Men vad faan!

Tänkte vidare på det här med vrede. Eller okontrollerade känslor överhuvudtaget.
Socialt är det ju helt enkelt inte riktigt okej. Man ska vara lugn, sansad, balanserad och ha koll på läget. Veta vad man vill och vart man är på väg. En människa som ger uttryck för sina okontrollerade känslor känns annorlunda än majoriteten, och redan där har han eller hon visat att de inte bryr sig om den utstakade gränsen för "normalt" beteende. Att de skiter i de sociala konventionerna. Att de tillåter sig att "överreagera".
Men vad fan är "normalt"? Och vem vet om man övereagerar på det man själv känner? Vad är egentligen syftet med de sociala konventionerna, annat än att hålla folk "på mattan"?
Ja, inte vet jag. Är det normalt att gråta på pendeltåget, att vilja smälla i dörrar så att de lossnar från karmen, slänga kaffekoppen i väggen, eller att hälla tre öl över någon idiot som just nypt en i rumpan? Är det normalt att bli så jävla trött på sin trista tandläkare att man bestämmer sig att visa sitt missnöje på ett sätt som ingen tandläkare kan missförstå? Är det normalt att visa sin omotiverade glädje över att finnas till? Är det normalt att hantera sin frustration med att bara dra, ta bilen, trampa gasen i botten och dra lös på asfalten så att det ryker om däcken?
Som sagt, inte vet jag. Men kanske är det ibland det som behövs. Det måste finnas kanaler för överskjutande känslor. Jag läste någonstans att folk mår bättre på arbetsplatser där det är fritt fram att svära, än där man endast använder ett "vårdat språk". Nåt att fundera på.