Wish Lantern

På nyårsafton skickar jag upp en önskelykta mot himlen.
Med den ska följa med önskningar om ett gott nytt 2011.

GOTT NYTT ÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Alannah Myles

Oldschool-kälke

Idag åkte vi oldschool-kälke nerför lååånga backen (nästan 1000 meter lång). Tungt att dra kälkarna uppför, men väl värt besväret. Perfekta förutsättningar med vägen bestående av hårdpressad is, med massor av mjuk snö på sidorna. Storasyster på spark, lillebror på enmanskälken (ser ut som bild) och lillasyster och jag på den nyinköpta (100 spänn på blocket, av en äldre dam i Hedemora) ombyggda ledade tvådelade vedkälken. Med replindad ratt, och till och med en liten röd lampa fram. 

Hej, vad det gick undan!

Ledigt = Läsa (äntligen)

Sådärja. Nu börjar jag få upp farten på läsandet. Idogt frånvarande arbete i soffan, i fåtöljen, vid köksbordet eller på sängen. Det vill säga rätt omöjligt när man, eller jag, hade mindre barn. Nu sysselsätter de sig själva under längre perioder - och både jag och de kan dyka ner i böckernas underbara värld då och då. Har precis läst klart Sofi Oksanens: "Baby Jane" och Marisha Pessls "Fördjupade studier i katastroffysik". Superbra båda två. På nattygsbordet ligger nu Oksanens "Utrensning", Hakelius "Döda vita män" (titeln är inte allför upphetsande men jag vill läsa några sidor till innan den går vidare till någon annan) och Wennstams "Alfahannen". Därtill tegelstenen "2666". Tröttnar jag på böckerna kan jag lyssna på min nya webbradio. Imorse lyssnade jag på en smal, religiös, fördomsfull kanal från USA och Fox News motsvarighet till "Radiopsykologen". Kultur det med. Konstig, men ändå. Men mest kommer jag nog att använda den för att streama ljud till den plats där jag vill lyssna. Typ tvättstugan, pannrummet eller soffhörnet.

Mellandagsrea

Packat redan på parkeringen. Lätt upphetsad stämning i jakten på en parkeringsplats. Inne blir det snabbt svettigt. Affärer med ställningar med rea-kläder hängande och slängande lite på trekvart. Alla bra grejer uppenbarligen slut. De två minsta orkade leta efter skidpaket i två olika sportaffärer, och den äldsta efter täckbyxor i samma affärer. Täckbyxor från SOS för 2000 spänn (på rea) för en 12-åring? Nej tack. Sen tog orken slut. "Hungrig" sa lillebror. "Trött" sa lillasyster. "Kissnödig" sa sambon. Mamman, dvs jag, blir sällan akut hungrig, trött eller kissnödig i ett köpcentrum. Om jag så stupar på min post, så ser jag det som min uppgift att dammsuga samtliga sportaffärer efter täckbyxor. Skönt att man har andra medspelare som är tydligare - så man slipper stupa offentligt. Slutsats: vi får kolla efter skidpaket på något annat ställe, men kanske kan det finnas prisvärda täckbyxor någon annanstans i detta förkättrade köpmecka? Vi ska ju ändå tillbaka till bilen, och på vägen dit kan vi ju titta om vi hittar nåt. Men vi blev trötta bara av att titta in i affärskedjornas fönster. Minst trettio utmattade mellandagsshoppare i samtliga kassaköer. Minst tjugo i kön till provrummen. Till slut gav vi upp det där med kläder, för ärligt talat - vem behöver en aprikosfärgad top med volanger i januari? Det är ändå det enda som tycks finnas i överflöd.
Lillebror och jag fastnade som absolut sista stopp inne på Panduro.
Våra fynd:

• 1, 2 m bollfrans (det är alltid snyggt med bollfrans)
• En självhäftande nylonlapp för storasysters jacka (hon råkade försöka tända en brasa med jackan på)
• Ett trepack limstift (livets nödtorft för pysslare)
• Porslinsfärger
• En helt vit tekanna med kopp som lillebror ska måla (för 49 kronor!! Hur får man ihop till material, tillverkning, personal, transport - och vinstmarginal - på 49 spänn?? It beats me, och gör att jag nästan får lite dåligt samvete. Det borde inte - kan ju inte - gå ihop för den som tillverkar?)

