Det allra tokigaste en engelsk kvinna på 1800-talet kunde göra var att skratta ohejdat. Då var hon verkligen helgalen och färdig för dårhuset. Stone-cold-fuck-nuts. Och varför inte, det fanns kanske inte så mycket att vara galet glad för på den tiden. Men det var inte bara att vara glad som var potentiellt galet. Det var att visa känslor överhuvudtaget, som att skratta, gråta hysteriskt, gräla eller - oh hemska tanke - skrika av ilska. Bete sig okontrollerat.
En fin flicka skulle sitta sedesamt, välstrukna, med händerna knäppta i knät och vänta på att bli gift med någon hugad spekulant. Någon som valde henne. Hade hon tur så valde hon också honom, och om inte så lärde de sig kanske med tiden ändå att tycka om varandra. Hade hon otur, så ja... då var det värre. Äktenskapet på den tiden framstår som ett (livslångt) arbete och till viss del även som ett fängelse, där en eventuell kärlek bara skymtar som hastigast. Man var ofta gift tills man dog, om inte den andre dog före.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns.
Nuförtiden får flera av oss (men inte alls alla) både gifta oss, skilja oss eller inte gifta oss alls om det passar bättre. Men kvinnors känslor tycks fortfarande svåra att begripa sig på. Den kvinnliga ilskan t ex är fortfarande något som vissa gärna tar chansen att förlöjliga, förmodligen i ett missriktat försök att neutralisera den eller avvisa den så fort som möjligt. T ill exempel "du är så söt när du är arg". Det sägs inte särskilt ofta till en man.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör. Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör. Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.
Tänk att det fortfarande 2010 är så provocerande när en kvinna är arg! Både för omgivningen och för kvinnan själv. Det är ju gubevars okvinnligt. Både att låta ilskan svalla och att inte vara följsam och timid. Men jag tror att det arga måste få komma ut. Släpper man inte ut det som ilska kommer det ut på annat vis. Som depression eller magsår eller värre.
SvaraRadera