp för att hitta horrokruxerna. Ska man se filmen så är det nog bra om man läst boken/böckerna eller sett åtminstone någon av de tidigare filmerna. Det refereras friskt till tidigare händelser och personer, så utan den bakgrundskunskapen så blir kanske historien väl tunn. Publiken förväntas helt klart vara lojal.
Intressant är alla de paralleller till Sagan om Ringen som finns i Harry Potter-böckerna. Till och med 9-åringarna kan peka på ett par stycken. Harry, Ron och Hermione är ett moderniserat "brödraskap", inte olikt det som utgörs av hobbitarna Frodo, Sam, Merry och Pippin. Harry Potters "brödraskap" består av barn som är minst lika duktiga som vuxna trollkarlar och häxor. Hobbitarna å sin sida är halvlängdsmän, en grupp som många människor uppfattar som barn. Gryffindors svärd som valt Harry är en parallell till det svärd Aragorn får, Narsil. Tydlig är också kopplingen mellan Saurons ryttare och Voldemorts dödsätare, för att inte tala om den ring Frodo bär om halsen och den medaljong (horrokrux) Harry/Ron/Hermione turas om att bära innan de lyckas förstöra den.
Sagan om Ringen handlar ju om att förstöra ett magiskt föremål, och att med hjälp av det beröva någon sin kraft. Harry Potters brödraskap måste hitta sju horrokruxer, varav en i en ring, som måste förstöras.
Den eviga kampen mellan det onda och det goda.
Ett väl beprövat koncept, som håller i alla väder och i alla tider.
Nästa film kommer sommaren 2011. Jag orkar nog vänta, jag vet ju redan hur det går. Det goda vinner. Det gör det ju alltid.
Intressant är alla de paralleller till Sagan om Ringen som finns i Harry Potter-böckerna. Till och med 9-åringarna kan peka på ett par stycken. Harry, Ron och Hermione är ett moderniserat "brödraskap", inte olikt det som utgörs av hobbitarna Frodo, Sam, Merry och Pippin. Harry Potters "brödraskap" består av barn som är minst lika duktiga som vuxna trollkarlar och häxor. Hobbitarna å sin sida är halvlängdsmän, en grupp som många människor uppfattar som barn. Gryffindors svärd som valt Harry är en parallell till det svärd Aragorn får, Narsil. Tydlig är också kopplingen mellan Saurons ryttare och Voldemorts dödsätare, för att inte tala om den ring Frodo bär om halsen och den medaljong (horrokrux) Harry/Ron/Hermione turas om att bära innan de lyckas förstöra den.
Sagan om Ringen handlar ju om att förstöra ett magiskt föremål, och att med hjälp av det beröva någon sin kraft. Harry Potters brödraskap måste hitta sju horrokruxer, varav en i en ring, som måste förstöras.
Den eviga kampen mellan det onda och det goda.
Ett väl beprövat koncept, som håller i alla väder och i alla tider.
Nästa film kommer sommaren 2011. Jag orkar nog vänta, jag vet ju redan hur det går. Det goda vinner. Det gör det ju alltid.
torsdag 18 november 2010
Men vad faan!
Tänkte vidare på det här med vrede. Eller okontrollerade känslor överhuvudtaget.
Socialt är det ju helt enkelt inte riktigt okej. Man ska vara lugn, sansad, balanserad och ha koll på läget. Veta vad man vill och vart man är på väg. En människa som ger uttryck för sina okontrollerade känslor känns annorlunda än majoriteten, och redan där har han eller hon visat att de inte bryr sig om den utstakade gränsen för "normalt" beteende. Att de skiter i de sociala konventionerna. Att de tillåter sig att "överreagera".
Men vad fan är "normalt"? Och vem vet om man övereagerar på det man själv känner? Vad är egentligen syftet med de sociala konventionerna, annat än att hålla folk "på mattan"?