Lugnet efter stormen

Idag lägrade sig lugnet efter stormen (läs: julhelgen). Som att slå igen en dammlucka var det inte, eftersom det fortfarande är ett antal Sonic-, Sly- och Sims-spelare kvar. Bestämde mig för att släppa lös dem på sina spel över jullovet. De får spela sig trötta, det är ju ändå ledigt. Förhoppningsvis kommer de också på annat de vill göra. Jag får försöka ha lite mer förtroende för deras egen uppfinningsrikedom.
Halkade iväg på dagens promenad imorse, efter att ha skottat gångar till dasset, vedboden och parkeringen. Smala gångar blev det, ett spadblad breda, inte mer. Att skotta snö är säkert bra för kroppen, men så vidare värst roligt kan ingen människa tycka ett det är. Det måste bara göras, och helst på en gång, medan snön är lätt. När vårens tunga blötsnö kommer, kan man hålla sig för skratt där man kämpar med iskockorna.
Vägen var inte plogad, så promenaden blev bara en kilometer uppför, och så en kilometer ner igen.
Skogen var tyst. Inga bilar kom. Snön föll sakta. Hunden badade glatt i snö när hon kastade sig ner i dikena, och kom upp mer vit än svart.

En vit jul

Julafton med tjocka släkten. Några nymodigheter införda. Champagne som fördrink till julbordet. Några nya sallader. Gravad torsk. Goda grejer alltihop. Som grädde på moset har båda avloppen nu frusit. Hink under diskbänken och utedass. Lite extra jobb, tömma hinkar med slaskvatten i minus 20, och organisera gruppresor med mörkrädda barn som ska gå på dass. Vi eldar och värmer så mycket det går. Hämtar ved stup i kvarten. Letar tändstickor och tändare. Bakar i vedugnen. Fasar och säkringar gick med jämna mellanrum i början. Nu verkar huset ha vant sig vid oss igen. En halvmeter snö ute, och imorgon kommer det visst ännu mer. Ännu mera skottning, kälkåkning, snöfästningsbyggen. Skidåkning kanske, om det inte är för kallt.
Gick en långpromenad med hunden idag, den första förkylda, hostiga jag orkat gå på länge. Flåsade som en mindre ångmaskin, men det var skönt ändå. En sådan promenad vill jag ha varje dag, och jag tror att kombinationen av återkommande fysisk, men stillsam, aktivitet och samtal med mig själv år truly good stuff. Som en mental paus, där benen får gå av sig själva. Nåt att tänka på inför 2011..

A very happy Christmas to all

Staffan var en stalledräng:
http://www.youtube.com/watch?v=U2PHNIc9mlg

Betlehems stjärna

Alla förberedelser. Det bakas, kokas, gräddas, griljeras, putsas, fejas och pyntas i alla hem. Som en skock gnuer skenar vi mot målet den 24 december, och målgången firas traditionsenligt (med viss utmattning), trots att vi inte längre tror på det vi ursprungligen firade. Fast det gör inte så mycket. Alla traditioner är kulturbärare, oavsett ursprung. Och den här traditionen tycker jag mycket om. Det ska bli så roligt att träffa alla släktingar, prassla hemlighetsfullt med paketpapper, titta på den mörka stjärnhimlen, dricka glögg och spela alfapet.

