Desperate people do desperate things

Desperata handlingar är vare sig särskilt hedervärda eller genomtänkta. De är bara handlingar, och behöver sättas i sitt sammanhang för att om möjligt begripas. Men när man befinner sig i en kritisk situation så försöker man lösa den, med de medel man råkar har till hands. Man försöker ta tillbaka kontrollen, biter ihop och tänker att "skit samma, konsekvenserna tar jag sen".. Om det nu är så att ändamålet helgar medlen (eller om det är något vi intalar oss när vi klampar iväg rakt över allting och skiter i allt och alla) så behöver man fundera över vilket ändamålet egentligen är innan man öppnar käften eller agerar. Det som en gång har lämnat munnen har sannolikt tagits emot av en annan människa, och kan inte tas tillbaka. Ibland har jag gått åt helvete för långt. Och den enda ursäktande faktorn jag kan se är att jag i min enfald inte begrep bättre. Det är ofta enklare att bara tänka på sig själv. Att ta egot i handen och bestämma sig för att "köra sitt eget race". Kanske känner jag mig då stark (i kraft av att inte behöva tänka på någon annan) och tror mig ha kontroll. Men kontroll är en chimär. Vi har aldrig kontroll även om vi inbillar oss det ibland. Att försöka ha kontroll kan vara väldigt tröttande, så grejen är egentligen att våga släppa taget.  Just - let go. Och gå vidare.