Jag lutar mer och mer åt Michael Palins empiriska princip, nämligen att "Ingen vet någonting". Det känns rätt sannolikt när allt kommer omkring.
En av livets frågor, för en mid-40s kvinna med hår som mitt, är det här med grått hår.
Kanske ingen stor fråga för mänskligheten, men för mig är det en fråga som ligger som en liten sten i skon. Den skaver. Frågan består av om jag ska acceptera det eller inte? Ska jag låta det gråa håret vinna över mig? Är det kanske dags att sluta göra motstånd mot det som faktiskt är naturens gång?
Hittills har jag inte accepterat det. Jag har kämpat emot, och har färgat håret så många gånger att jag blir trött bara av att tänka på det. Slingor. Bottenfärg. Toppfärg. Hos frisör kostar det skjortan och att göra det själv blir sällan riktigt bra. Alla de där kemikalierna... det kan inte vara nyttigt. Och för vem gör jag det egentligen? Jag vill förstås tro att det är för min egen skull, men när en växande misstanke om att så inte alls är fallet. Om man har grått hår så är man kanske gammal, och därmed passé? I alla fall om man är kvinna. Vi omfattas liksom inte av "de grå tinningarnas chanrm".
Men mönster är till för att brytas, och nu är det slut med det där. Jag är ju nöjd med att vara den jag är, och nu gör jag slut med hårfärgningen.
Bra och modigt! Som sagt, de där kemikalierna kan ju inte vara bra... Jag har inte färgat på ett halvår eller så. Har en distinkt vit slinga i luggen. Jag har inte fattat beslutet än, inte riktigt gjort slut med hårfärgningen. Men kanske att jag får lite råg i ryggen nu av ditt inlägg. Heja dig!
SvaraRadera