Slacktivism och folkskräck

Smarta mobiltelefoner minskar vårt engagemang i samhället och i andra människor. Din mobiltelefon har förvandlats till en snuttefilt och 99 av 100 stänger ALDRIG av mobilen.  Behovet av att ta kontakt med andra människor minskar, och idoga mobilanvändare tenderar tydligen att ta den "enkla" vägen i kontakten med andra människor. Om det nu finns någon enkel väg? Jo, det kanske är enklare om man inte behöver möta andra människor ansikte mot ansikte och förklara varför man inte vill ha någon kontakt med dem, eller varför man inte orkar just nu. Normalt så anstränger man sig för att andra inte ska bli ledsna eller sårade, men med en technical device i handen, som ett skydd mot omvärlden, så behöver du kanske inte det. Enkelt och praktiskt. Alltid till hands i fickan. Å andra sidan, så kan bekräftelse be a good thing. Ibland behöver man kanske stöd och möjlighet att kommunicera med likasinnade, t ex via communities av olika slag. Där kan det finnas en plats för den som känner sig annorlunda, och där tycker jag att det kravlösa har en plats. Det som är intressant är att det finns en koppling mellan intresset för andra människor  och bekräftelse. Om man ständigt kan få bekräftelse på annat håll, så minskar intresset för att engagera sig "på riktigt". Engagemang i andra kan kosta. Man kan bli sårad. Det kan göra ont. Det kan vara jobbigt. Engagemanget vi får via mobiltelefonerna är enkelt och kravlöst. Man kan få bekräftelse non-stop. Man kan också stänga av när man vill, stänga jobbiga människor och situationer "ute", bara inte svara eller välja själv när man vill engagera sig. Som grädde behöver vi inte stå för vårt själviska beteende, som normalt inte är socialt accepterat, utan kan huka oss i floskler som "det är så här det är". Nej, det är inte så här det är - det är såhär vi har skapat det.

Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.

Truth and dare

Sanningen är ett relativt begrepp, sägs det.  Fast så är det ju inte. Antingen är det sant det man säger - eller också inte. Det enda som är relativt är väl hur man själv väljer att se på det. Vi ljuger om vi tror att vi kommer att vinna något på det.  Men lögner kostar kraft. Och självrespekt.  Att ljuga är att inte våga visa sig som man är, och budskapet man skickar till sig själv är att man är usel. Att man inte duger och därför måste ljuga för att upprätthålla andras bild av en. Men det enda man upprätthåller är en livslögn, som bygger en massiv inre stress, korrumperar självkänslan och kan leda till depression. Kanske kan du ljuga för andra, men aldrig för dig själv. Livet blir enklare om man är ärlig. Då är du fri på riktigt. Både du själv och andra vet vem du är. Du står stadigt på jorden. Ingen kan komma och säga att han eller hon minsann vet saker om dig som kan komma ut "om" this or that. Visst, visst. Bring it on. The cat is already out of the bag.

Desperate people do desperate things

Desperata handlingar är vare sig särskilt hedervärda eller genomtänkta. De är bara handlingar, och behöver sättas i sitt sammanhang för att om möjligt begripas. Men när man befinner sig i en kritisk situation så försöker man lösa den, med de medel man råkar har till hands. Man försöker ta tillbaka kontrollen, biter ihop och tänker att "skit samma, konsekvenserna tar jag sen".. Om det nu är så att ändamålet helgar medlen (eller om det är något vi intalar oss när vi klampar iväg rakt över allting och skiter i allt och alla) så behöver man fundera över vilket ändamålet egentligen är innan man öppnar käften eller agerar. Det som en gång har lämnat munnen har sannolikt tagits emot av en annan människa, och kan inte tas tillbaka. Ibland har jag gått åt helvete för långt. Och den enda ursäktande faktorn jag kan se är att jag i min enfald inte begrep bättre. Det är ofta enklare att bara tänka på sig själv. Att ta egot i handen och bestämma sig för att "köra sitt eget race". Kanske känner jag mig då stark (i kraft av att inte behöva tänka på någon annan) och tror mig ha kontroll. Men kontroll är en chimär. Vi har aldrig kontroll även om vi inbillar oss det ibland. Att försöka ha kontroll kan vara väldigt tröttande, så grejen är egentligen att våga släppa taget.  Just - let go. Och gå vidare.