Theory and practice

Med kokkonsten är det som med allt annat.
Enligt doktor Hagdahl förhåller det sig så här:
"Kokonsten grundar sig huvudsakligen på försök. Varje dag ska öka vårt vetande, därför att den ökar vår erfarenhet, Matlagning är en konst som inte kan inläras på en dag, ej heller kan den läras genom att endast läsa en bok över ämnet: Man kan lika lite bli en fulländad kock genom att läsa, som en fulländad konstnär i en annan riktning utan att handlägga konsten. Varje studium måste vara förenat med praktik och i kokkonsten består en viktig del av denna praktik i att kunna förändra recepten efter det som tillfället fordrar, ty det är tydligt att ingen bok, hur stor och god den än må vara, kan lämpa sina recept varken i kvantitet eller i kvalitet efter varje familjs behov."

Jag gillar den där approachen. Teori och praktik. Trial and error. Ibland funkar det, ibland inte.
Empirisk forskning i vardagen. Det kan man lära sig väldigt mycket av.

Angelique Kidjo

Jag gillar olika

Japp. Jag vill se ännu flera kulturyttringar, och välkomnar både knätofs, läderkeps och slöja. Självklart. Alla ska känna sig välkomna. Oavsett klädsel. Jag blir jätteglad av bilder i reklam och tidningar, som visar oss som vi är. Olika.

Tjatet om burka o dyl gör mig irriterad, speciellt när det kommer från personer som inte vill - eller kan - förstå vad det handlar om. Är det inte lite väl genomskinligt att börja prata om vår omsorg om de burkaförsedda kvinnornas kommande problem på arbetsmarknaden? Hur många av dem ÄR ens på arbetsmarknaden idag? Oavsett så är de burka/slöja/niqabförsedda kvinnorna är inga idioter, de reder sig nog och löser problemet den dag de får en anställning. Hittade ett citat på en webbplats (som jag av principiella skäl inte tänker nämna - eftersom jag inte vill göra reklam för trångsynthet) som gjorde mig riktigt förbannad: "Svenska tidningar förfasar sig över att burkaförbud håller på att införas i flera europeiska länder. Samma kvinnor som vill gömma sej på det sättet föredrar i regel också kvinnlig könsstympning – man ska ju följa traditionen om än det inte har ett skvatt att göra med religion."

Kvinnlig könsstympning handlar mycket riktigt ibland om religion och ibland om något helt annat. Men resten är ett tydligt exempel på hur man tar något som kan vara sant och blandar det med lite populistiskt skitsnack och saluför det som en sanning. Kvinnlig könsstympning - som mycket få kvinnor väljer att utsättas för - förekommer mest på den afrikanska kontinenten, medan burka förekommer i högre grad i asiatiska och arabiska länder. Jag säger som Gudrun Schyman sa, när hon debatterade med Jimmie Åkesson: "du är så okunnig att det är genant att prata med dig".