Ja, inte vet jag. Är det normalt att gråta på pendeltåget, att vilja smälla i dörrar så att de lossnar från karmen, slänga kaffekoppen i väggen, eller att hälla tre öl över någon idiot som just nypt en i rumpan? Är det normalt att bli så jävla trött på sin trista tandläkare att man bestämmer sig att visa sitt missnöje på ett sätt som ingen tandläkare kan missförstå? Är det normalt att visa sin omotiverade glädje över att finnas till? Är det normalt att hantera sin frustration med att bara dra, ta bilen, trampa gasen i botten och dra lös på asfalten så att det ryker om däcken?
Som sagt, inte vet jag. Men kanske är det ibland det som behövs. Det måste finnas kanaler för överskjutande känslor. Jag läste någonstans att folk mår bättre på arbetsplatser där det är fritt fram att svära, än där man endast använder ett "vårdat språk". Nåt att fundera på.
Socialt är det ju helt enkelt inte riktigt okej. Man ska vara lugn, sansad, balanserad och ha koll på läget. Veta vad man vill och vart man är på väg. En människa som ger uttryck för sina okontrollerade känslor känns annorlunda än majoriteten, och redan där har han eller hon visat att de inte bryr sig om den utstakade gränsen för "normalt" beteende. Att de skiter i de sociala konventionerna. Att de tillåter sig att "överreagera".
Men vad fan är "normalt"? Och vem vet om man övereagerar på det man själv känner? Vad är egentligen syftet med de sociala konventionerna, annat än att hålla folk "på mattan"?
Ja, inte vet jag. Är det normalt att gråta på pendeltåget, att vilja smälla i dörrar så att de lossnar från karmen, slänga kaffekoppen i väggen, eller att hälla tre öl över någon idiot som just nypt en i rumpan? Är det normalt att bli så jävla trött på sin trista tandläkare att man bestämmer sig att visa sitt missnöje på ett sätt som ingen tandläkare kan missförstå? Är det normalt att visa sin omotiverade glädje över att finnas till? Är det normalt att hantera sin frustration med att bara dra, ta bilen, trampa gasen i botten och dra lös på asfalten så att det ryker om däcken?
Som sagt, inte vet jag. Men kanske är det ibland det som behövs. Det måste finnas kanaler för överskjutande känslor. Jag läste någonstans att folk mår bättre på arbetsplatser där det är fritt fram att svära, än där man endast använder ett "vårdat språk". Nåt att fundera på.
onsdag 17 november 2010
tisdag 16 november 2010
The mad woman in the attic
Det allra tokigaste en engelsk kvinna på 1800-talet kunde göra var att skratta ohejdat. Då var hon verkligen helgalen och färdig för dårhuset. Stone-cold-fuck-nuts. Och varför inte, det fanns kanske inte så mycket att vara galet glad för på den tiden. Men det var inte bara att vara glad som var potentiellt galet. Det var att visa känslor överhuvudtaget, som att skratta, gråta hysteriskt, gräla eller - oh hemska tanke - skrika av ilska. Bete sig okontrollerat.
En fin flicka skulle sitta sedesamt, välstrukna, med händerna knäppta i knät och vänta på att bli gift med någon hugad spekulant. Någon som valde henne. Hade hon tur så valde hon också honom, och om inte så lärde de sig kanske med tiden ändå att tycka om varandra. Hade hon otur, så ja... då var det värre. Äktenskapet på den tiden framstår som ett (livslångt) arbete och till viss del även som ett fängelse, där en eventuell kärlek bara skymtar som hastigast. Man var ofta gift tills man dog, om inte den andre dog före.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns.
Nuförtiden får flera av oss (men inte alls alla) både gifta oss, skilja oss eller inte gifta oss alls om det passar bättre. Men kvinnors känslor tycks fortfarande svåra att begripa sig på. Den kvinnliga ilskan t ex är fortfarande något som vissa gärna tar chansen att förlöjliga, förmodligen i ett missriktat försök att neutralisera den eller avvisa den så fort som möjligt. T ill exempel "du är så söt när du är arg". Det sägs inte särskilt ofta till en man.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör. Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör. Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.
onsdag 10 november 2010
Bananflugornas herre
Vi är sju i familjen, sa lillasyster. Eller egentligen så är vi många fler nu.
