Får jag bjuda på lite vulkansand?

Jag avslutar numera gärna dagen med att lyssna på ett mantra. Det ger ett lugn, ett stilla avslut, och funkar som ett sätt att säga stopp – nu räcker det för idag. Mantrat hjälper mig att hitta tillbaka till min plats i universum. Som två fotsulors utrymme i en virvlande världsrymd, där jag är en enda liten knappt skönjbar prick i kosmos. Det finns trygghet att stå stadigt där, och veta att vad som än händer så kan jag alltid återvända till den andliga platsen.

Låter det knäppt? Lite kanske. Är jag på väg att bli som en sån där tokig kärring som är så tacksam att retas med? De där som har en guru i Indien, som mediterar huvudstående varje morgon, som försöker bota någon åkomma genom att applicera vulkansand eller dricka björkaska, som vägrar att laga mat i mikron eftersom den avger "ond strålning", eller som ger healing på telefon.
Kanske det. Men det ligger en stor frihet i att vara lite småtokig. Då kopplas man loss från ekorrhjulet. Om en sån där ¨"inre resa" mot en annan inställning till saker och ting får ett löjets skimmer, så beror det nog delvis på att det uppfattas som ett ifrågasättande av allt möjligt. Sen kan den ibland de facto te sig ganska märklig :). För en utomstående kan det vara lögn i helvete att begripa vad det handlar om. Men ofta handlar det nog om att lära sig att lyssna på sig själv. Vän av ordning står där med stoppur, portfölj och välputsade skor och undrar varför värdefull tid ska slösas bort på något så löjligt som känslor eller drömmar?

Men livet är inte bara det som syns. Jag har redan så många vuxenpoäng så att det är larvigt. Jag är en stor flicka nu, och om jag vill ha en guru i Indien så ska ingen jävel komma och lägga sig i det. Vill jag dricka avkok på björkaska morgon, middag och kväll - så är det mitt beslut. Och om jag vill göra en inre resa så ger jag mig helt enkelt iväg. Vart det bär? Vem vet.

PS. Min förtjusande guru bor i Gävle :)