Grisfötter

Ett kärt besvär - julklapparna. Men likafullt ett besvär.
För ju närmare julafton man kommer, desto mer bråttom blir det och desto mindre tid har man. Och kreativiteten sätts inte precis i rörelse av stress. Dessutom sammanfaller den där tidsbristen också med att nya problem måste lösas, t ex vad ska vi egentligen ha på julbordet nu då?
"Sylta? Herregud, när ska du hinna med att göra sylta?? På söndag? Jamen, då ska vi ju till svärmor! Har du glömt det? Nänä, du kan väl sylta hela natten om du absolut vill. Väck inte mig bara. Jag är ingen vän av malning av köttslamsor. Jag vet, jag vet, du vill göra mycket själv. Och skinka, ja, den gör du själv, och Jansson... ja, den tar mamma med. Vadå? Den blir kall under transporten? Skärp dig, var du glad att nån gör en Jansson. Så slipper vi. Vi värmer den i ugnen sen. Och så ska det väl vara inlagd sill, då blir det pappas wettex-sill och mosters lös-i-hullet-närapå-så-att-den-faller-isär-sill, eller var det tvärtom? Och så sillsallad, ja, där har vi en perfektionist som ansvarig så det kan vi släppa. Senapssill vill jag ha. Ja, jag vet att man blir fet av det, men jag ska väl för fan inte äta upp hela burken själv?! Överreagera??? Stressad?? Andas. Andas. Räkna till tio. Vidare. Gubbröra är gott, där har vi en annan ansvarig, så det släpper vi också. Lax är mums. Jag kan skippa skinka och nästan allt det andra bara jag får lax. Och några revbensspjäll. Inte du? Nej, det vet jag väl. Det är det som kallas kompromiss. Där är jag något av en expert. Du med? Hm. Nåja. Grönkål. Finsk kålrotslåda? Lite som gratinerade kålrötter. Underbart. Den tar vi, sa polisen. En övervintrad fläkt från 70-talet. Och så vill jag ha en sallad. SALLAD sa jag! Något grönt. Du vet, något okokt från växtriket som balanserar upp det feta. Så kanske man slipper svimma efteråt. Jo, visst, man KAN späda ut det feta med sprit också, men det är inget jag rekommenderar. Då svimmar man väl av en annan anledning, eller sjunger hej tomtegubbar för sig själv hela kvällen. Inte vidare socialt.
Ja, och så var det grisfötterna. I aladåb. Uuuuääää... jag hata... men det vill du absolut ha? Annars är det inget riktigt julbord? Visst, visst - bara jag slipper äta dem."

Någon ser dig när du petar näsan

Härligt ska det bli med lite ledigt. För det finns ju så jävla mycket bra att läsa, men så lite tid. Om till exempel "vardagstristessens humor, där man tillämpar distansering och inte mindfulness för att uthärda stormarknader, och utkämpar en ojämn och hopplös kamp mot tonåringar, snöskottning, kvällstidningar och middagssamtal" (DN 12/12 2010).
Givetvis är det det de stornästa och fruktansvärt roliga Gävleborna som är i farten, alltså samma ena som t ex slår sönder barnens mobiltelefoner för att de (barnen) ska få lagom utmaningar, och som funderar över konstiga ortsnamn som Fjuckby.

Julbadet

Att ligga och småkoka i varmt vatten utomhus, med endast huvudet ovan ytan.

Kan det bli bättre bad än så? Skulle inte tro det. Jag och svägerskan spenderade en lugn dag på det japanska badet. Vi gjorde inte många knop när vi långsamt gick runt i yukata (bomullskimono), drack vatten/te, åt frukt, badade varmt ute eller inne, öste oss själva med varmt vatten, tvättade oss med tvättlapp, simmade, eller bara stirrade ut över den vintriga tallskogen.
Helt underbart skönt.

Rutka

Igår blev jag påmind om sommarens besök i Auschwitz och Birkenau. Jag såg en dokumentär om en polsk-judisk flicka, Rutka, som skrivit dagbok i början av 40-talet, under den period då nazisterna intensifierade sina ansträngningar i Polen att bli av med "det judiska problemet". Hon var då 14 år och gick i skolan som vilken annan tonåring som helst. Sedan kom den period då nazisterna gick från att utnyttja judarna som arbetskraft i sin krigsapparat till att helt enkelt försöka döda alla. Rutka och hennes familj skildes åt och endast hennes far som ansågs arbetsduglig överlevde.
Aldrig glömmer jag det jag såg när vi var i det forna förintelselägret i somras. Den fruktansvärda effektivitet som präglar hela anläggningen. Kilometerlånga järnvägsspår in genom portarna. Sorteringsplats. Byggnader där fångarna överlevde några månader. Gaskammare. Krematorier. Höga skorstenar som spydde ut rök. Avrättningsplatser i 20-metersluckorna mellan husen. Små, trånga celler i mörka källare. Celler utan dörrar, dit fångarna fick krypa in och sedan ställa sig upp, flera människor på mindre än 1 kvardratmeter, med minimala andningshål uppe vid taket. Det tre meter höga, dubbla elstängslet med taggtråd högst upp.
Och så alla de stora rummen. Ett med hår. Ett med resväskor där dess forna ägare skrivit namn och adress. Ett med proteser och glasögon. Ett med bara barnskor. Tusentals.
Arbeit macht frei. Som en spark i ansiktet.
Och Rutka då - hur var hennes liv innan hon dog?
Ja, hon överlevde 6 månader i Auschwitz. Sedan fick hon kolera, och fångvaktare tvingade hennes närmaste cellkamrat att köra henne medan hon fortfarande levde till krematoriet i en skottkärra. Hon bad att kamraten skulle köra henne fram till elstängslet, så att hon kunde ta sitt liv, men den beväpnade fångvaktaren tillät inte det.
Om det varit jag, om det varit någon av mina barn eller mina närmaste. Det känns så overkligt, och ändå är det så NÄRA. Så otäckt nära.

