Idag återinvigde vi bastun. Eldade på som sjutton. Sista gången jag la in ved var det 80 grader varmt och jag hade fleecetröja. Det är ingen toppenkombo. Om nu någon trodde det. När vi sedan skulle basta så var det närmare 100 grader. Det är på tok för varmt, och då missar man hela grejen. Då är det inte längre någon njutning, då är det självspäkning. Man klarar några minuter i taget, sedan måste man ut och utan handduk är det lätt att man bränner sig. Men det var skönt i alla fall en liten stund för familjens snoriga näsor, som efter 2 veckor i skolan har drabbats av höstens första förkylningsomgång.
Nu är det skördetid. Skulle vilja stå där i gummistövlar, halmhatt och hängslen och skrocka förnöjt över växtligheten. Men vi äter istället. Pumporna som sprider sig som triffider i trädgårslandet. Majs, squash, rödbetor (så gör också en sork som bosatt sig därunder), sockerärtor, fänkål och gurkor. Gott med på alla sätt ekologiskt och egenhändigt odlat.
Imorgon blir det nog lingon- och svampplockning, under en förhoppningvis meditativ skogsutflykt. Men vänta, nej, det blir nog inte så meditativt. De två kung-fu-mästarna (enligt deras egen uppgift) ska ju hindras från att börja slåss var 50:e meter. Kanske skulle man istället ge dem varsin rejäl käpp och se hur det går.
Jag känner starkt för skogen. Om jag kunde så skulle jag vilja komma ut i skogen varje dag. Att gå eller springa på smala vältrampade stigar ger mig en känsla av att vara en liten del i det stora. Jag är en typisk mellansvensk produkt, utan någon speciell relation till hav eller höga berg. Där jag kommer ifrån finns det skog. Väldigt mycket skog.
som du skriver min käraste vän, jag blundar och ser det röda huset där många goda middagar mumsats, skogen som knakar av alla kantareller som jag tvingats lämna kvar för att korgen varit full och hör alla barnens glada skratt. tack för alla fina stunder jag delat med er i skogen - ni och den saknas mig massor just idag. stora kramar från Kicki
SvaraRadera