Vadå, sa jag, många fler? Vilka då? Ja, först är det vi, och så hunden och så katten. Och så är det flugorna. De där som bor i köket.
De där förbaskade bananflugorna alltså. De flyttade in i vårt kök tillsammans med mängder av hemodlade grönsaker som vi skördade för 1½ månad sedan. Själv har jag inget emot en skål med en skrumpnad squash, men tyvärr är det en åsikt jag tydligen delar med dessa sakramentskade kreatur.
Flugsmälla biter inte alls på dem, de är för snabba. Vi har kört med fällor bestående av skålar med rödvinsvinäger. Funkar hyfsat, men jag tycker att de dör av för långsamt. Nu måste de bort, för jag får tuppjuck av att se dem flyga förbi eller bara sitta där på kaklet och vegetera.
Så jag googlade. 3120 träffar.
Några mer frustrerade tillvägagångssätt:
- En kväll blev jag helt vansinnig och gick bärsärkagång med fotofixeringsmedel på sprayflaska som jag tände på med cigarettändare.
- Jag har en stor burk KILL-IT 2000, som tar död på det mesta flygande. Är grymt effektivt,men man bör nog hålla andan medan man sprutar.
Men eftersom jag egentligen är en fredlig själ, så tror jag mer på det här: Blanda äppelcidervinäger med lite vatten och socker. Sen droppar du ner lite diskmedel. Låt stå ett par dar och du kommer ha massor med döda flugor på botten av glaset. De finner lukten oemotståndlig och drunknar när det inte är någon ytspänning
Nu ni flugor, nu är det kört för er. Ha!
Vadå, sa jag, många fler? Vilka då? Ja, först är det vi, och så hunden och så katten. Och så är det flugorna. De där som bor i köket.
De där förbaskade bananflugorna alltså. De flyttade in i vårt kök tillsammans med mängder av hemodlade grönsaker som vi skördade för 1½ månad sedan. Själv har jag inget emot en skål med en skrumpnad squash, men tyvärr är det en åsikt jag tydligen delar med dessa sakramentskade kreatur.
Flugsmälla biter inte alls på dem, de är för snabba. Vi har kört med fällor bestående av skålar med rödvinsvinäger. Funkar hyfsat, men jag tycker att de dör av för långsamt. Nu måste de bort, för jag får tuppjuck av att se dem flyga förbi eller bara sitta där på kaklet och vegetera.
Så jag googlade. 3120 träffar.
Några mer frustrerade tillvägagångssätt:
- En kväll blev jag helt vansinnig och gick bärsärkagång med fotofixeringsmedel på sprayflaska som jag tände på med cigarettändare.
- Jag har en stor burk KILL-IT 2000, som tar död på det mesta flygande. Är grymt effektivt,men man bör nog hålla andan medan man sprutar.
Men eftersom jag egentligen är en fredlig själ, så tror jag mer på det här: Blanda äppelcidervinäger med lite vatten och socker. Sen droppar du ner lite diskmedel. Låt stå ett par dar och du kommer ha massor med döda flugor på botten av glaset. De finner lukten oemotståndlig och drunknar när det inte är någon ytspänning
Nu ni flugor, nu är det kört för er. Ha!
tisdag 9 november 2010
Mr Vinter
Jahaja. Idag var det dags igen. För snön.
Och jag vill inte! Förra årets vinter ligger färsk i minnet, med sina tvåmeters snövallar på alla vägar och kaos i lokaltrafiken. Man stod där och frös som hund, alldeles för länge. Konstiga turistbussar sattes in. Tåg stod stilla, eller bara försvann ur tidtabellen.
