onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
Aliens in the house
Om man tänker sig att vi bara aktivt använder 10 procent av hjärnans kapacitet för att t ex formulera vilka drömmar som betyder något, så förklarar det kanske varför jag formulerar så very-very-very-down-to-earth-drömmar som att "ha får". Vilket i och för sig inte är något fel, men får är ganska korkade djur. Jag måste nog fundera på det där.
De övriga 90% av kapaciteten kan åtminstone konsten att leva rövare nattetid.
För ett tag sen drömde jag att jag tog in på ett hotell. Jag kom sent, så det fanns bara ett rum kvar. Och det var jag tvungen att dela med två andra. Jag fick en nyckel och gick till mitt hotellrum, låste upp och gick in. Mina två rumskamrater var redan där.
De var aliens från yttre rymden. Vita, tunna, smala kroppar och kolsvarta ögon utan pupiller. Spetsiga huvuden. Inga synliga öron. Kalla som fiskar stod de där och glodde på mig. Och teg. De var onda till sinnet, det såg jag direkt. Men kanske hade de ändå tillräcklig hyfs för att man skulle kunna dela rum med dem, tänkte jag, och f ö hade jag ju inget val.
Hur som helst, så vaknade jag mitt i natten av att en av dem försökte strypa mig.
Men det fanns fortfarande inget extra rum, och de där två hade inte för avsikt att flytta på sig, så jag fick ge mig iväg. Jag tog all min packning och mina lakan och gick för att leta reda på en egen säng någonstans. Och någonstans bland alla korridorerna hittade jag faktiskt ett jättestort rum, med en säng i vardera änden. Den ena var ledig, så den tog jag, och i den andra sov min bror.
Där sov jag sedan gott hela natten.
De övriga 90% av kapaciteten kan åtminstone konsten att leva rövare nattetid.
För ett tag sen drömde jag att jag tog in på ett hotell. Jag kom sent, så det fanns bara ett rum kvar. Och det var jag tvungen att dela med två andra. Jag fick en nyckel och gick till mitt hotellrum, låste upp och gick in. Mina två rumskamrater var redan där.
De var aliens från yttre rymden. Vita, tunna, smala kroppar och kolsvarta ögon utan pupiller. Spetsiga huvuden. Inga synliga öron. Kalla som fiskar stod de där och glodde på mig. Och teg. De var onda till sinnet, det såg jag direkt. Men kanske hade de ändå tillräcklig hyfs för att man skulle kunna dela rum med dem, tänkte jag, och f ö hade jag ju inget val.
Hur som helst, så vaknade jag mitt i natten av att en av dem försökte strypa mig.
Men det fanns fortfarande inget extra rum, och de där två hade inte för avsikt att flytta på sig, så jag fick ge mig iväg. Jag tog all min packning och mina lakan och gick för att leta reda på en egen säng någonstans. Och någonstans bland alla korridorerna hittade jag faktiskt ett jättestort rum, med en säng i vardera änden. Den ena var ledig, så den tog jag, och i den andra sov min bror.
Där sov jag sedan gott hela natten.
måndag 27 september 2010
Alla drömmar i en lång lista
Allt man vill, fantiserar om, kan tänka sig eller bara funderat på nån enstaka gång. Som en brainstorming-övning med sig själv. Blandaren-style, dvs inget är för dåligt, galet eller världsfrånvänt. Allt ska med i maxlistan. Skit samma om det är möjligt eller inte. Om det inte är möjligt idag så kanske det är möjligt imorgon eller om ett år. Eller om fem år. Världsliga ting som ekonomiska begränsningar, till synes olösliga praktikaliteter eller brist på självförtroende göre sig icke besvär med att närvara.
För att förstå vart man ska måste man ju ibland fundera på vad det är man faktiskt vill. Vad man drömmer om. Om man vill tusen saker, so be it. Visualisera. Konkretisera. Agera. Utan handling ingen förvandling.
Här är ett utsnitt ur min lista (som är mycket lång):
För att förstå vart man ska måste man ju ibland fundera på vad det är man faktiskt vill. Vad man drömmer om. Om man vill tusen saker, so be it. Visualisera. Konkretisera. Agera. Utan handling ingen förvandling.
Här är ett utsnitt ur min lista (som är mycket lång):
- Gå en pilgrimsvandring
- Jobba som volontär
- Ha får
- Bo på landet
- Lägga in värmeslingor i golvet i tvättstugan
- Byta hus i två månader med någon i Australien eller Sydamerika
- Ha gårdsloppis (typ allehanda skänkes mot avhämtning, alternativt allting säljes för 5 kr styck)
- Göra mig av med möbler som jag inte tycker om
- Bygga en grovingång
- Fixa maskerad för barn och vuxna
- Hyra ett hus vid havet
- Börja med yoga (gjort)
- Skriva mer (gör)
Min nästa bil ska bli en liten söt Rover P4
Jag erkänner. Jag gillar bilar. De representerar frihet. Rörelsefrihet.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.
I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.
Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.
Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.
I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.
Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.
Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.
onsdag 22 september 2010
Burka till folket
Har du sett SDs ”reklamfilm”? Den där burkaklädda kvinnor med barnvagn jagar en pensionär med rullator? Populism så att det blir till komik. Man undrar hur de tänkte. Eller tänkte... det kanske var att ta i.
Och så har vi det fantastiska förslaget om att förbjuda burka. Sedan när ska statsmakten lägga sig i vad vi får ha på oss på offentlig plats? Det offentliga rummet tillhör oss alla, det är ju det som är syftet.
Förslaget är ett demokratiskt lågvattenmärke, men det finns förfärligt nog redan i flera europeiska länder. Vad är nästa steg? Förbud mot stilettklackar? En gul stjärna på bröstet för att tala om att man inte är någon ”riktig” medborgare?
Vad är då denna förhatliga burka? Ja, det är helt enkelt ett ytterplagg utan ärmar som täcker hela kroppen och ansiktet. Vid ögonpartiet är tyget tunnare, eller består av nät. Den är vanligen sydd i ett lätt material och bärs utomhus över vanliga kläder.