1992

Den här skivan har vi någonstans. Och låten är fortfarande bra :)

Balans

Det är inte särskilt svårt att vara snäll mot andra, eller att göra goda gärningar. Och man vet att man gjort något bra, för det känns så tydligt bra i hjärtat det när man gjort det. Det är en känsla man kan leva länge på.
Men ibland kan det där med att vara snäll ha sina baksidor. I relationen till en annan människa kan man behöva fundera på sina bevekelsegrunder. Är man snäll för den andres skull eller handlar det kanske egentligen om en själv? Ibland är man snäll för att verkligen osjälviskt ge av sig själv utan att förvänta sig något speciellt resultat, ibland för att skapa en slags balans, och ibland - handen på hjärtat - för att inte "väcka den björn som sover". Det varierar förstås.
Men när det handlar om det där sista, dvs att vara "snäll" för att slippa en konflikt, så är det kanske dags för hjärtat att hålla käften en stund, och låta den den berömda magkänslan ska kliva in på scenen.
Är det här ett bra sätt för mig att agera på lång sikt? Vilka signaler skickar jag till den andre om mig själv? Vilken effekt får mitt agerande för den andre? Blir jag lycklig av att undvika den här konflikten? Kanske just där och då.
Fast sällan på längre sikt.
Man kan inbilla sig att det kommer att förstöra en relation alldeles om man talar ur skägget, och är tydlig med vad man vill, vad man behöver och vad som är viktigt. Även om det går helt på tvärsen mot den andra partens uppfattning och önskningar. Att det är att begära för mycket.
Men tänk, jag tror att det är precis tvärtom.

Nya ord

Jingle Bells

Var på julkonsert ikväll. Alla var så fina i tomteluvor och röda klänningar. Lillasyster hade jeans och tröja, och tomtemössa, men efter att hon hade träffat på en kamrat som sa att hennes tontenössa såg "konstig" ut så vägrade hon att ha den. Jag var glad att jag övertygat henne att ta ett par hela jeans. Man vet att man har kontakt med sina känslor när man börjar gråta på barnens blockflöjtskonsert. Samtidigt kände jag lust att fnissa, när jag hörde de kompletterande tjutande och visslande tonerna i den finstämda Jingle bells. Men ingen förälder med överlevnadsinstinkt fnissar på sitt barns julkonsert. Det är helt enkelt inte tänkbart. Istället ska man filma och fota som en vettvilling. Ha hela tjocka släkten på plats som gör detsamma, och - icke att förglömma - organisera så att ens barn har en liten bukett att ge till fröken efteråt. Allt detta organiserande gör mig gråhårig. Jag får härdsmälta av att försöka hålla varenda julklapp, julbrev, julblomma, lovdagar, lilljulafton, luciafirande, utstyrslar till lucia, stjärngosse, pepparkaksgubbe, tomte, ängel och fan och hans moster, fungerande lampor i ljus och luciakronor, röda band, glitter, jullunch, avslutning av alla aktiviter och julfest i huvudet. Det är som ett maratonlopp fram till att man går på semester. Och så jobbar man ju också.
I år har jag dock gudskelov delegerat kraftigt.
Storasyster fixade till exempel julklappen (ni vet den man ska skicka till andra barn i fattigare länder, och som ska innehålla papper, penna, tandborste, tvål, ritblock, vykort osv. En lång lista på grejer som man definitivt inte har hemma.) i år. "Så kom det i alla fall EN julklapp från oss, mamma". En av tre möjliga. Tur att vi har dig. storasyster!
Det blev en himla fin julklapp också, för storasyster sparade inte på krutet. 300 spänn kostade kalaset.