Jag drömmer mig bort till varmare länder, och även om det är lockande att åka bort en vecka eller två i vinter - så kommer man ju ändå hem till köldhålet igen. Jag får försöka se det positiva med vintern (men det är svårt idag): skid- och skridskoåkning med familjen, glittrande morgnar och mysiga kvällar med tända ljus, glögg och sprakande brasa. Och så finns det ju bastu. Som tur är.
Och jag vill inte! Förra årets vinter ligger färsk i minnet, med sina tvåmeters snövallar på alla vägar och kaos i lokaltrafiken. Man stod där och frös som hund, alldeles för länge. Konstiga turistbussar sattes in. Tåg stod stilla, eller bara försvann ur tidtabellen.
Jag drömmer mig bort till varmare länder, och även om det är lockande att åka bort en vecka eller två i vinter - så kommer man ju ändå hem till köldhålet igen. Jag får försöka se det positiva med vintern (men det är svårt idag): skid- och skridskoåkning med familjen, glittrande morgnar och mysiga kvällar med tända ljus, glögg och sprakande brasa. Och så finns det ju bastu. Som tur är.
söndag 7 november 2010
Lantliga nöjen
Så var höstlovet slut. Så skönt att vara ledig några dagar. Släppa dator och mobil, och vara på gränsen till onåbar för omvärlden. Slog på stort och bakade tunnbröd i vedugnen, tillsammans med en kompis och 5 barn. Det visade sig vara ett lagom arbetslag för uppgiften. Två som kavlade, en som kruskavlade, en som pickade, en som gräddade och en som borstade askan av bröden när de kom ur ugnen. Och så en allround, som borstade mjöl, hämtade saker, hjälpte till, petade in fler pinnar i brasan och sånt. Förra gången vi bakade tunnbröd tänkte jag att vi skulle göra det rejält när vi nu gjorde det. Så jag tog ett gammalt recept med ca 4 liter degvätska. Det blev TVÄTTBALJA full med deg. Fan. Förr i tin var hade kärringarna bättre snurr på bakspaden. Inte jag. Till slut slängde jag deg.
Den här helgen blev det också bastu. Sitta i den goda värmen, äta små starka korvar, dricka något läskande, snacka om allt och inget. Bli varm utifrån och in, titta på stjärnorna (som syns så fantastiskt bra där på landet i mörkret) medan man går in och sedan avsluta med en varm dusch. Stimulerande för både kropp och själ.
Nu stundar ny vecka. Sista veckan med min närmaste kollega. Det kommer att kännas ensamt utan honom.
torsdag 4 november 2010
Hey sister
Det är fanimig inte lätt att vara tjej these days. Det har det väl i och för sig aldrig varit (och det är inte lätt att vara man heller, eller ens människa).
Många kvinnliga superstars dansar omkring och gör Michel Jackson-moves på pinnsmala ben i skyhöga stilettskor, klädda i små plagg som mycket nödtorftigt täcker kroppens mest vitala delar.
Feministen inom mig kommer brakande genom snårskogen med sjumilakliv när jag ser dem. Men så minns jag vad det handlar om. Not everything is what it seems. De gör förstås som de vill och kan vara blonderade, tuperade, svartsminkade, piercade och klädda i kläder som får vilken rödstrumpa som helst att se rött. Snart ser vi dem i burka. Vilket jag givetvis välkomnar. På sätt och vis står de på barrikaderna för att man ska få se ut hur fan man vill. Även killar kämpar där. Jämför t ex Marilyn Manson och Lady Gaga. De kämpar sig blå för att ständigt utmana klichéerna, våra förutfattade meningar och gränserna mellan normalitet och extremism. Och de ligger inte på latsidan heller.
En del av oss kvinnor befinner oss i arbetslivet. Där är det möjligen lite svårare att stå på barrikaderna. Är man brunett eller blondin så ser man till att vara det, eller något annat, åtminstone tills man går i pension. Det är misstänkt få gråhåriga kvinns på arbetsplatserna. Läste den förnumstiga boken "Nice girls dont get the corner office, 101 unconsious mistakes women make... osv". Den innehåller de vanliga självklarheterna, men sen kommer man till delen "How you appear".