Hur har mr Björklund med de glesa tänderna tänkt att det ska funka, det där förbudet?
Ska det skrivas in i grundlagen att det gäller just burka, eller ska vi ta med alla andra alternativ som döljer ansiktet och hela kroppen? Huckle, keps, mössa nerdragen över öronen, bylsiga halsdukar, fuskpolo, täckkappa, skoteroverall? Skulle inte tro det. Och varför ska vi stifta förbud mot något som inte innebär någon fara för andra människor?
I Frankrike med sina drygt 55 miljoner invånare finns ca 1900 personer som bär det speciella klädesplagget. I Sverige kan de inte vara fler än ett par hundra. Va fan är det de burkaklädda ska göra? Kasta sig över oss vitingar och strypa oss med allt detta tyg?
Självklart är det inte tyget som skrämmer. Eller klädedräkten i sig. Inte heller är det kvinnorna. Våra folkvalda burkamotståndare tycks nämligen vara helt övertygade om att kvinnorna är tvingade att bära burka. Det måste ju vara så att en ond muslimsk man står där i kulisserna och dirigerar dessa stackars kvinnors liv. Inte kan dessa klent begåvade små töser tänka själva. Di är ju utrikiska.
Det enda vi pratar om är vad burkan representerar för oss. Vad den representerar för de kvinnor som bär burka tycks inte vara någon het nyhet. Vad säger det om vilka vi egentligen lyssnar på?
Jag tror att jag ska köpa en burka. Samma effekt som ett par jättestora svarta solglasögon av det glamörösa märket Dior. Fast mer politiskt korrekt.
Och så har vi det fantastiska förslaget om att förbjuda burka. Sedan när ska statsmakten lägga sig i vad vi får ha på oss på offentlig plats? Det offentliga rummet tillhör oss alla, det är ju det som är syftet.
Förslaget är ett demokratiskt lågvattenmärke, men det finns förfärligt nog redan i flera europeiska länder. Vad är nästa steg? Förbud mot stilettklackar? En gul stjärna på bröstet för att tala om att man inte är någon ”riktig” medborgare?
Vad är då denna förhatliga burka? Ja, det är helt enkelt ett ytterplagg utan ärmar som täcker hela kroppen och ansiktet. Vid ögonpartiet är tyget tunnare, eller består av nät. Den är vanligen sydd i ett lätt material och bärs utomhus över vanliga kläder.
Hur har mr Björklund med de glesa tänderna tänkt att det ska funka, det där förbudet?
Ska det skrivas in i grundlagen att det gäller just burka, eller ska vi ta med alla andra alternativ som döljer ansiktet och hela kroppen? Huckle, keps, mössa nerdragen över öronen, bylsiga halsdukar, fuskpolo, täckkappa, skoteroverall? Skulle inte tro det. Och varför ska vi stifta förbud mot något som inte innebär någon fara för andra människor?
I Frankrike med sina drygt 55 miljoner invånare finns ca 1900 personer som bär det speciella klädesplagget. I Sverige kan de inte vara fler än ett par hundra. Va fan är det de burkaklädda ska göra? Kasta sig över oss vitingar och strypa oss med allt detta tyg?
Självklart är det inte tyget som skrämmer. Eller klädedräkten i sig. Inte heller är det kvinnorna. Våra folkvalda burkamotståndare tycks nämligen vara helt övertygade om att kvinnorna är tvingade att bära burka. Det måste ju vara så att en ond muslimsk man står där i kulisserna och dirigerar dessa stackars kvinnors liv. Inte kan dessa klent begåvade små töser tänka själva. Di är ju utrikiska.
Det enda vi pratar om är vad burkan representerar för oss. Vad den representerar för de kvinnor som bär burka tycks inte vara någon het nyhet. Vad säger det om vilka vi egentligen lyssnar på?
Jag tror att jag ska köpa en burka. Samma effekt som ett par jättestora svarta solglasögon av det glamörösa märket Dior. Fast mer politiskt korrekt.
måndag 20 september 2010
Just another day at the office for a high performer
Som de skriver i jobbannonser från Accenture. Och det är precis som en high performer jag känner mig när jag inser att jag, idag måndag, ligger efter. Faboulous. Det är dags att stryka i listan på att-göra-saker-denna-vecka. Jag måste dessutom få tid för ett väldigt efterlängtat besök i slutet av den här veckan. Innan dess är det tjänsteresa, kick-off, utbildning, nätverksmöte och effektiviseringsanalys. Och så det vanliga arbetet ovanpå det, samt det vanliga vardagslivet.
Tack, o högre makt, för att du låter mig känna att jag lever.
Men det är ju inte bara "another day"... blahonga-blahonga, det är ju dagen efter Valet också. Ve oss som bor i kommuner där SD eller andra mörksens makter har tagit sig långt in i maktens korridorer. Att människor verkligen vill rösta fram de här främlingsfientliga partierna är svårt att acceptera... och svårt att förstå med den historia vi alla har med oss. Förstår folk att de röstar på ett parti vars FRÄMSTA fråga handlar om att jaga bort, eller inte släppa in, de som behöver en bättre plats att leva på?
I Grästorp i västra Götaland har ett tvättäkta nazistparti tagit ett mandat i kommunen (se länk: http://expo.se/2010/48_3371.html).
I min kommun har SD fått 4,3 %. Det är visserligen 4,3 % för mycket, men vi ligger åtminstone långt under Bjuv som gett SD osannolika 19,2%!! Rasismen sträcker sig dock inte ut över hela Skåne. I Lomma var valdeltagandet högst i hela Sverige med 89,4%, men SD fick inte många röster (3,6%). I norr är det röda fästet starkt, och SD får se sig slaget med hästlängder. I Dorotea fick SD 0,4%.
Heja Norrland!
Tack, o högre makt, för att du låter mig känna att jag lever.