Nu inväntar jag lillebrors trumpetkonsert. Med viss bävan, jag erkänner.

Mediababe

Läste i Aftonbladet - denna källa till evig visdom - hur man ska ta sin blogg till nästa nivå och bli en mediababe. Vad skulle vinsten vara med det? Världsherravälde? Ett starkt personligt varumärke?
För mig känns det där som ett kämpigt sätt att bedriva sin tillvaro. Jag har inte den sortens drivkraft. Samtidigt så är jag säker på att Kothbauer, Blondinbella och gänget skulle kunna lära mig ett och annat. Men det går en mycket fin linje mellan det man själv vill göra och allt det där andra. Det gäller att hålla sig på rätt sida av den linjen. För sin själsfrids skull.

"Bloggen har blivit ett kvinnligt fenomen. Enligt undersökningen BloggSverige 4 är så mycket som fyra av fem svenska bloggare kvinnor. Närmare hälften av alla bloggare är mellan 16 och 20 år. De ämnen som de kvinnliga bloggarna både läser om och skriver om själva är mode och design och vardagsbetraktelser. De manliga bloggarna intresserar sig främst för ämnen som IT, bloggande, journalistik, politik och samhälle."

Enligt den här statistiken så pratar killarna på om sånt som ligger en bit bort, i ett mer yrkesmässigt än personligt perspektiv. Tjejerna talar om det som ligger dem närmast om hjärtat - i ett mer personligt än yrkesmässigt perspektiv. Tack och lov att vi alla är olika. Vem skulle annars läsa allt vi skriver? Och vem skulle annars ge oss nya perspektiv?

Vinterkläder

Var i fjällen i helgen. Snöfall, pudersnö, pulka och pist. Allt det där som barnen vill ha. Själv är jag helt nöjd om det kompletteras med en funktionell bastu och en packe bra böcker. Och nästan alla grejer kom med. Fast som vanligt inte allt. Vi glömde en tunn luva att ha under hjälmen. Hade varit bra att ha i minus 20, när alla som kom ner från berget såg ut som Fader Vinter. En fleecetröja luktade mögel, ansåg lillasyster. Visst, då tar vi storasyrrans. För hon hade - heureka - tagit med sig en egen tröja som hon tycker bättre om. Vissa tappade bort favotitvantarna redan vid McDonalds i Mora, så där fick vi låna av kompisen (vars rutinerade föräldrar packat ner flera par).
Skidkläder och vinterkläder för barn är ofta fantastiskt varma och goa. Ofta gjorda med funktion och rörelsefrihet i första rummet. Har du till exempel tänkt på vad skönt det verkar vara med overall? All värme stannar kvar därinne, man är - och förblir - torr, varm och go. Goodbye kall rumpa i liften, eller snö in i mellanrummet mellan jacka och byxa när man far utför på rygg med hjälmen före. Jag tänker något i stil med överlevnadsdräkt, fast mjuk och skön. Nåt sånt här, fast i funktionsmaterial.

