För några månader sedan hörde jag en historia som gick rakt in i hjärtat och stannade där. Den kommer jag alltid att bära med mig.
En kvinna i min egen ålder försvann, som uppslukad av jorden.
Ingen visste var hon befann sig, hennes familj var i chock, polisen letade efter henne. Ett halvår senare hittades hon i ett skogsparti. I efterhand har det kommit fram att hon drabbats av utmattning, utbrändhet och efterföljande depression. Hon hade ett jobb där mycket krävdes av henne, både professionellt och personligt, och någonstans under resans gång blev det alldeles för mycket.
Hon var så väldigt hård mot sig själv, och bestämde sig för att alla skulle ha det mycket bättre utan henne. Att hon bara var en belastning när hon inte orkade vara den hon ville vara, eller den hon brukade vara eller den hon borde vara.
Så hon tog adjö av livet, och lämnade alla - bland andra sin man och deras små barn - utan att ge dem en ärlig chans.
Så illa kan det gå.
Ta hand om varandra och er själva!
Usch, så sorgligt. Mitt hjärta blöder för hennes anhöriga. Och för henne som var så olycklig att hon inte såg någon annan utväg, ett sånt slöseri med ett liv. Ändå förstår jag henne precis, har varit där - i tanken - jag med. När man mår som hon är man inte frisk, då krävs behandling. Depression är en dödlig sjukdom.
SvaraRadera