Gode gud. Den är visserligen amerikansk, men ändå.
"Wearing the wrong hairstyle - There's an inverse proportion of hair to age. Your hair should get shorter as you get older and climb the corporate ladder. Not only is shorter hair more professional, but longer hair tends to emphasize facial features of which we may be less proud as we age".
Jaha. Så när jag blir gammal, så blir jag inte bara gammal - jag blir ful också.
Wtf. Jag ska ha långt vitt hår. Eller grått borst á la Tiina Rosenberg. Btw så får man inte heller ha läsglasögon i en kedja runt halsen, piffa upp sig offentligt eller ha för lite make-up. Då kan man säga adjö till befordran eller hörnrum over there. Bara så ni vet.
Många kvinnliga superstars dansar omkring och gör Michel Jackson-moves på pinnsmala ben i skyhöga stilettskor, klädda i små plagg som mycket nödtorftigt täcker kroppens mest vitala delar.
Feministen inom mig kommer brakande genom snårskogen med sjumilakliv när jag ser dem. Men så minns jag vad det handlar om. Not everything is what it seems. De gör förstås som de vill och kan vara blonderade, tuperade, svartsminkade, piercade och klädda i kläder som får vilken rödstrumpa som helst att se rött. Snart ser vi dem i burka. Vilket jag givetvis välkomnar. På sätt och vis står de på barrikaderna för att man ska få se ut hur fan man vill. Även killar kämpar där. Jämför t ex Marilyn Manson och Lady Gaga. De kämpar sig blå för att ständigt utmana klichéerna, våra förutfattade meningar och gränserna mellan normalitet och extremism. Och de ligger inte på latsidan heller.
En del av oss kvinnor befinner oss i arbetslivet. Där är det möjligen lite svårare att stå på barrikaderna. Är man brunett eller blondin så ser man till att vara det, eller något annat, åtminstone tills man går i pension. Det är misstänkt få gråhåriga kvinns på arbetsplatserna. Läste den förnumstiga boken "Nice girls dont get the corner office, 101 unconsious mistakes women make... osv". Den innehåller de vanliga självklarheterna, men sen kommer man till delen "How you appear".
Gode gud. Den är visserligen amerikansk, men ändå.
"Wearing the wrong hairstyle - There's an inverse proportion of hair to age. Your hair should get shorter as you get older and climb the corporate ladder. Not only is shorter hair more professional, but longer hair tends to emphasize facial features of which we may be less proud as we age".
Jaha. Så när jag blir gammal, så blir jag inte bara gammal - jag blir ful också.
Wtf. Jag ska ha långt vitt hår. Eller grått borst á la Tiina Rosenberg. Btw så får man inte heller ha läsglasögon i en kedja runt halsen, piffa upp sig offentligt eller ha för lite make-up. Då kan man säga adjö till befordran eller hörnrum over there. Bara så ni vet.
onsdag 3 november 2010
Släppa taget
Erfarenheten säger att man bör försöka förlåta - både andra och sig själv.
Livet blir lättare när man gjort det.
Tyvärr är det ofta till synes enklare att bara vända ryggen till och dra vidare. Glömma hur det var, eller hur det blev. Vad jag gjorde mot någon. Vad någon annan gjorde mot mig. Förtränga. Kapsla in alla sårade eller skuldmedvetna känslor i en noshörningssäkrad, larmad inhägnad. Skapa ett potentiellt minfält i ditt hjärta som tar en hel del energi att upprätthålla, vakta och underhålla.
En enkel, praktisk lösning eftersom den innebär att man egentligen inte behöver göra så mycket, bortsett från att köra ner huvudet minst en halvmeter i sanden och hålla det kvar där.
Men sann förlåtelse är inte att glömma. Förlåtelse är inte att förtränga. Förlåtelse är heller inte att vända den andra kinden till. Sann förlåtelse är att nå acceptans och att försonas med det som hänt.
Att kunna släppa ilska, hämndbegär, skuld, skam och andra negativa tankar handlar om att släppa dig själv fri.