Men det är ju inte bara "another day"... blahonga-blahonga, det är ju dagen efter Valet också. Ve oss som bor i kommuner där SD eller andra mörksens makter har tagit sig långt in i maktens korridorer. Att människor verkligen vill rösta fram de här främlingsfientliga partierna är svårt att acceptera... och svårt att förstå med den historia vi alla har med oss. Förstår folk att de röstar på ett parti vars FRÄMSTA fråga handlar om att jaga bort, eller inte släppa in, de som behöver en bättre plats att leva på?
I Grästorp i västra Götaland har ett tvättäkta nazistparti tagit ett mandat i kommunen (se länk: http://expo.se/2010/48_3371.html).
I min kommun har SD fått 4,3 %. Det är visserligen 4,3 % för mycket, men vi ligger åtminstone långt under Bjuv som gett SD osannolika 19,2%!! Rasismen sträcker sig dock inte ut över hela Skåne. I Lomma var valdeltagandet högst i hela Sverige med 89,4%, men SD fick inte många röster (3,6%). I norr är det röda fästet starkt, och SD får se sig slaget med hästlängder. I Dorotea fick SD 0,4%.
Heja Norrland!
söndag 19 september 2010
Hösthelg
Har haft en härlig fredag-lördag, med övernattning och supergod mat på lilla mysiga Dala-Husby Hotell. Har åkt förbi där massor av gånger, men aldrig lyckats ta mig dit. Nu var det dags, och det rekommenderas verkligen! Se länk: http://www.dalahusbyhotell.com/hem.html
Därefter skördade vi resten i trädgårdslandet. Egna äpplen, gula stora pumpor, majskolvar.
Hämtade barnen hos farmor och farfar (där de enligt uppgift varit både snälla, tittat på film med 15-årsgräns när farmor sov och därtill ritat minst trehundra teckningar), och hunden hos de snälla hundvakterna, och intog sedan söndagsfika i ett herrans oväsen tillsammans med nio barn, fem vuxna och en skällande hund (våran). Hundvaktens bror delade med sig av ljuvliga Victoria-plommon.
Gjorde en plommonpaj (ur Anna Bergenströms "Annas mat") till efterrätt idag, och den blev väldigt god (trots att jag istället för vanlig grädde tog matlagningsgrädde och naturell youghurt). Man tager vad man haver, och oftast funkar det ju.
Därefter skördade vi resten i trädgårdslandet. Egna äpplen, gula stora pumpor, majskolvar.
Hämtade barnen hos farmor och farfar (där de enligt uppgift varit både snälla, tittat på film med 15-årsgräns när farmor sov och därtill ritat minst trehundra teckningar), och hunden hos de snälla hundvakterna, och intog sedan söndagsfika i ett herrans oväsen tillsammans med nio barn, fem vuxna och en skällande hund (våran). Hundvaktens bror delade med sig av ljuvliga Victoria-plommon.
Gjorde en plommonpaj (ur Anna Bergenströms "Annas mat") till efterrätt idag, och den blev väldigt god (trots att jag istället för vanlig grädde tog matlagningsgrädde och naturell youghurt). Man tager vad man haver, och oftast funkar det ju.
lördag 18 september 2010
En kvinna gick ut i skogen
För några månader sedan hörde jag en historia som gick rakt in i hjärtat och stannade där. Den kommer jag alltid att bära med mig.
En kvinna i min egen ålder försvann, som uppslukad av jorden.
Ingen visste var hon befann sig, hennes familj var i chock, polisen letade efter henne. Ett halvår senare hittades hon i ett skogsparti. I efterhand har det kommit fram att hon drabbats av utmattning, utbrändhet och efterföljande depression. Hon hade ett jobb där mycket krävdes av henne, både professionellt och personligt, och någonstans under resans gång blev det alldeles för mycket.
Hon var så väldigt hård mot sig själv, och bestämde sig för att alla skulle ha det mycket bättre utan henne. Att hon bara var en belastning när hon inte orkade vara den hon ville vara, eller den hon brukade vara eller den hon borde vara.
Så hon tog adjö av livet, och lämnade alla - bland andra sin man och deras små barn - utan att ge dem en ärlig chans.
Så illa kan det gå.
Ta hand om varandra och er själva!
En kvinna i min egen ålder försvann, som uppslukad av jorden.
Ingen visste var hon befann sig, hennes familj var i chock, polisen letade efter henne. Ett halvår senare hittades hon i ett skogsparti. I efterhand har det kommit fram att hon drabbats av utmattning, utbrändhet och efterföljande depression. Hon hade ett jobb där mycket krävdes av henne, både professionellt och personligt, och någonstans under resans gång blev det alldeles för mycket.
Hon var så väldigt hård mot sig själv, och bestämde sig för att alla skulle ha det mycket bättre utan henne. Att hon bara var en belastning när hon inte orkade vara den hon ville vara, eller den hon brukade vara eller den hon borde vara.
Så hon tog adjö av livet, och lämnade alla - bland andra sin man och deras små barn - utan att ge dem en ärlig chans.
Så illa kan det gå.
Ta hand om varandra och er själva!
torsdag 16 september 2010
Hey stranger
Minns ni den där tjänsten Omegle? Där skulle man logga in och prata med fullständiga främlingar som man inte visste något alls om. Jag var där i ca 2 minuter innan någon kallade mig "bloody faggot". Mitt försök att vara neutralt trevlig, tolkade någon som en ovälkommen invit. Och så var den sagan slut. Tyvärr. Jag får nog jobba lite på min attityd ;)
Ibland blir jag matt på facebook, twitter, digg, bloggar, google wave, youtube och allt det som de till synes representerar. Att man bortsett från alla andra prestationskrav också ska prestera socialt. Gärna ha minst 350 "vänner" på facebook. Använda de sociala medierna som marknadsföringskanaler för sig själv, eller för sitt företag. Att man måste hänga med i allt informationsflöde hela tiden, och vara uppkopplad 24/7. Att man måste ha något intressant att säga vareviga dag, annars finns man inte. Om det är så, så blir det ju bara jobbigt. Av det som kan vara lustfyllt, blir det prestation. I den betydelsen är sociala medier inget för mig.