World Aids day 2010

Mer information om dagsläget:
http://hivthisweek.unaids.org/

Hiv-smittad i Odessa

Läste idag om hiv-smittans utbredning i Ukraina. Jag blir så fruktansvärt upprörd när jag läser om de prostituerades villkor i länder där alternativen till försörjning är få. Deras tillvaro är slavens tillvaro, inget annat. De som utnyttjar deras situation... och behandlar människor som engångsartiklar.. jag saknar ord för det beteendet.
I Ukraina är 1,6 % av den vuxna befolkningen smittad av hiv, dvs mer än 1½ av hundra. Landet har den snabbaste ökningen av antalet hivsmittade i Europa. Det är inte längre sprutnarkomaner, homosexuella och prostituerade som drabbas värst. Idag sprider sig sjukdomen oftast genom samlag utanför de traditionella riskgrupperna, dvs av män som köpt sex av prostituerade eller som tidigare missbrukat droger och som sedan smittar sin hustru eller andra kvinnor.

Länk till en hjälporganisation för drabbade av HIV och aids i Ukraina:
http://www.aidsalliance.org.ua/cgi-bin/index.cgi?url=/en/gfund/center/odessa/index.htm

I somras reste vi genom Serbien, Rumänien, Ungern och Polen. Gatuprostitutionen finns överallt, men allra mest skar det i hjärtat när vi åkte genom Polen. Det gjorde mig så ont att se dem stå längs vägarna. Dessa flickor är någons barn. Någons syster. Kanske någons mamma. Att fundera på hur deras framtid ser ut känns än mer hjärtskärande. Deras vidriga hallickar (som man skulle vilja spöa upp) är aldrig långt borta, alltid redo att tvinga, att slå, att hota dem till lydnad, allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt på dessa flickors lidande.

Den 1 december är det World Aids Day. Fira den genom att hjälpa någon!

En tvättbalja med deg

Om du vill baka mycket i minst två vänners lag och tycker att det kan få ta en dag.
Här har du ett gott recept på Tjockbulla från Leksand
1 kg kokt potatis, pressad
4 liter mjölk
700 g margarin (ev hälften ister)
750 g sirap
3 hg jäst
kryddor
2 msk salt
3 kg vetemjöl
3 kg rågsikt
(eller 2 kg av vardera lantvete, 4 sädesslag, rågsikt)

Smula ner jästen i en stor balja. Smält matfett, blanda i mjölken. Häll över jästen. Baka ihop alltihop - utom potatisen - med en mindre spade. Jäs. Blanda i potatisen. Knåda. Gör ämnen (dvs lagoma bullar - som en stor kanelbulle ungefär - att baka ut). Kavla till lagom tjocka kakor, ca 30 cm i diameter. Kruskavla. Picka. Grädda. Borsta av ev aska. Lägg att svalna under handduk.

Köket

Jag har ett lite komplicerat förhållande till matlagning. Ärligt talat så har det aldrig intresserat mig tillräckligt för att jag skulle lägga ner någon större möda på det. Följdaktligen så är mina kunskaper ganska begränsade. Sambon är å andra sidan en hejare på att laga mat, så där kompletterar vi varandra. Den vanliga kundgruppen av halvlängdsmän är drillade i detta från början, så de äter i princip allt från havregrynsgröt till sushi.
Jag går på säkra kort i köket, och är för övrigt en stor vän av recept. Då kan kunskapen ligga kvar där den är, och slipper trängas med resten inne i mitt huvud. De bästa recepten jag vet är de som tillåter genvägar i köket eller sådana som i princip lagar sig själva.
Nu stundar julen. Vad ska man hala fram på julbordet i år? Säkra kort är förstås alltid säkra kort. Men fan så tråkigt i längden. Måste hitta nåt recept på vegetarisk skinka att förgylla tillvaron med.

