Säkerhetsrisk

Imorse läste jag i tidningen att en rådman i västra Götaland inte kunde garantera säkerheten i rättsalen när tre kvinnor i niqab/burkha satt i publiken med dolda ansiktren. Med en brasklapp för att jag inte förstått sammanhanget så förstår jag verkligen ingenting alls.
Varför kan man inte garantera säkerheten bara för att några åhörare inte vill visa sina ansikten? Speciellt när de, som i detta fall, gör det av religiösa eller kulturella skäl. Låt kvinnlig personal kroppsvisitera dem, eller någon - vem som helst - gå över dem med en metalldetektor. Om det nu är det som är problemet. Som jag ser det, så är det inget annat än diskriminering och rädsla för det man inte begriper, när man håller på och svamlar om säkerhetsrisker eller identifikationsproblem när en kvinna bär slöja.
För övrigt så fattar jag verkligen inte problemet med slöja för ansiktet. Kvinnorna i slöja, niqab eller burkha är en del av vårt samhälle, och ska ha samma rättigheter som resten av oss. Vill jag sitta i rätten i polotröja och heltäckande solglasögon och kort-kort, så är det min sak. Vill någon annan ha burkha så är det deras sak.
En kvinnas klädsel är - och skall förbli - hennes ensak.

TGIF

Klassfest. Tjo och tjim en fredagkväll. Jättekul när man är barn, något mindre kul när man är utmattad förälder som jobbat en hel arbetsvecka och mer därtill. Vid 20.30 satt jag där med tunnelseende och ögonen rullande i huvudet och undrade om jag inte kunde få gå hem snart. Det kändes som om jag förlorat talförmågan också, vilket evemtuellt kunde ha att göra med att föräldrarna vid mitt bord animerat diskuterade ämnet huvudlöss och deras fördrivande. Jag hade helt enkelt inget att tillföra. Jag tittade lite frånvarande på min dotters trassliga hår och bestämde mig för att hon skulle få kamma sig över vita ytor i helgen. Efter att ha suttit där och hummat en stund, så gick jag och pudrade näsan. Min stilla förhoppning var att de skulle ha bytt ämne när jag kom tillbaka. De hade de inte.
Jag var för matt för att kunna komma på ett enda annat vettigt samtalsämne själv. Kanske var det lika för de andra också.
När vi kom hem fick dottern en gråtattack av trötthet. Resterna av knytismaten ställde sonen på köksgolvet. Den förkättrade hunden åt sedan upp alltihop i ett obevakat ögonblick.

Bildbevis

Läser Computer Sweden. För några år sen började jag att räkna antalet bilder på kvinnor och män i den tidningen. I numret från 11 oktober kan jag konstatera att det är nitton bilder på män, och sju bilder på kvinnor. Det är ett uppslag med en kvinna, tre med män, och när det gäller storleken på bilderna är det en stor bild på en kvinna och resten är små.
Men är det så viktigt? Ja, det är det faktiskt. Det här är en av de största IT-tidningarna i Sverige. Den kommer ut flera gånger i veckan, och de flesta som jobbar i IT-branschen läser den. Den tar upp aktualiteter, har artiklar om intressanta personer och speglar det som är på gång. Den är ansiktet utåt för IT-branschen.
Och om det här med bilderna var en isolerad företeelse så skulle jag inte kommentera det. Men det är det inte. Det är likadant nästan hela tiden. De har gärna bilder på aktiva män som ska symbolisera styrka och handlingskraftighet, och bilder på passiva kvinnor som skrattar eller står i grupp. Kroppsspråk och ansiktsuttryck säger mer än 1000 ord. Männen kan vara medelålders, småfeta och med skäggstubb, medan kvinnorna är snygga och ofta unga. Det är så typiskt så att det nästan är roligt.
Men skrattet fastnar i halsen, när man funderar över det bildmässiga budskapet. En bild säger som sagt mer än tusen ord. Och med det budskapet om hur det ligger till med jämlikheten i IT-branschen så känns den lilla artikeln om att "Var tredje man vill ha en kvinna som chef" som ett  brev på posten. När man läser den inser man dessutom att rubriken handlar om de ack så jämställda svenska männen. I Spanien vill varannan man ha en kvinna vid rodret. Och bilden man valt att illustrera artikeln? Jo, det är en ung kvinna i kortärmat med slarvigt uppsatt hår, som står med ryggen till och pekar mot en grupp män i skjorta och slips.
I rest my case.

Svartögda bönor

Jag springer en mil om jag kan behålla den här känslan :)

Storkovan

Tjäna pengar kan vilken schimpans som helst göra. Och rik kan man definitivt bli om man ger sig den på det, och satsar allt (inklusive sin tid och sina relationer och möjligen sin hälsa). Klart att det är trevligt och lättsamt att aldrig behöva undra om man har råd eller inte. Men rikedom i sig är inte särskilt imponerande. Det är vad man gör med pengarna som räknas.
Fick partiblaskan i lådan idag igen (vi växlar dagstidningar med jämna mellanrum för att få introduktionspris ;), och idag hängde det med något slags extra magasin som hette "A perfect guide". Där fanns bl a en artikel med Denise Rudberg som handlade om hur mycket hon tjänade på sina böcker, en infallsvinkel som retade mig ofantligt. Men jag fortsatte läsa och konstaterade att hon hade samma uppfattning som jag om finansvärlden, nemlich att det jobbar en hel del ohyggligt "självupptagna och osköna typer där", som är beredda att gå över lik för att tjäna the riktigt big bucks. Dessa osköna typer finns överallt där pengar finns att tjäna.
Se t ex SVT:s dokumentär om laxfisket i Chile: http://svtplay.se/v/2557387/dokumentarfilm/laxfestens_baksida?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2560101/sb,p115254,1,f,-1

Men det finns också en del sköna typer, som Doug Tompkins, som har vett att göra något riktigt bra med sina pengar. Han förekommer också i filmen.