Men jag tror att närvaron och deltagandet på webben för många miljoner människor inte alls handlar om prestation. Jag tror att det handlar om möjligheten att vara en del av det stora. Att med sin lilla person kunna ha och vara en yttepyttig del i world wide web. Att kunna hitta likasinnade och vänner för livet på det världsomspännande nätet, som man kanske aldrig hittat annars. Det tycker jag är riktigt coolt.
Det vanliga livet (med blöta gymnastikskor, leriga galonisar, arbete, byta däck på bilen, ta ett glas vin och somna i soffan på fredagar tillsammans med dem man tycker om) är ju inte någon slags popularitetstävling, där mest kompisar på Facebook eller den som twittrar minst 50 ggr per dag vinner. Om man lägger ihop det vanliga livet och livet på nätet, så kan det bli för mycket. Och därmed för lite tid över att ladda om. Jag har läst att vi varje dag möts av ett potentiellt informationsflöde på 34 GB. Det enda som är konstigt med det är inte fler människor får härdsmälta i huvudet. Fast det kanske just det vi får, det är bara det att det kallas något annat...
tisdag 14 september 2010
Onda makter och goda
Det är bara början av veckan och jag är redan slut. Skulle vilja ta in på hälsohem eller spa och sova en vecka. Det är ju bara knappt mitten av september så det känns lite drygt att redan nu exponera för alla och envar att man behöver ta ledigt för att vila upp sig.
Gårdagens mindfulla eftermiddag började dåligt. Jag jobbade mot en deadline kl 16. Klarade den på några minuter när. Var sedan ganska upp i varv, och när jag dessutom missade bussen till yogan så gick pulsen upp ytterligare. Småsprang från den sena bussen och sladdade in i träningslokalen 2 minuter i fem.
Hans Scheike (min yogalärare ser ut så) log milt och sa på mumintrollska: "Lugn, du hinner." Då släppte det lite.
När jag kom hem hade katten bajsat i soffan. Förbannade kreatur. Jag är säker på att den gjorde det på pin kiv, eller av ren och skär ondska. Senare uppförde den sig mycket riktigt som om den varit besatt av en ond ande, for runt som en raket med svansen rakt ut, rev och bet i möblerna, gömde sig dolskt i en kartong och gick till attack mor förbipasserande barnaben, gnisslade och gick an.
Jag försökte bära ut den, då bet den mig. Lekfullt eller nåt. Till slut jagade jag ut den.
Kvällen artade sig senare till det mycket bättre, alla barnen somnade och kvällen slutade med att jag och brorsan drack upp en halv vinbox (förlåt till boxens ägare, jag ska köpa en ny), och spånade friskt på vårt bokprojekt halva natten genom att i bästa workshop-anda tapetsera en av väggarna i vardagsrummet med olikfärgade lappar.
Gårdagens mindfulla eftermiddag började dåligt. Jag jobbade mot en deadline kl 16. Klarade den på några minuter när. Var sedan ganska upp i varv, och när jag dessutom missade bussen till yogan så gick pulsen upp ytterligare. Småsprang från den sena bussen och sladdade in i träningslokalen 2 minuter i fem.
Hans Scheike (min yogalärare ser ut så) log milt och sa på mumintrollska: "Lugn, du hinner." Då släppte det lite.
När jag kom hem hade katten bajsat i soffan. Förbannade kreatur. Jag är säker på att den gjorde det på pin kiv, eller av ren och skär ondska. Senare uppförde den sig mycket riktigt som om den varit besatt av en ond ande, for runt som en raket med svansen rakt ut, rev och bet i möblerna, gömde sig dolskt i en kartong och gick till attack mor förbipasserande barnaben, gnisslade och gick an.
Jag försökte bära ut den, då bet den mig. Lekfullt eller nåt. Till slut jagade jag ut den.
Kvällen artade sig senare till det mycket bättre, alla barnen somnade och kvällen slutade med att jag och brorsan drack upp en halv vinbox (förlåt till boxens ägare, jag ska köpa en ny), och spånade friskt på vårt bokprojekt halva natten genom att i bästa workshop-anda tapetsera en av väggarna i vardagsrummet med olikfärgade lappar.
Välkommen till helpdesk
"Välkommen till helpdesk, vad kan jag hjälpa till med? Jaså, dina gymnastikskor är blöta. Jaha. Va? Du glömde din gymnastikpåse i den andra skolan, och däri låg dina nya gymnastikskor. Och idag är det friluftsdag och du behöver komma ombytt till skolan. Du behöver nu ett tredje par gymnastikskor i rätt storlek, en vattenflaska, en annan gymnastikpåse och tio spänn (eller helst mer). Vad klockan är? Ja, den är 07.45. Ja, skolan brukar börja 08.00. Vem är det som pratar där bakom? Jaha, det är din bror. Ni behöver alltså två par gymnastikskor i rätt storlek, som helst ska vara fett coola, plus alla de andra sakerna. Nja. Nu ska vi se. Gå till garderoben där din storasysterns avlagda skor ligger. Nej, de är inte snygga. Men de är ett skyddande lager mellan din fot och den kalla marken. Ett par lite för stora röda och vita med lite fläckar, varsågod. Och till din bror ett par promenadskor som man till nöds kan jogga i, i brunt och orange. Va? Dina byxor är för korta? Jaja, om nån frågar, säg att du väntar på högvatten. Vad högvatten är? Ja, det är något med månens dragningskraft. Vad dragningskraft är? Det är.... nej, nu måste vi koncentrera oss. Har ni borstat tänderna? Ja eller nej, vilket är det? Har du kammat dig? I förrgår? Ja, det får duga. Om jag sett din skolväska? Och dina läxor? Och alla de där viktiga lapparna? Nej, det tror jag inte. Varför inte? Inte vet jag, var la du dem när du kom hem? Du vet inte. Kanske ovanpå returpappersinsamlingen? Om du får ringa till en kompis, nu kl 07.54? Nej, inte nu. När? Ja, INTE nu. Spring hela vägen till skolan, så hinner ni! Kanske."
