Fredagsmyyys

Så var det fredag. Det är en sån där varm men ändå kall blåsig dag, där man svettas i solen och fryser i skuggan. Arbetsdagen är slut. På cykel mot affären i flygande fläng. Nu ska man handla. För man måste ju äta. Det är sista helgen i augusti. Personligen skulle jag gladeligen äta havregrynsgröt eller flingor med mjölk eller vilken annan enkel rätt som helst som förskonar mig från att uppsöka en gigantisk mataffär första fredagseftermiddagen efter löning. Men - jag är trots allt inte ensam vid köksbordet härhemma, och som den goda (?) förälder jag är, så vill jag laga näringsriktig kost till mina barn. Sambon kan också få, när jag nu slår till och lagar mat.. Min egen kropp är väl i princip förlorad, så där gör det nog inte så mycket om jag skottar in några näringsfattiga måltider på raken. Å andra sidan så kan det kännas lite konstigt att ta ett glas rött i kombination med flingor och mjölk.
Man står där på IcaMaxi eller Lidl eller Coop eller Hemköp, elller vad det kan heta, som den fredagströtta småsvettiga kvinna i 40-årsåldern man är vars byxor har spruckit i baken (och det absolut första jag tänker är att jag blivit för tjock - när det kanske helt enkelt är så att byxorna - som var modernt utslitna här och var redan från början - nu har blivit för slitna och bara gett upp). Jag måste vara noga med att kappan hänger rätt. För annars syns det där hålet, och att visa rumpan på Coop ingår inte i mina nornala fredagsnöjen.

Bandet framför mig är proppfullt av varor, varuberg har jag för mig att det kallas. Sådana får man inte göra, då får kassörskorna ont i armarna. Kön är lång, och den växer, för framför mig står några stackars pensionärer och segar medan de långsamt räknar kronorna i portmonän, och bakom mig står två väldiga tonårskillar vars korgar är proppfulla med coca-cola och chips, och bakom dem står en barnfamilj vars minsta har fått nog och vrålar i högan sky. Alla är vi trötta och hungriga, vilket inte gör saken bättre. Efter en kvart har pensionärerna lyckats betala, och kön ringlar, och man kan känna irritationen som en aladåb runt oss. Mina varor börjar åka, men så stannar bandet. Kassören håller i den stora vita morotsliknande rotfrukten och frågar med ganska hög röst: "Vad är det här för en grej?" Jag skulle vilja svara något helt annat, men mitt goda jag vinner och jag svarar sedesamt att det är en rättika. Han tittar på mig med tom blick och börjar slå i sitt register. Han letar och letar, men hittar inget. Så han ropar: "Vad kostar en ättika?" och håller upp den så att hans kollegor ska se vad det är.
Ingen känner igen den där "grejen", så han ger upp.
Vi kommer överens om priset, och så är det äntligen bra med det. Dags att cykla hem med sin överlastade cykel, laga mat, äta den och sedan - välförtjänt - däcka i soffan.