Våren är här

Idag är vintern slut. Och våren har kommit. Så är det bara. Skit samma att det ska snöa idag.
Det är en mental grej.
Grått hår. Nepal. Känns bra (om planet bara inte störtar ;)
Och igår blev jag tillfrågad om jag ville vara mentor. Så klart jag vill!
Men tänk om du får ett pucko? sa sambon. Då blir det en extra utmaning, sa jag.
En så rolig chans till personlig utveckling vill jag inte tacka nej till..

Snart

Nu blir det inte mycket skrivet. Jag jobbar tills dagen innan jag ska åka. Har resfeber, som yttrar sig som lätt illamående. Reskamraterna och jag diskuterar packningslistor. Inte mycket packning blir det. Speciellt inte när nån annan ska bära den. Man får stå ut med samma brallor. Vill man vara snygg som tar man sin klänning till. Toppa med ett par sportsandaler, så är man redo för allt.
Prio ett är pass, biljett och stålar. Har man bara det så klarar man sig bra. Tänker att jag någon gång om ca en vecka ska stå på en nepalesisk stig och titta upp mot världens tak.
Säkerligen med en helvetes träningsvärk :) (och därtill med en hel del hemlängtan)

Tips! Kolla på den otroligt roliga reseskildringen "En idiot på resa" på svtplay.

Godbit 2011

Jag brukar få en bra blaska i brevlådan som sällan eller aldrig har några artiklar om bantning. Det är skönt att slippa läsa om hur man kan gå ner i vikt med hjälp av alla möjliga konstiga dieter, typ tre kokta ägg och en kopp grässmakande, laxerande örtte till frukost, lunch och middag. Dieter som sällan handlar om att förändra något i grunden, utan snarare om att komma i klänningen till bröllopet eller slippa skämmas på stranden.
Det är egentligen något människo-ovänligt över den sortens kortsiktiga viktnedgång. För vi inbillar oss ibland att vi måste bli smalare för att duga i olika sammanhang. Det finns en skam i att vara lite mysigt rund. Där kan vi vara väldigt hårda mot oss själva. Speciellt vi kvinnor, som är fostrade i att en stor del av vårt värde sitter i det andra ser.
Så vi kämpar. Vi väger mat i gram. Räknar prickar. Följer minutiöst detaljerade matsedlar. Men dieter funkar aldrig i längden, för sen går man tillbaka till den vanliga livsföringen. Och då är man snart där igen. Nej, övervikt handlar sällan om just mat. Det handlar snarare om självbild, om kontroll, om stress och  negativa känslor. Något som lätt blir en negativ spiral.
Här kanske den yogiska inställningen till mat kan få kliva fram. Ta tid att äta, att dricka, att njuta naturen. En timme för att äta en apelsin, det är riktmärket. Och en liten godbit då och då är bara bra för kroppen, det drar ingång belöningssystemet och gör att man mår bra.

Med spår av fredagsmys

I helgen skulle det säljas bullar och muffins på stadens torg. När frågan gick ut till alla föräldra och barn i klassen så kändes det självklart att vi skulle bidra. Dessutom finns tre sätt att tjäna pengar inför klassresan: tulpanförsäljning, bullförsäljning och disko. Jag och en hel del andra högg på bakningen. Så jag visste att det var på g, och kunde ha börjat baka långt innan igår, men guess what. Inte särskilt svårt att gissa. Det gjorde jag inte.
Jag har redan insett att kombinera fysträning (inför vandringen) med många nya arbetsuppgifter och familjeliv med aktiviteter och middagsplanering och läxläsning inte funkar särskilt bra. Lägg till städning, och du fattar hur det ser ut här hemma. Lägg också till bakning en masse, så fattar du poängen. På fredag eftermiddag slutade jag jobba. Kände mig inte klar för fem öre. Sen dammsög jag vardagsrummet, och var tvungen att sätta mig ner. Kände mig egendomligt kraftlös. Och sen skulle jag baka typ 25 påsar med 5 i varje.
12-åringen var inte intresserad och därtill mest fredagstrött och sur för att jag anmält oss överhuvudtaget. 9-åringarna var kvar på fritids, så de kom hem mitt i det värsta mjölandet. Sambon kom hem, trött efter flera dagars tjänsteresa, och började laga mat. Vårt kök är litet, och stämningen var kanske inte på topp. Som det så gärna blir, när alla är jättetrötta efter veckans slit på arbetet och i skolan. Men maten var god och vi fick en trevlig middagsstund.
Sen tog bakningshelvetet vid igen, och allt jag bakade blev misslyckat. Fastnade i botten osv. Då gav jag upp. Sambon sa att 8 påsar i alla fall var bättre än inga alls. Så fick det bli.
Och vi var på plats på sista passet på lördagen, och sålde slut på allt. Slutet gott allting gott.