söndag 12 september 2010
Valet
Valet närmar sig. Snart är det dags att rösta. Läste i DN idag en uppställning över de ekonomiska konsekvenser som skulle drabba olika grupper (sjukskrivna, familjer, arbetslösa, pensionärer, ensamstående) vid blå (Alliansen) respektive röd/grön (S/V/Mp) seger. Jag konsterade att det handlar om en eller två hundralappar hit eller dit. Plånboken kan alltså inte rimligen styra det här valet, såvida man inte verkligen - bokstavligen - har kniven på strupen ekonomiskt. För mig kommer valet att handla om magkänsla. Jag kommer att rösta på dem jag känner sympati med, som driver frågor som intresserar mig, och som ger mig hopp om att det finns en väg till en bättre värld.
Det här med Sverigedemokraternas narvaro på den politiska arenan är en svår puck tycker jag, eftersom deras rasistidéer fyller mig med en stark känsla av avsmak.
De stackars politiker som i repekt för de demokratiska reglerna måste hitta ett sätt att samarbeta med dem, har all min medkänsla.
SD talar om "svenskhet" och "den svenska kulturen". Vad i alla världen är denna svenskhet? Kan det vara att sitta i sin epatraktor utanför korvbaren i någon mindre ort i Värmland, och varva upp när brudarna går förbi? Eller är det att fara runt midsommarstången klädd i knätofs och huckle? Eller kanske att kvinnorna jobbar full tid både på jobbet och hemma? Att en del av oss är blonda? Att papporna också kan vara hemma med barnen om de vill?
Ovanstående är så klart en del av mig och mitt kulturarv, men för mig finns ingen speciell "svenskhet" som jag känner något akut behov att slå vakt om. Min utgångspunkt är att vi ALLA är människor.
För mig handlar främlingsfientlighet om ren och skär rädsla för det okända, för det till synes okontrollerbara och för det man inte förstår. Att inte vilja förstå sina medmänniskor är - tycker jag - ett tecken på feghet.
Det har talats negativt om romer på senare tid. Jag tänker ord som "etnisk rensning". Frankrike utvisar romer, Italiens Silvio Berlusconi kallade romerna för ”ondskans armé”, stängde deras läger och genomförde tvångsförflyttningar, Danmark utvisar ”kriminella” romer och i Sverige utvisas romer som tigger. Men herregud, låt dem åka vart de vill!! De har också rätt att leta efter, och hitta, en plats där de vill vara. I EU råder fri rörlighet mellan medlemsstaterna, och i Rumänien, som faktiskt är en del av EU, bor ca 10 miljoner romer. De är den i särklass fattigaste folkgruppen i Europa. De förföljs och utsätts för kränkande behandling. Det absolut minsta vi kan göra för dem är att öka deras chanser till ett bättre liv.
Det här med Sverigedemokraternas narvaro på den politiska arenan är en svår puck tycker jag, eftersom deras rasistidéer fyller mig med en stark känsla av avsmak.
De stackars politiker som i repekt för de demokratiska reglerna måste hitta ett sätt att samarbeta med dem, har all min medkänsla.
SD talar om "svenskhet" och "den svenska kulturen". Vad i alla världen är denna svenskhet? Kan det vara att sitta i sin epatraktor utanför korvbaren i någon mindre ort i Värmland, och varva upp när brudarna går förbi? Eller är det att fara runt midsommarstången klädd i knätofs och huckle? Eller kanske att kvinnorna jobbar full tid både på jobbet och hemma? Att en del av oss är blonda? Att papporna också kan vara hemma med barnen om de vill?
Ovanstående är så klart en del av mig och mitt kulturarv, men för mig finns ingen speciell "svenskhet" som jag känner något akut behov att slå vakt om. Min utgångspunkt är att vi ALLA är människor.
För mig handlar främlingsfientlighet om ren och skär rädsla för det okända, för det till synes okontrollerbara och för det man inte förstår. Att inte vilja förstå sina medmänniskor är - tycker jag - ett tecken på feghet.
Det har talats negativt om romer på senare tid. Jag tänker ord som "etnisk rensning". Frankrike utvisar romer, Italiens Silvio Berlusconi kallade romerna för ”ondskans armé”, stängde deras läger och genomförde tvångsförflyttningar, Danmark utvisar ”kriminella” romer och i Sverige utvisas romer som tigger. Men herregud, låt dem åka vart de vill!! De har också rätt att leta efter, och hitta, en plats där de vill vara. I EU råder fri rörlighet mellan medlemsstaterna, och i Rumänien, som faktiskt är en del av EU, bor ca 10 miljoner romer. De är den i särklass fattigaste folkgruppen i Europa. De förföljs och utsätts för kränkande behandling. Det absolut minsta vi kan göra för dem är att öka deras chanser till ett bättre liv.
fredag 10 september 2010
Jag och Darth Vader
Ibland undrar jag vad det går ut på. Alltihop. Det här. Allt kött bli hö, och träden dö och så småningom blir vi alla maskar. Ja, förlåt, I kräsmagade. Men så är det. Förlåt att jag tar upp detta konstiga ämne en fredagskväll. Men å andra sidan, när annars?
Hela den här menings-grejen. It beats me. Det gör verkligen det.
Jag är inte religiös, har svårt med det där att "överlämna mig" till någon eller något. Varför dä, liksom.
Jag kan ju bäst själv ;)
När jag var på Berget tog nästan alla nattvarden. Inte jag. Jag tror inte ens på det där med jesu kött och blod. Gruppaktiviteter där alla gör samma sak gör mig nervös. Olustig. Jag tänker sekt, Livets ord, Waco. Lydnad utan ifrågasättande. Sådana saker. Men när fan bli gammal blir han religiös, sägs det. Förmodligen för att han är panikslagen och rädd för det som är ingenting.
