Gaaaahhhh!!

Klev upp på vågen imorse. Inte bra. Min lugna sommar med många fikastunder har gett påtgliga resultat. Jag har lyckats uppnå min vantrivselvikt igen. Nu finns bara ett sätt. Mindre energi in och mer energi ut. Röra på mig mer och äta mindre. Bara att sätta igång, inte ha bråttom - och göra det till något lustfyllt. En lagom mix av ansträngningar och belöningar. Ett pass bodypump och senare ett varmt bad i lugn och ro. Simma 300 m och sedan ta en lång ångbastu. Just nu kan jag bara tänka på belöningar i form av varma aktiviteter. Frys- och förkylningsårstiden nummer 1 närmar sig med stormsteg...

Tankarna vandrar

Idag var det dags för yoga igen. Passet går ut på... ja, för den yttre betraktaren så ser det inte särskilt mycket ut för världen. Först vilar vi till meditativ musik i väntan på att passet ska börja (det är nästan så att man somnar), sen har vi andningsövningar och lugna kroppsövningar, därefter en lång vila som inleds med att yogaläraren slår på något slags stor cymbal vars ljud slår ut som svallvågor över rummet. Därefter korta andningsövningar, och passet avslutas med ett slags meditation eller mantra. Till sist tackar man sig själv för dagens insats.

Att ligga där på mattan är väldigt rogivande, och "bristen" på kroppsövningar ger verkligen tankeverksamheten fritt spelrum. Det känns konstigt att man bara ligger där och plötsligt kan känna sig yr eller illamående eller arg eller gråtfärdig. Min första meditationslärare (på Berget i Rättvik) sa alltid att det där var okej, tankarna får komma och gå, och det är som det är. Att försöka tvinga sig att tänka på annat kan ge motsatt effekt. Bättre att acceptera sig själv och bara låta det vara. Så så tänker jag. Första gången jag mediterade kunde jag inte sluta tänka på huruvida vi skulle köpa en ny soffa eller inte, och hur vi skulle få upp den på övervåningen. Då och då öppnade jag ögonen helt och betraktade mina kurskamrater. De verkade djupt försjunkna i sina egna tankar, och jag kände att deras tankar säkert handlade om själen eller gud eller nåt fint. Inte om nån rackarns soffa.

Men nu har jag accepterat de virriga tankarna. Det är för övrigt lika bra, om det ska bli något mediterat ;)
Om jag inte kan låta bli att tänka på vad som hänt under dagen, eller vad man ska äta till middag eller något jag ångrar eller gamla oförrätter som är svåra att smälta - så får det vara så då. Då är det nog det jag behöver fundera över. Det är ju först när man verkligen får syn på något, som man kan fundera på vad det faktiskt är eller vad det betyder.

Copyright: Ben Heine

Fredagsmyyys

Så var det fredag. Det är en sån där varm men ändå kall blåsig dag, där man svettas i solen och fryser i skuggan. Arbetsdagen är slut. På cykel mot affären i flygande fläng. Nu ska man handla. För man måste ju äta. Det är sista helgen i augusti. Personligen skulle jag gladeligen äta havregrynsgröt eller flingor med mjölk eller vilken annan enkel rätt som helst som förskonar mig från att uppsöka en gigantisk mataffär första fredagseftermiddagen efter löning. Men - jag är trots allt inte ensam vid köksbordet härhemma, och som den goda (?) förälder jag är, så vill jag laga näringsriktig kost till mina barn. Sambon kan också få, när jag nu slår till och lagar mat.. Min egen kropp är väl i princip förlorad, så där gör det nog inte så mycket om jag skottar in några näringsfattiga måltider på raken. Å andra sidan så kan det kännas lite konstigt att ta ett glas rött i kombination med flingor och mjölk.
Man står där på IcaMaxi eller Lidl eller Coop eller Hemköp, elller vad det kan heta, som den fredagströtta småsvettiga kvinna i 40-årsåldern man är vars byxor har spruckit i baken (och det absolut första jag tänker är att jag blivit för tjock - när det kanske helt enkelt är så att byxorna - som var modernt utslitna här och var redan från början - nu har blivit för slitna och bara gett upp). Jag måste vara noga med att kappan hänger rätt. För annars syns det där hålet, och att visa rumpan på Coop ingår inte i mina nornala fredagsnöjen.