Up in the air

Det står en väska i mitt rum. Där lägger jag ner sånt som ska med. Minst 10 byxor och 10 tröjor till barnen i Kathmandu ska med. Skavsårsplåster ska med. Ullstrumpor ska med. Shorts (oh, ljuva tanke) och sportsandaler ska med. Tabletter mot turistdiarre. Vätskeersättning. Mina 18 år gamla kängor från Lundhags. Pass med inklistrat visum. Genomskinlig necessär med små genomskinliga flaskor att ha i handbagaget. Liten påse för pengar och värdesaker. Dagsäck. Kamera. Anteckningsbok. Foton på familjen. Sportställ. Vindbyxor. Tunn jacka som tål regn. Någon klänning. Tights. Schal. Solhatt.
Min tanke är att packningen inte ska vara stor, och fördelen med att resa fler är att man kan dela på bördan.
Men högen i väskan växer...

Acceptans

Jaa. Livet är fullt av frågor som man önskar att man kunde svaret på.
Jag lutar mer och mer åt Michael Palins empiriska princip, nämligen att "Ingen vet någonting". Det känns rätt sannolikt när allt kommer omkring.
En av livets frågor, för en mid-40s kvinna med hår som mitt, är det här med grått hår.
Kanske ingen stor fråga för mänskligheten, men för mig är det en fråga som ligger som en liten sten i skon. Den skaver. Frågan består av om jag ska acceptera det eller inte? Ska jag låta det gråa håret vinna över mig? Är det kanske dags att sluta göra motstånd mot det som faktiskt är naturens gång?
Hittills har jag inte accepterat det. Jag har kämpat emot, och har färgat håret så många gånger att jag blir trött bara av att tänka på det. Slingor. Bottenfärg. Toppfärg. Hos frisör kostar det skjortan och att göra det själv blir sällan riktigt bra. Alla de där kemikalierna... det kan inte vara nyttigt. Och för vem gör jag det egentligen? Jag vill förstås tro att det är för min egen skull, men när en växande misstanke om att så inte alls är fallet. Om man har grått hår så är man kanske gammal, och därmed passé? I alla fall om man är kvinna. Vi omfattas liksom inte av "de grå tinningarnas chanrm".
Men mönster är till för att brytas, och nu är det slut med det där. Jag är ju nöjd med att vara den jag är, och nu gör jag slut med hårfärgningen.

Rhododendronskogar

Är det sportlov så är det. Inte för att jag sportat särskilt mycket. Barnen har stått i den närbelägna snösäkra ideellt drivna slalombacken. Barnens far har varit en klippa och skjutsat fram och tillbaka. För 70 spänn hyr du skidor en hel dag. För ytterligare 70 spänn slipper du gå uppför backen, och kan välja mellan en ankarlift och en replift av den gamla modellen. Det vill säga att den består av just rep, inget annat. Enligt barnen är den jobbig att åka för man måste verkligen hålla fast. Hårt. Hela vägen upp. Lite som livet i allmänhet alltså. Håll fast, annars trillar du av. Och om du gör det så är det bara till att resa sig och börja om från början.
Själv håller jag mig till hundpromenader och yoga. Att se solen bryta igenom molnen, höra fågelkvitter och takdropp. Det ger hopp om vår. Lite joggande blir det, men det är fortfarande isigt och jag har ingen lust att ramla omkull och slå i ändan eller stuka foten nu, två veckor innan jag ska åka. Man kan inte gärna hoppa på kryckor i Nepal. Fast handlar det bara om mig själv så skulle jag nog åka ändå. Jag kan väl åka buss. Och krypa.
Hur som helst så börjar jag få allvarlig resfeber. Vaccinationerna är på plats. Jag har nytt pass. Denna vecka ska jag fixa visum, försäkringskort och växla pengar. Och jag slutar visst aldrig oroa mig för att planet ska störta, att maoistgerillan ska ta mig av daga, att jag ska bli allvarligt sjuk. Att barnen ska bli moderlösa. Och så vidare.
Nej, skärp till dig nu.
Gläd dig åt det fantastiska istället och dröm om de rhododendronskogar du ska få den stora förmånen att få vandra igenom.