Att fundera på meningen med livet, hör säkert ihop med att vara mitt i detsamma, och fundera på var man varit och vart man är på väg. Som en vägkorsning, där jag ska välja den väg som tar mig dit jag vill komma. Det är inte lätt. GPS:en konstrar, retarderar till Darth Vader-mode och uttalar med jämna mellanrum och med avgrundsstämma sådana dumheter som "om 200 meter - gör en u-sväng". Trygghetsnarkoman med astma och svart plasthatt.
Vägval står man i och för sig inför hela tiden, men om det i vanliga fall är korsningar i villaområdet så är det nu och här fråga om motorvägsavfarter - som man känner att man bara inte får missa. För då blir det långa besvärliga omvägar där GPS.en blir helt svart, kartorna är från 1992, och där resenärerna hela vägen grälar hätskt om vem faan det är som inte kan skilja på höger och vänster.
Fast jag vågar tro att alla vägar bär till Rom (eller åtminstone halvvägs), och att jag kommer dit jag ska. Till slut. Fast det tar en jävla tid.
Hela den här menings-grejen. It beats me. Det gör verkligen det.
Jag är inte religiös, har svårt med det där att "överlämna mig" till någon eller något. Varför dä, liksom.
Jag kan ju bäst själv ;)
När jag var på Berget tog nästan alla nattvarden. Inte jag. Jag tror inte ens på det där med jesu kött och blod. Gruppaktiviteter där alla gör samma sak gör mig nervös. Olustig. Jag tänker sekt, Livets ord, Waco. Lydnad utan ifrågasättande. Sådana saker. Men när fan bli gammal blir han religiös, sägs det. Förmodligen för att han är panikslagen och rädd för det som är ingenting.
Att fundera på meningen med livet, hör säkert ihop med att vara mitt i detsamma, och fundera på var man varit och vart man är på väg. Som en vägkorsning, där jag ska välja den väg som tar mig dit jag vill komma. Det är inte lätt. GPS:en konstrar, retarderar till Darth Vader-mode och uttalar med jämna mellanrum och med avgrundsstämma sådana dumheter som "om 200 meter - gör en u-sväng". Trygghetsnarkoman med astma och svart plasthatt.
Vägval står man i och för sig inför hela tiden, men om det i vanliga fall är korsningar i villaområdet så är det nu och här fråga om motorvägsavfarter - som man känner att man bara inte får missa. För då blir det långa besvärliga omvägar där GPS.en blir helt svart, kartorna är från 1992, och där resenärerna hela vägen grälar hätskt om vem faan det är som inte kan skilja på höger och vänster.
Fast jag vågar tro att alla vägar bär till Rom (eller åtminstone halvvägs), och att jag kommer dit jag ska. Till slut. Fast det tar en jävla tid.
Bad request
Skulle kolla helgvädret på smhi.se. Fick ett intressant - men ganska rättvisande - felmeddelande.
Vädret ska mycket riktigt inte bli särskilt bra.
Vädret ska mycket riktigt inte bli särskilt bra.
torsdag 9 september 2010
Om inte berget kan komma till mig, så får jag komma till berget
Förra året var jag på Berget (http://www.berget.se/), som är ett meditations- och retreatställe som ligger i Rättvik. Jag var sugen på att lära mig meditera, och ville göra det på något ställe som kändes lagom för en nybörjare. Jag och en kompis åkte dit och gick en fyradagarskurs i meditation och kroppskännedom (tror jag det var).
Berget består av två delar; en meditationsgård och en retreatgård, och de har en stark koppling till svenska kyrkan. På retreatgården har man olika retreater, dvs man drar sig tillbaka och håller käft i ett par dagar. Käfthållandet varvas bl a med mässor och personliga samtal med vägledare. Man äter och arbetar och mediterar. I tystnad.
Jag var oförberedd på den allvarliga attityd de hade till människans behov av tystnad och stillhet. Jag hade helt missat kristendomens koppling till meditation. Jag tror ibland att det bara är jag som känner ett akut behov av den yttre lugn och ro, som i sin tur genererar ökat inre lugn. Att jag är en dålig mamma som ibland vill ha tyst. Att jag är en egoist som inte alltid orkar eller vill lyssna. Att min kreativitet brister för att jag behöver höra mina innersta tankar. Att jag är osocial för att jag inte gillar att äta i slamriga lunchmatsalar proppfulla med folk.
Ibland är det väldigt skönt att ha fel :)
Tystnad runtomkring är ett sätt att skapa utrymme att lyssna på sig själv, att känna hur det känns och fundera på det. Meditation är ett sätt. Träning ett annat. Fiske ett tredje. Bön ett fjärde. Och så vidare.
Hemma kan det vara ganska svårt att skapa lugn och ro några längre stunder, av naturliga skäl. Men det gäller att "tänka ur lådan"... och det finns faktiskt en väldigt lugn plats ca 25 m från min ytterdörr.
Jordkällaren. Ett litet bergrum of my own.
Där kan jag och några spindlar och gråsuggor ha vår egen lilla retreat.
Insekter är nämligen väldigt duktiga på att hålla käft.
Berget består av två delar; en meditationsgård och en retreatgård, och de har en stark koppling till svenska kyrkan. På retreatgården har man olika retreater, dvs man drar sig tillbaka och håller käft i ett par dagar. Käfthållandet varvas bl a med mässor och personliga samtal med vägledare. Man äter och arbetar och mediterar. I tystnad.
Jag var oförberedd på den allvarliga attityd de hade till människans behov av tystnad och stillhet. Jag hade helt missat kristendomens koppling till meditation. Jag tror ibland att det bara är jag som känner ett akut behov av den yttre lugn och ro, som i sin tur genererar ökat inre lugn. Att jag är en dålig mamma som ibland vill ha tyst. Att jag är en egoist som inte alltid orkar eller vill lyssna. Att min kreativitet brister för att jag behöver höra mina innersta tankar. Att jag är osocial för att jag inte gillar att äta i slamriga lunchmatsalar proppfulla med folk.