Livet blir lättare när man gjort det.
Tyvärr är det ofta till synes enklare att bara vända ryggen till och dra vidare. Glömma hur det var, eller hur det blev. Vad jag gjorde mot någon. Vad någon annan gjorde mot mig. Förtränga. Kapsla in alla sårade eller skuldmedvetna känslor i en noshörningssäkrad, larmad inhägnad. Skapa ett potentiellt minfält i ditt hjärta som tar en hel del energi att upprätthålla, vakta och underhålla.
En enkel, praktisk lösning eftersom den innebär att man egentligen inte behöver göra så mycket, bortsett från att köra ner huvudet minst en halvmeter i sanden och hålla det kvar där.
Men sann förlåtelse är inte att glömma. Förlåtelse är inte att förtränga. Förlåtelse är heller inte att vända den andra kinden till. Sann förlåtelse är att nå acceptans och att försonas med det som hänt.
Att kunna släppa ilska, hämndbegär, skuld, skam och andra negativa tankar handlar om att släppa dig själv fri.
tisdag 2 november 2010
Ong namo guru dev namo
Mantrat ovan betyder ungefär "jag böjer mig för min inre visdom", och ansvänds som en startsignal till kroppen. Så att den ska fatta att nu är det yoga som gäller. Lite som att ringa i klockan tillsammans med Pavlovs hundar. Så inleds passet. Man sitter i meditationsställning, med handflatorna lätt pressade mot varandra, tummarna mot bröstkorgen, och sjunger mantrat tre gånger för att börja.
Det måste vara något med den där yogan för den gör mig faktiskt underbart lugn och harmonisk.
Jag längtar dit. Jag som aldrig själsligt verkligen längtat efter friskvårdpass, kan känna yogasuget redan på lördagen. Visst kan det vara skönt att motionera, men handen på hjärtat - hur många gånger menar man inte att det är skönt EFTERÅT?
Min yoga handlar inte för fem öre om prestation. Att bara vara där räcker. Den milde yogalärarens avslutande spel på gongen sänder ljudvibrationer ut i rummet, som fortplantar sig in i ens medvetande och på något sätt håller kvar åtminstone mig i den mentala vilan. Det är fantastiskt.
Jag minns ett prova-på-pass jag var på en gång. Poweryoga var det nog. Man skulle andas och flytta fötter och armar och händer och räkna och böja ryggen och magen och sträcka ut och krypa ihop, och andas! Glöm inte att andas! ropade ledaren flera gånger. Hur fan skulle man kunna glömma att andas? Då tuppar man ju av. Så vi kom nog ihåg att andas, samtidigt som vi undertryckte skrattanfall i ryggposition med ett knä vid vardera örat och knäskålarna i golvet. Då får man magkramp, kan jag meddela ;)
Det måste vara något med den där yogan för den gör mig faktiskt underbart lugn och harmonisk.
Jag längtar dit. Jag som aldrig själsligt verkligen längtat efter friskvårdpass, kan känna yogasuget redan på lördagen. Visst kan det vara skönt att motionera, men handen på hjärtat - hur många gånger menar man inte att det är skönt EFTERÅT?
Min yoga handlar inte för fem öre om prestation. Att bara vara där räcker. Den milde yogalärarens avslutande spel på gongen sänder ljudvibrationer ut i rummet, som fortplantar sig in i ens medvetande och på något sätt håller kvar åtminstone mig i den mentala vilan. Det är fantastiskt.
Jag minns ett prova-på-pass jag var på en gång. Poweryoga var det nog. Man skulle andas och flytta fötter och armar och händer och räkna och böja ryggen och magen och sträcka ut och krypa ihop, och andas! Glöm inte att andas! ropade ledaren flera gånger. Hur fan skulle man kunna glömma att andas? Då tuppar man ju av. Så vi kom nog ihåg att andas, samtidigt som vi undertryckte skrattanfall i ryggposition med ett knä vid vardera örat och knäskålarna i golvet. Då får man magkramp, kan jag meddela ;)
måndag 1 november 2010
King of the hill
Is social media the biggest shift since the industrial revolution? Min far bergsingenjören skulle få generalspatt om jag sa det till honom. Jämföra några jäkla datorer med bergsmännens kamp i gruvorna. Pffff!