Bandet framför mig är proppfullt av varor, varuberg har jag för mig att det kallas. Sådana får man inte göra, då får kassörskorna ont i armarna. Kön är lång, och den växer, för framför mig står några stackars pensionärer och segar medan de långsamt räknar kronorna i portmonän, och bakom mig står två väldiga tonårskillar vars korgar är proppfulla med coca-cola och chips, och bakom dem står en barnfamilj vars minsta har fått nog och vrålar i högan sky. Alla är vi trötta och hungriga, vilket inte gör saken bättre. Efter en kvart har pensionärerna lyckats betala, och kön ringlar, och man kan känna irritationen som en aladåb runt oss. Mina varor börjar åka, men så stannar bandet. Kassören håller i den stora vita morotsliknande rotfrukten och frågar med ganska hög röst: "Vad är det här för en grej?" Jag skulle vilja svara något helt annat, men mitt goda jag vinner och jag svarar sedesamt att det är en rättika. Han tittar på mig med tom blick och börjar slå i sitt register. Han letar och letar, men hittar inget. Så han ropar: "Vad kostar en ättika?" och håller upp den så att hans kollegor ska se vad det är.
Ingen känner igen den där "grejen", så han ger upp.
Vi kommer överens om priset, och så är det äntligen bra med det. Dags att cykla hem med sin överlastade cykel, laga mat, äta den och sedan - välförtjänt - däcka i soffan.

Tala är silver – tiga är guld. Eller?

Det där med att tala ut, det är något man gärna ironiserar över. Är det inte lite fånigt, lite fjantigt, det där med att hålla på och känna efter, och dessutom tala om det??
Ändå är det ett välkänt faktum att delad börda är halv börda.
Och alla har vi väl känt lättnaden efter ett bra samtal där man pratade om viktiga saker.

Terapi tycks i ligga i tiden, dår-varning eller ej. Belackarna säger kanske att det är ytterligare ett tecken på individualismens framfart, och att nutidens människor saknar riktiga vänner att prata med. Jag tror att man går i terapi för att sluta fred med sig själv, eller för att försöka hitta ett nytt sätt att vara när man insett att det gamla förhållningssättet eller beteendet inte funkar längre. När man kommit in i en återvändsgränd, och insett det själv. I terapi får man hjälp att möta sig själv. Kanske är det bra att börja där. Den klassiska bilden är att terapi hör ihop med livskris och depression, men varför ska det behöva gå så långt som till bottenlös olycka innan man kan tänka sig att satsa både tid, engagemang och pengar på att förstå sig själv bättre?

Jag har den senaste tiden läst flera artiklar där människor säger att ”alla borde unna sig att gå i terapi”. Senast idag en personlig intervju med en rikskänd strulputte som säger att han insett att han vill vara närvarande, och inte bara hela tiden sträva mot nästa mål. Att han vill vara nöjd där han är. Det kan jag både känna igen mig i och sympatisera med.

Det mest grundläggande i livet är att vi vill vara älskade. Från vaggan till graven handlar livet om samspelet med andra. Kanske är det just det behovet som gör det så skrämmande med att ”tala ut”. Att man inte ska bli älskad eller omtyckt om man berättar hur det verkligen känns. Att det man säger är så konstigt att den man pratar med vänder sig bort. Att man ska bli avvisad.

Jag tror att man har jättemycket att vinna på att öka sin självinsikt och dessutom försöka prata mer med varandra om det som är viktigt. Fast det känns svårt.

The Encyclopedia Galactica, in its chapter on Love states that it is far too complicated to define. The Hitchhiker's Guide to the Galaxy has this to say on the subject of love:
"Avoid, if at all possible."

Yoga

Idag började jag på yoga. Kundaliniyoga visade det sig vara. I ett hus i det stora sjukhusområdet, på 8:e våningen, i ett stort rum låg yogamattor på rad. Österländsk musik på låg volym, dämpat ljus. Deltagarna var ett antal kvinnor i mjuka kläder.

Min yogalärare såg lite smågalen ut, med midjelångt hår och helskägg, helvita kläder, barfota, runda glasögon. Som korsning mellan ett milt vårdbiträde och Hans Scheike. Jag var tidig, så jag uppmanades att gå in i salen och lägga mig på en matta. "Jag väcker dig när vi börjar" sa han.
Det var en helt annan sorts yoga än någon jag någonsin prövat tidigare.
Mycket långt från Poweryoga.

Min stela kropp behöver verkligen mjukas upp, för trots enkla rörelser så kände jag mig ungefär lika vig som ett vedträ. Det handlade förstås mycket om andas, men också om att träna avslappning och att använda mantra. Vi skulle bland annat visualisera det ”tredje ögat”, som tydligen sitter ungefär vid näsroten. Försök det en stund, och sen är du så yr så att det känns om du åkt karusell. Och ögona går i kors. Som tur är så håller man ögonen slutna, så det syns inte :)

I efterhand har jag läst på lite om kundaliniyoga, och tydligen är det en sorts yoga som har större fokus på den mentala och andliga delen av yoga. Här ingår även mantran och meditation, förutom kroppsställningar och andningsövningar. I hathayoga (dit hör t ex ashtangayoga) lägger man större vikt på att bemästra kroppen, i kundaliniyoga är fokus på att bemästra sinnet.

