Min nästa bil ska bli en liten söt Rover P4

Jag erkänner. Jag gillar bilar. De representerar frihet. Rörelsefrihet.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.

I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.

Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.

Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.