Om det nu ändå skulle vara så, så är det ju en himla tur att jag lämnat skolan sedan länge. På historielektionerna, där jag (ibland) satt och tänkte på annat så brukade jag reflexmässigt svara: "den industriella revolutionen" på frågor som "vad låg bakom....X/Y/Z?". Ibland funkade det som svar, ibland gav det mig ytterligare 30 sekunders betänketid, och ibland - så ja, var det helt fel. Men statistiskt så var chanserna hyfsade.
Sociala media är nu king of the hill när det gäller vad vi använder webben till.
Våra kommunikationsvanor har ändrats drastiskt. Jag får gåshud av filmen om sociala media på Youtube, kanske för att informationsspridningen susar som en supersnabb löpeld runt klotet, och aldrig någonsin stannar. Mer än 1,5 miljoner informationsobjekt (bilder, bloggar, meddelanden, webblänkar, nyheter osv) delas via Facebook - dagligen. Vi skypar, streamar, delar, spelar, letar, hittar, interagerar. På Linkedin har jag sedan oktober ca ytterligare 10 000 personer i mitt nätverk. Webb-TV ger möjlighet att själv välja vad man vill se och när, och TV-tablån är för många ett minne blott. Papperstidningarna minskar, när vi kan själva välja vilka nyheter vi vill ha, och på vilket sätt vi vill ha dem.
Snacket om att företagens världsherraväldestankar är riskabla för vår integritet, att det är onaturligt eller omänskligt att inte mötas ansikte mot ansikte, att sociala medier bara är en hype, då? Ja, så är det kanske också. Men vi är människor, och för oss är utveckling något naturligt. Oavsett om det är räkna ut hur en stånggång ska funka eller hur personliga nätverk kan byggas med hjälp av IT. Hur vi sedan väljer att nyttja teknikens framsteg är upp till oss.
Om det nu ändå skulle vara så, så är det ju en himla tur att jag lämnat skolan sedan länge. På historielektionerna, där jag (ibland) satt och tänkte på annat så brukade jag reflexmässigt svara: "den industriella revolutionen" på frågor som "vad låg bakom....X/Y/Z?". Ibland funkade det som svar, ibland gav det mig ytterligare 30 sekunders betänketid, och ibland - så ja, var det helt fel. Men statistiskt så var chanserna hyfsade.
Sociala media är nu king of the hill när det gäller vad vi använder webben till.
Våra kommunikationsvanor har ändrats drastiskt. Jag får gåshud av filmen om sociala media på Youtube, kanske för att informationsspridningen susar som en supersnabb löpeld runt klotet, och aldrig någonsin stannar. Mer än 1,5 miljoner informationsobjekt (bilder, bloggar, meddelanden, webblänkar, nyheter osv) delas via Facebook - dagligen. Vi skypar, streamar, delar, spelar, letar, hittar, interagerar. På Linkedin har jag sedan oktober ca ytterligare 10 000 personer i mitt nätverk. Webb-TV ger möjlighet att själv välja vad man vill se och när, och TV-tablån är för många ett minne blott. Papperstidningarna minskar, när vi kan själva välja vilka nyheter vi vill ha, och på vilket sätt vi vill ha dem.
Snacket om att företagens världsherraväldestankar är riskabla för vår integritet, att det är onaturligt eller omänskligt att inte mötas ansikte mot ansikte, att sociala medier bara är en hype, då? Ja, så är det kanske också. Men vi är människor, och för oss är utveckling något naturligt. Oavsett om det är räkna ut hur en stånggång ska funka eller hur personliga nätverk kan byggas med hjälp av IT. Hur vi sedan väljer att nyttja teknikens framsteg är upp till oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)