Ibland är det väldigt skönt att ha fel :)
Tystnad runtomkring är ett sätt att skapa utrymme att lyssna på sig själv, att känna hur det känns och fundera på det. Meditation är ett sätt. Träning ett annat. Fiske ett tredje. Bön ett fjärde. Och så vidare.
Hemma kan det vara ganska svårt att skapa lugn och ro några längre stunder, av naturliga skäl. Men det gäller att "tänka ur lådan"... och det finns faktiskt en väldigt lugn plats ca 25 m från min ytterdörr.
Jordkällaren. Ett litet bergrum of my own.
Där kan jag och några spindlar och gråsuggor ha vår egen lilla retreat.
Insekter är nämligen väldigt duktiga på att hålla käft.
måndag 6 september 2010
Lanky lashes & high heels
Jepp, thats so me. Jag funderar verkligen mycket på mina ögonfransar och hur den mascara jag ska appliceras. Jag ligger vaken på nätterna och vrider mig i vånda om vilken typ av volymmascara jag ska kleta dit. Nej, det gör jag inte. Det är inte för att jag tycker att det är larvigt med mascara eller så. Det är bara för att jag glömt att använda sådant under de senaste 12 åren. Jag har haft så mycket andra saker att tänka på. Jagat efter fantastiska ungar och ohängda hundar och skjutsat barnvagnar och släpat matkassar och sprungit fram och tillbaka till och från jobbet gärna i sällskap med någon form av dåligt samvete för att jag inte gjort tillräckligt. Lanky lashes har varit typ det sista jag tänkt på. Vad nu i helvete det är? Mascara som liksom en fuskperuk förlänger befintliga fransar?? Imponerande forskningsframsteg.
Jag har alltid varit någon av en sucker för den alternativa stilen; där man är ful och snygg på samma gång. Grova traktorkängor och kortkort. Punkare möter vadmal och spets. Det ska inte vara för perfekt. När jag var yngre vägrade min far under en period att bli sedd i mitt sällskap. Det glömmer jag aldrig. Jag tolkade det som att han var mer intresserad av hur jag såg ut, än hur jag var. Rätt eller fel är inte så intressant längre. Hur som helst bidrog det till att forma mig till den jag är. Det finns alltid några arrogant pricks som vill hjälpa till att tolka den där alternativa stilen. Den stil jag alltid haft. Den stil som jag känner mig mest hemma i. Alltså har det sagts mig att jag klädde ner mig för att jag skämdes för min kropp. Eller att jag egentligen längtade efter uppmärksamhet för min kvinnlighet men inte vågade visa det. Eller att jag var ute efter att provocera. Gode gud. Vilken smörja. Lite mainstream-psykologi som man kan läsa på baksidan av Min Häst. Men när man är tillräckligt mottaglig kan man tro på vad andra säger.
Emellertid är det dags för nya personliga stil-"framsteg". Jag tänker lämna platta skor. Det är dags att börja med high heels nu. Tänk Pam i ”Våra värsta år”. Kvinnan som stolpar omkring i skrikrosa platåpjuck till vardags, minst 10 cm klackar, leopardtights, hårband, tuperat hår, skär skjorta knuten i midjan, med en cigg i mungipan medan hon steker korv till middag. ”Ojdå, jag askade på korven” (tar diskborsten och borstar av det värsta). Där har vi en "riktig" kvinna i min stil. Kaxig som fan. I like Pam :)
Jag har alltid varit någon av en sucker för den alternativa stilen; där man är ful och snygg på samma gång. Grova traktorkängor och kortkort. Punkare möter vadmal och spets. Det ska inte vara för perfekt. När jag var yngre vägrade min far under en period att bli sedd i mitt sällskap. Det glömmer jag aldrig. Jag tolkade det som att han var mer intresserad av hur jag såg ut, än hur jag var. Rätt eller fel är inte så intressant längre. Hur som helst bidrog det till att forma mig till den jag är. Det finns alltid några arrogant pricks som vill hjälpa till att tolka den där alternativa stilen. Den stil jag alltid haft. Den stil som jag känner mig mest hemma i. Alltså har det sagts mig att jag klädde ner mig för att jag skämdes för min kropp. Eller att jag egentligen längtade efter uppmärksamhet för min kvinnlighet men inte vågade visa det. Eller att jag var ute efter att provocera. Gode gud. Vilken smörja. Lite mainstream-psykologi som man kan läsa på baksidan av Min Häst. Men när man är tillräckligt mottaglig kan man tro på vad andra säger.
Emellertid är det dags för nya personliga stil-"framsteg". Jag tänker lämna platta skor. Det är dags att börja med high heels nu. Tänk Pam i ”Våra värsta år”. Kvinnan som stolpar omkring i skrikrosa platåpjuck till vardags, minst 10 cm klackar, leopardtights, hårband, tuperat hår, skär skjorta knuten i midjan, med en cigg i mungipan medan hon steker korv till middag. ”Ojdå, jag askade på korven” (tar diskborsten och borstar av det värsta). Där har vi en "riktig" kvinna i min stil. Kaxig som fan. I like Pam :)
söndag 5 september 2010
De dansande dervisherna kommer till stan
Jag måste självklart se de dansande dervisherna från Istanbul! De kommer till Stockholm i november i samband med Kista Världsmusikfestival: http://www.kistaworldmusic.com/
 |
| Dansande dervisher (Copyright Wikipedia) |
lördag 4 september 2010
I järnbärarland
Idag återinvigde vi bastun. Eldade på som sjutton. Sista gången jag la in ved var det 80 grader varmt och jag hade fleecetröja. Det är ingen toppenkombo. Om nu någon trodde det. När vi sedan skulle basta så var det närmare 100 grader. Det är på tok för varmt, och då missar man hela grejen. Då är det inte längre någon njutning, då är det självspäkning. Man klarar några minuter i taget, sedan måste man ut och utan handduk är det lätt att man bränner sig. Men det var skönt i alla fall en liten stund för familjens snoriga näsor, som efter 2 veckor i skolan har drabbats av höstens första förkylningsomgång.
