Jag har aldrig fattat grejen med det perfekta hemmet. Eller nej förresten. Jag fattar det, men jag kan inte leva upp till det. Putsade glasbord eller små tjusiga stilleben med vaser och blommor och ljus gör mig visserligen gråtfärdig för att det är så perfekt, men jag får lika mycket ståpäls av tanken på vem som dammar och putsar. Vem vill, eller snarare orkar, hålla på med det, när det finns så mycket annat att lägga tid på? Den som vill, den orkar förstås. Men i den gruppen ingår inte jag. Vita soffor är ett annat stort no-no. Finns i alla hemma hos-reportage. Matchas med äkta matta, och tidigare nämnda glasbord. På glasbordet några tidningar (jag har alltid tänkt att de måste vara fastlimmade), en fin blomma (inte ngn julros från ica precis) samt ljusstakar och kanske ngn liten skulptur eller glasfigurin. Snyggt så man gråter, men någon vit soffa lär inte galoppera in i mitt vardagsrum under överskådlig framtid. Icke heller någon glasfigurin. Det är ju att likställa med städa-och-damma-och-putsa-till-kingdom come.
Jag har just nu en tvsoffa "till låns". Den som lånat ut den är en mycket snäll bror. Frågan är om denna bror verkligen VILL ha den tillbaka. Den är utsatt för en del slitage, bestående av t ex hoppande ungar , sovande katter, smutsiga fötter och diverse mellanmål som den knäckemacka med kaviar som jag såg där igår. Den är farligt ljus så den är täckt med diverse filtar, plädar och överkast, samt en stor mängd inte särskilt matchande kuddar. Har man anlag för astma så rekommenderar jag ingen djupdykning.
Våra katter har tyvärr använt ena armstödet till klösbräda, och ett ben har ramlat av och ersatts med ngt annat stöd, typ tre gamla band Nationalencyklopedin. Något ska man ju använda de där böckerna till, nu när vi har Google.
Soffan matchas med ett ganska fläckigt (och ofta smuligt) soffbord i teak med låda och utdragbar bakelitskiva, som faktiskt är snyggt, men som är ett arvegods från min svåger som ingen annan ville ha. Under hela baletten ligger en rather sliten matta som sambon köpte i Marocko (eller var det Turkiet) på 80-talet. Och så toppar vi med en gammal nedsutten fåtölj från mina föräldrar. Om det är snyggt? Njaäe. Trendigt? Hell no. Funktionellt? Ja.
Vårt möblemang består till allra största delen av arvegods, IKEA och olika gåvor. Vår andra soffa, den som gäster kan sova i, kommer också den från mitt barndomshem. Den är från 70-talet, rutig(!) och tyvärr verkar den helt indestructable. Skön att sova i är den också. Jag har svårt att göra mig av med sånt som funkar, så den står där den står. Say no more. Denna rutiga skapelse matchas med ett mörkbrunt matbord av ball-and-claw-ben (jag älskar det) och en packe engelskt röda leksandsstolar.
Om något så vill jag trivas i mitt eget hem. Och det är ju därför man har ett hem. För att få bestämma själv hur man vill ha det. Hur mycket tid man vill lägga på att löpande pimpa hemmet, och det kan det finnas många anledningar till det, är ju en smaksak. Alla är vi ju olika, tack stora gudinna!
Jag vill gärna ha det snyggt, men jag vill inte städa hela tiden, och jag vill inte behöva fundera på fotavtryck i den vita soffan, tumavtryck på glasbordet eller risken för att hela jävla stillebenet far in i väggen om en unge eller hund skulle stöta till det lite för hårt. Inte heller ska alla surt förvärvade slantar gå till att det man sitter på är snyggt. Men inget ont om det, det är ju helt OK att vara intresserad av och idogt lojal mot sin fysiska omgivning. Jag är också det, men med vissa basala MEN. I mitt hem kör vi följdaktligen med en mer rustik, omatchad stil, där möblerna ska kunna ta hårt slitage och ändå vara sköna att använda. I den ligan är nedsuttet arvegods och second-hand outstanding. Billigt är det också.