Passar mig som vill träna på att meditera som hand i handske.

En sak till avbockad på min nya att-göra-lista :)

Tusentals solrosor

Imorgon är det skolstart. Hösten är snart här.
Jag älskar hösten, med allt vad den innebär... regnet, vinden, myset.
 Kanske för att jag är född i mörkaste november.
Kanske för att hösten ofta innebär nya utmaningar.
Kanske är det för den höga klara septemberhimlen som gör luften så lätt att andas. 


I år har jag också minnet av Rumäniens fantastiska solrosfält med mig som lite extra energi.

Jag och Thomas Quick

Jag tror att jag haft alla stressymptom en människa kan ha. Nej, kanske inte alla. Men bra många. Fullt tillräckligt många om jag säger så.


Jag har vid några tillfällen i livet haft incidenter av hjärtklappning, panikångest-attacker, yrsel, svimning, domningar, ont i magen, ont i hjärtat (tills någon talade om för mig att det kunde man inte ha, så det var nog ont i magen det också), synrubbningar, magkatarr och efterföljande social fobi. När jag slutligen bestämde mig för att erkänna hur eländigt svag jag var och faktiskt uppsökte sjukvården, så tog de mig på stort allvar. Både  företagshälsovården och kommunens vårdcentral gjorde sitt yttersta för att utesluta alla möjligheter till någon fysisk sjukdom. Och de släppte mig inte förrän alla möjligheter var uttömda. Jag har ätit Losec, varit på hjärt-lung-röntgen, tagit blodprover, blodtrycksserier och EKG. Men de hittade inget.

Näha. Så det fanns alltså ingen medicin jag kunde ta, inget undermedel som fixar skivan, inget ”Ta en Treo – så går det över på en timme” (bortsett från terapeutiska doser Losec, som faktiskt fixar magproblemet temporärt). Äsch. Men OK då. Då får jag väl stå ut, tills det går över. Det har gått över förr, så det kan det göra igen. Och dessutom så "vet" jag att duktiga, härdiga kvinnor inte håller på och åbäkar sig, tycker synd om sig själva eller kvider utan anledning. ”Ryck upp dig!!” sa jag till mig själv. Och så gjorde jag det, reste mig ur sörjan, borstade av dammet, och rusade vidare i livet.

I efterhand tycker jag att jag borde ha insett det vid de här tillfällena. Att jag borde försökt se verkligheten som den är, istället för att automatiskt koppla på strutsmode. Att det fanns all anledning att stanna upp och fundera på hur situationen var på jobbet och socialt, hur jag jobbade, hur det såg ut med egen tid, hur ofta jag stressade, vad som gnagde i huvudet på nätterna.
Men det var som en blind fläck, något jag inte alls såg. Jag ville inte. Och det spelade visst ingen roll hur högt min kropp vrålade, för jag lyssnade inte på mig själv. Jag orkade inte. Dessutom hade jag - sic! - inte tid.

Men någonstans satt det, för det kändes ju.
Och då, kära läsare, möts man av den hemska insikten att... det sitter i huvudet eller i själen. Eller någonstans däromkring. Jaja, det var så enkelt. Jag är inte fysiskt sjuk, jag är knäpp! Underbart. Fucking faboulous.
Då är det Säter nästa.
Jag och Thomas Quick kan handarbeta tillsammans, samtidigt som vi talar ut om våra problem med en måttligt intresserad människa som himlar med ögonen och tittar på klockan.

Psykologi är visst den vetenskapliga läran om själen.
Själen? Skolmedicinen pratar inte särskilt mycket om själen. Har inte vi människor avskaffat den någonstans mellan jesu födelse och nutid? (På wikipedia står: Själ eller psyke (grekiska: psyché) är en sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande etc).
Sanna Ehdin  och många andra som vill se ett holistiskt perspektiv på människan och hennes symptom anser att själen och kroppen sitter ihop.

Efter alla dessa insikter och nya frågetecken som en utbränd, frustrerad eller uppstressad människa kan ta del av, så är det dags att lägga sig en stund för att vila. Problemet är tyvärr att man ofta glömt hur man gör när man verkligen vilar. Men man kan i alla fall lägga sig ovanpå täcket och stirra i taket en stund.
Och grundproblemet kvarstår. Även om man sent omsider tvingas inse att de här jobbiga symptomen inte kommer från kroppen utan någon annanstans ifrån, så har man fortfarande inte en aning om vad man ska göra åt det. Hur fixar man till sin själ? Det enda man säkert vet, är att det kommer att bli riktigt jobbigt.