Nu är det skördetid. Skulle vilja stå där i gummistövlar, halmhatt och hängslen och skrocka förnöjt över växtligheten. Men vi äter istället. Pumporna som sprider sig som triffider i trädgårslandet. Majs, squash, rödbetor (så gör också en sork som bosatt sig därunder), sockerärtor, fänkål och gurkor. Gott med på alla sätt ekologiskt och egenhändigt odlat.
Imorgon blir det nog lingon- och svampplockning, under en förhoppningvis meditativ skogsutflykt. Men vänta, nej, det blir nog inte så meditativt. De två kung-fu-mästarna (enligt deras egen uppgift) ska ju hindras från att börja slåss var 50:e meter. Kanske skulle man istället ge dem varsin rejäl käpp och se hur det går.
Jag känner starkt för skogen. Om jag kunde så skulle jag vilja komma ut i skogen varje dag. Att gå eller springa på smala vältrampade stigar ger mig en känsla av att vara en liten del i det stora. Jag är en typisk mellansvensk produkt, utan någon speciell relation till hav eller höga berg. Där jag kommer ifrån finns det skog. Väldigt mycket skog.
Nu är det skördetid. Skulle vilja stå där i gummistövlar, halmhatt och hängslen och skrocka förnöjt över växtligheten. Men vi äter istället. Pumporna som sprider sig som triffider i trädgårslandet. Majs, squash, rödbetor (så gör också en sork som bosatt sig därunder), sockerärtor, fänkål och gurkor. Gott med på alla sätt ekologiskt och egenhändigt odlat.
Imorgon blir det nog lingon- och svampplockning, under en förhoppningvis meditativ skogsutflykt. Men vänta, nej, det blir nog inte så meditativt. De två kung-fu-mästarna (enligt deras egen uppgift) ska ju hindras från att börja slåss var 50:e meter. Kanske skulle man istället ge dem varsin rejäl käpp och se hur det går.
Jag känner starkt för skogen. Om jag kunde så skulle jag vilja komma ut i skogen varje dag. Att gå eller springa på smala vältrampade stigar ger mig en känsla av att vara en liten del i det stora. Jag är en typisk mellansvensk produkt, utan någon speciell relation till hav eller höga berg. Där jag kommer ifrån finns det skog. Väldigt mycket skog.
torsdag 2 september 2010
Vem fan behöver en byxpress?
Mitt hotellrum. Med byxpress och flasköppnare på toa. Byggt på 80-talet men tycks vara kvar i villfarelsen att alla vardagsresenärer är män. Som av någon obskyr anledning vill ta en pilsner när de sitter på dass?
Försökte faktiskt pressa en klänning i byxpressen imorse. Har länge tänkt att jag skulle prova det. Baaah! Sämre manick får man leta efter. Telefonen ringde så jag glömde klänningen i pressen i 30 minuter, sen stängde den av sig själv. Jag trodde att klänningen hade brunnit upp, men istället syntes det inte ens att den hängt i press. Den var lika jäkla skrynklig som innan. Wtf, jag tog den ändå.
Längtar hem. Trots att hem innebär en hall med en halvfärdig garderobsvägg, en bokhylla som funkar som klädhängare, en 1800-talssoffa överlastad med flytvästar, skolväskor, kläder som stannat för att vila på sin färd till tvättstugan, gamla räkningar och viktiga papper, en kattlåda, en halvt uppäten hundkorg, samt 2 kubik barnkläder som jag sorterat ut ur barnens garderob. Skiten blir liksom bara stående, så man får hoppa över den. Jag brukar svära och bli sur, och vill helst av allt kunna skylla på någon annan latmask, men kommer sedan - oftast - på att jag faktiskt kan flytta på den själv. Men då ropar någon: "Maaaaammmmmaaaaaaa! det finns inget paaaaappeeeer!" Och sen är den tanken borta.
Barnkläderna ska vidare till nästa barnfamilj, aldrig i helskotta att jag lämnar bort så mycket bra grejer. Min egen garderobsrensning lämnade jag i Emmaus klädinsamling. Gud bevare den som behöver glida fram i grön trenchcoat med skärp över röven och till det en tröja som slutar ovanför naveln.
Försökte faktiskt pressa en klänning i byxpressen imorse. Har länge tänkt att jag skulle prova det. Baaah! Sämre manick får man leta efter. Telefonen ringde så jag glömde klänningen i pressen i 30 minuter, sen stängde den av sig själv. Jag trodde att klänningen hade brunnit upp, men istället syntes det inte ens att den hängt i press. Den var lika jäkla skrynklig som innan. Wtf, jag tog den ändå.
Längtar hem. Trots att hem innebär en hall med en halvfärdig garderobsvägg, en bokhylla som funkar som klädhängare, en 1800-talssoffa överlastad med flytvästar, skolväskor, kläder som stannat för att vila på sin färd till tvättstugan, gamla räkningar och viktiga papper, en kattlåda, en halvt uppäten hundkorg, samt 2 kubik barnkläder som jag sorterat ut ur barnens garderob. Skiten blir liksom bara stående, så man får hoppa över den. Jag brukar svära och bli sur, och vill helst av allt kunna skylla på någon annan latmask, men kommer sedan - oftast - på att jag faktiskt kan flytta på den själv. Men då ropar någon: "Maaaaammmmmaaaaaaa! det finns inget paaaaappeeeer!" Och sen är den tanken borta.
Barnkläderna ska vidare till nästa barnfamilj, aldrig i helskotta att jag lämnar bort så mycket bra grejer. Min egen garderobsrensning lämnade jag i Emmaus klädinsamling. Gud bevare den som behöver glida fram i grön trenchcoat med skärp över röven och till det en tröja som slutar ovanför naveln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)