Hela den här menings-grejen. It beats me. Det gör verkligen det.
Jag är inte religiös, har svårt med det där att "överlämna mig" till någon eller något. Varför dä, liksom.
Jag kan ju bäst själv ;)
När jag var på Berget tog nästan alla nattvarden. Inte jag. Jag tror inte ens på det där med jesu kött och blod. Gruppaktiviteter där alla gör samma sak gör mig nervös. Olustig. Jag tänker sekt, Livets ord, Waco. Lydnad utan ifrågasättande. Sådana saker. Men när fan bli gammal blir han religiös, sägs det. Förmodligen för att han är panikslagen och rädd för det som är ingenting.
Att fundera på meningen med livet, hör säkert ihop med att vara mitt i detsamma, och fundera på var man varit och vart man är på väg. Som en vägkorsning, där jag ska välja den väg som tar mig dit jag vill komma. Det är inte lätt. GPS:en konstrar, retarderar till Darth Vader-mode och uttalar med jämna mellanrum och med avgrundsstämma sådana dumheter som "om 200 meter - gör en u-sväng". Trygghetsnarkoman med astma och svart plasthatt.
Vägval står man i och för sig inför hela tiden, men om det i vanliga fall är korsningar i villaområdet så är det nu och här fråga om motorvägsavfarter - som man känner att man bara inte får missa. För då blir det långa besvärliga omvägar där GPS.en blir helt svart, kartorna är från 1992, och där resenärerna hela vägen grälar hätskt om vem faan det är som inte kan skilja på höger och vänster.
Fast jag vågar tro att alla vägar bär till Rom (eller åtminstone halvvägs), och att jag kommer dit jag ska. Till slut. Fast det tar en jävla tid.
Jag har alltid sagt att jag inte tror på nån gud eller religion, endast på naturens gång. Alltså att man föds för att reproducera sig, det är själva meningen. När man dör återgår man till kretsloppet, blir maskföda och så småningom jord. Det är något fint över det också. Men på sistone, eftersom jag störtdykt i medelåldern och mattan har dragits undan under mina fötter, har jag ändrat... inte åsikt egentligen, för jag tror fortfarande inte på nån gud, men kanske att jag inte vill att det ska vara så "meningslöst" längre. Jag vill att det ska finnas ett liv efter detta, jag vill att det ska finnas något mer än denna eviga vardag med sitt slit. Något högre liksom. Jag märker att jag blir mer och mer öppen för andliga upplevelser. Och då menar jag inte att jag blivit religiös på gamla dar. Far from it. Men jag söker efter upplevelser som jag tror liknar den uppfyllelse som jag gissar (hoppas) att den religiöse får av sin tro. Det kan vara musikupplevelser, att riktigt lägga sig i händerna på ett fantastiskt musikstycke, eller läsning av kloka ord. Inte minst samtal med vänner. Att våga prata om sånt som inte bara rör väder och vind. Kram till dig min kloka vän!
SvaraRaderaJag kan känna en vissa avund över det här med att hänge sig till något högre och inte längre själv ha fulla ansvaret. Men hur jag än vänder och vrider mig så går det inte. Jag tror helt enkelt inte så. Jag tror att det vi har och får är det vi har här och nu. Och inte blir det mindre värt för det, snarare tvärtom. Allt i naturen är fullkomligt makalöst och fantastiskt. Jag behöver inte mer än så, det gör mig helt enkelt lycklig. Var och en är själv ansvarig för sig och för de avtryck man eventuellt lämnar efter sig. Så tror jag.
SvaraRaderaBra uttryck " när Fan blir gammal blir han religös", tror att det finns mycket sanning i det. Har själv alltid ansett mig för att vara "icke troende" men efter som åren blir fler och jag går på fler begravningar känner jag att jag vill tro på "något", inte tvunget en Gud men ändå "något" ...
SvaraRaderaHittade hit från Pia, Pimlis sida och ville lämna ett lite avtryck ...