Musiktips när ögona går ikors

Ibland är jag så trött så att jag tror att jag ska svimma. Och det är helt OK om jag är i närheten av sängen. Värre är det om det inträffat vid tvåtiden på eftermiddagen. Men då har jag en USB-sticka med uppåttjack att ta till. Bland annat den här brukar pigga upp mig.
http://youtu.be/U2KM-_zpCno



Får jag bjuda på lite vulkansand?

Jag avslutar numera gärna dagen med att lyssna på ett mantra. Det ger ett lugn, ett stilla avslut, och funkar som ett sätt att säga stopp – nu räcker det för idag. Mantrat hjälper mig att hitta tillbaka till min plats i universum. Som två fotsulors utrymme i en virvlande världsrymd, där jag är en enda liten knappt skönjbar prick i kosmos. Det finns trygghet att stå stadigt där, och veta att vad som än händer så kan jag alltid återvända till den andliga platsen.

Låter det knäppt? Lite kanske. Är jag på väg att bli som en sån där tokig kärring som är så tacksam att retas med? De där som har en guru i Indien, som mediterar huvudstående varje morgon, som försöker bota någon åkomma genom att applicera vulkansand eller dricka björkaska, som vägrar att laga mat i mikron eftersom den avger "ond strålning", eller som ger healing på telefon.
Kanske det. Men det ligger en stor frihet i att vara lite småtokig. Då kopplas man loss från ekorrhjulet. Om en sån där ¨"inre resa" mot en annan inställning till saker och ting får ett löjets skimmer, så beror det nog delvis på att det uppfattas som ett ifrågasättande av allt möjligt. Sen kan den ibland de facto te sig ganska märklig :). För en utomstående kan det vara lögn i helvete att begripa vad det handlar om. Men ofta handlar det nog om att lära sig att lyssna på sig själv. Vän av ordning står där med stoppur, portfölj och välputsade skor och undrar varför värdefull tid ska slösas bort på något så löjligt som känslor eller drömmar?

Men livet är inte bara det som syns. Jag har redan så många vuxenpoäng så att det är larvigt. Jag är en stor flicka nu, och om jag vill ha en guru i Indien så ska ingen jävel komma och lägga sig i det. Vill jag dricka avkok på björkaska morgon, middag och kväll - så är det mitt beslut. Och om jag vill göra en inre resa så ger jag mig helt enkelt iväg. Vart det bär? Vem vet.

PS. Min förtjusande guru bor i Gävle :)

Hopp

Hoppet är det sista som överger människan. Och det med rätta. Hopp är en tålig planta som kan växa trots en ogästvänlig miljö. Hoppet kan ge styrka och mod att fortsätta det man påbörjat. Det är fantastiskt att våga hoppas, att våga tro att det ska bli bra. Att tillåta sig att vila i förvissningen att alla vägar slutligen bär till Rom, oavsett vilka genvägar och senvägar man tar i livet. Det blir nog bra till slut.

Upp ur skyttegravarna

En lång relation är ingen walk in the park. Det går upp och det går ner. Ibland kan man ha långa perioder när man är överens och vill samma saker, och ibland har man perioder då den andra enbart känns som en kvarnsten runt halsen. Om någon av parterna ständigt känner det som att han eller hon seglar fram på en räkmacka, så är oddsen goda för att det är på den andres bekostnad.
Någon gång slår relationer i botten. Då räcker det kanske inte med kärlek eller med de positiva erfarenheter man har av varandra. Det krävs något nytt för att ta sig upp. Om man kan hitta det i sitt hjärta att se varandra i ett läge när allt känns förlorat så kanske man kan ta sig vidare till nästa nivå. Som den egna människa man är. Lite som vilket TV-spel som helst. När du tagit dig igenom samma bana så många gånger att du kan den, så är du redo för nästa.
What doesn't kill you makes you stronger.
Nästa nivå av handlar om acceptans. En mer djupgående respekt som bygger på att både vara dig själv, visa vem du är och vad du vill och att låta den andra vara som han eller hon faktiskt är. Det är delvis den gamla sanningen om att man måste älska sig själv, om man ska kunna älska andra. Men det räcker inte. Du måste också respektera dig själv på djupet. Acceptera dig själv - som du är. Försök förstå varför du är som du är. Då kan du oclså börja förstå andra bättre. 

Veritas

Ibland ta det tid för insikt att komma. Eller rättare sagt, ofta tar det tid. Och det är nog precis som det ska vara. Insikt kommer nämligen när man är mogen. Inte när man vill, eller när man behöver det eller när andra tycker att man borde inse det uppenbara - vad det nu är.
Och när det handlat om insikt så handlar det sällan om vad man borde eller vad som vore den bästa taktiken just här och nu. Det handlar om vad vad ens eget hjärta säger när man lyssnar noga. Ibland är det mer utmanande att lyssna på det än man tror.