Hemma igen

Om det var för att min sambo varit hemma några veckor innan vi andra kom hem och under den tiden städat nästan hela huset, eller för att jag nu är djupgående avslappnad efter att ha varit på landet länge, eller för att jag har blivit bättre på att fokusera på det som är viktigt - eller kanske en kombination av dessa tre... så gjorde det inget att vi hade tre kubik packning och att sängen i sovrummet är proppfull med kläder i olika stadier av nedsmutsning.
Jag kan t o m tänka mig att lägga ner all denna tvätt på golvet och vänta till imorgon med att sortera den. Och jag kommer att sova gott fast den ligger där.

Jag tror att den stress jag upplevt i såna här situationer handlade mycket om att jag kände att det bara var mitt jobb att ta hand om alltihop, att det var något som bara måste vara klart innan jag kunde göra något eget. Men när det då äntligen var klart så var jag ofta så trött att jag glömt vad jag ville. Det brukade resultera i att jag blev arg och väldigt frustrerad både innan, under och efter det eviga plockandet.
Så vill jag inte vara. Och det handlar mycket om hur jag själv väljer att agera.

Jag kanske ska sätta mig ovanpå all den där tvätten imorgon för min morgonmeditation. För att ge mig själv en extra utmaning ;)

På väg hem

Det är alltid jobbigt att åka hem.
Visserligen längtar jag hem, men jag är ganska säker på att det ser ut som ett jäkla bombnedslag hemma. När man åker han man ofta lite bråttom, och så tänker man: det där fixar vi lätt när vi kommer hem.
Jo, tjena.

När vi kommer hem har vi minst två kubik packning med oss, tre småfrustrerade hoppande ungar, en hoppande hund och en högljutt mjauande katt. Två kubik landar i hallen - ovanpå det där andra som redan står där. Som har stått där sen början av juli. Två kubik ska sedan packas upp, sorteras in, tvättas osv. Fast man helst bara vill sitta ner en stund. Helst skulle jag vilja komma hem, ställa in väskorna, och gå och lägga mig en stund. Sedan, när jag kommer upp igen - efter sådär en timma - så har allt på ett magiskt sätt packats upp och fixats till, Det är rent, avplockat och dammsuget överallt hemma, en brasa sprakar och lite musik flöjtar i bakgrunden. Hmmm... en önskedröm.

Äsch, nu måste jag gå och packa ihop resten.
I år tror jag det blir tre kubik.

Så snygg kappa

Jag budade på en supersnygg kappa på Tradera, men stupade på mållinjen. De riktigt målinriktade står beredda 5 minuter innan auktionen stänger :). Lika bra att jag inte hängde på kanske, för det blev lite dyrt. Men den är bara så snygg, se här:

http://www.desigual.com/#/woman/16/

Översvämning

När man flyttar runt möbler på prov runt tvättmaskinen så är det bra om man SÄTTER TILLBAKA SLANGEN I AVLOPPET efteråt. Här står jag nu med en mindre simbassäng i ett rum med trägolv. Inte roligt. Hur fasiken får man upp allt detta vatten? Just nu har jag täckt golvet med handdukar, som jag hoppas ska suga upp eländet. Min son sa lugnt att: "Det gör inget mamma, de får ligga där över natten och imorgon tar vi ut dem och hänger upp dem ute. Jaja. Så får det bli, jag kan ändå inte göra något åt det idag. Hoppas vädret är lite bättre bara, för idag har det hällregnat konstant. Först trodde jag att avloppet hade gett upp för att det regnat så mycket, men så var det gudskelov inte.

Barnen fixade mat idag också. Pasta med korv & squash till lunch, ett stadigt eftermiddagste vid fyratiden och gröt till middag. Så är det när man har en mor som jobbar hemma på sommarlovet. Men de verkar nöjda, för dem är det spännande att både få tänka ut och laga själva. Och jag är glad att de gör det. Vi får god lagad mat till alla mål, och alla är nöjda. Diskningen däremot - den får jag ta hand om själv ;)

Dagens vedermödor

Idag kokade jag, eller förresten, jag la in gurkor. Så heter det. Tror jag. Ättiksgurka är alltid gott. Men det fattades en del ingredienser. Det skulle vara gurkor, ättikssprit, vatten, vitpepparkorn, socker och dillkronor. Så långt var allt gott och väl. Men sen skulle det visst vara senapsfrön och pepparrot också. Mästerkocken i stövlar hade inte det, så hon tog färsk ingefära istället.
Hm. Ett köksexperiment.
Förmodligen kommer det att smaka ganska egendomligt. Eller "spännande" som en del mig närstående brukar säga. Men då vet vi det. Och så behöver vi inte pröva det igen.
Empirisk forskning i sin prydno.