Fredagsmys

A trip down memory line :)

Unfriended

Jepp. Jag har blivit det. Unfriended, alltså.
Det vill säga att någon plockat bort mig som vän på Facebook.
Känns kanske hårt, men är ganska vanligt. Unfriending är t o m ett ordboksord, så vanligt är det.
Unfrienda kan vara ett självklart val, om man är vän med någon som ändå har 3999 vänner, och knappast kommer att sakna en. Man är helt enkelt inte "vän" och då spelar det inte så stor roll. Men forskning har visat att den vanligaste anledningen till att man plockar bort "vänner" är många och oviktiga inlägg.
I början av facebookeran var det status att ha många vänner, men den vinden har vänt. Nu ska det vara kvalitet framför kvantitet, även i vänskapskontakterna. Kanske är att unfrienda "fashion" - som de sa till min svägerska när hon sa att strumporna hon tänkte köpa var udda färger. "Det är fashion!" sa expediten bestämt. Så vissa säger upp alla sina vänner och börjar om från början. Andra praktiserar principen "en in, en ut".

Facebook sägs också påminna om skolvärldens hierarki, och alla som gått högstadiet eller dess motsvarighet, vet att det finns en packe sociala regler som aldrig formuleras men som alla känner till. T ex att dina vänner utgör din grupptillhörighet - och i förlängningen visar de vem du är. Tror man då i alla fall.
Senare inser de allra flesta att den enda som kan visa vem man är - är man själv.

Tolerance & Happiness

Han har sagt många bra och tänkvärda saker, den där Dalai Lama.
De riktigt bra sakerna är så självklara när man hör dem, men man behöver också höra dem då och då för att påminnas om hur självklara de är.

In the practice of tolerance, one's enemy is the best teacher.

If you want others to be happy, practice compassion.

If you want to be happy, practice compassion.

En mörksugga vakar över mig

En liten ruggande mörksugga vakar ovanför min säng. Fundersamt gungar hon på kvällarna (jag hjälper henne att sätta fart genom att puffa på svansen).

Mörksuggan ser ut som ett gloende svart mumintroll, med lång svart svans. Hon är ett lokalt väsen i gränstrakterna mellan folktro och barnpedagogisk fiktion. Ingen vet hur gammal hon är. Kanske är hon äldre än skogen hon lever i men alltid i närheten av människors boningar.

Hon förekommer talrikast i Rättviksbygden men hon har varit synlig i byarna runt Leksand och Gagnef och så långt bort som Bjursås. Många har sett en hastig skymt av henne, oftast utan att veta vad de såg. Mörksuggan användes förr för att avskräcka barn från att uppsöka gamla obebodda hus eller vara ute ensamma efter mörkrets inbrott. Hon livnärde sig på mörker, och befann sig därför oftast på mörka kusliga platser. Hon är besläktad med näcken, forskarlen och på långt håll den sydsvenska bäckahästen.

Numera är mörksuggan liberaliserad och har andra kvaliteter än tidigare. Jag är aldrig rädd för mörkrets makter, för om de skulle våga sig hit så äter min lilla beskyddarinna upp dem. Här är hon herre på dyngstacken.

Harry Potter kämpar vidare

Idag såg vi "Harry Potter och dödsrelikerna, del 1". Den var bra, men lite seg, precis som boken, där väldigt många sidor går åt till att beskriva Harry, Hermione och Rons envetna kamp för att hitta horrokruxerna. Ska man se filmen så är det nog bra om man läst boken/böckerna eller sett åtminstone någon av de tidigare filmerna. Det refereras friskt till tidigare händelser och personer, så utan den bakgrundskunskapen så blir kanske historien väl tunn. Publiken förväntas helt klart vara lojal.

Intressant är alla de paralleller till Sagan om Ringen som finns i Harry Potter-böckerna. Till och med 9-åringarna kan peka på ett par stycken. Harry, Ron och Hermione är ett moderniserat "brödraskap", inte  olikt det som utgörs av hobbitarna Frodo, Sam, Merry och Pippin. Harry Potters "brödraskap" består av barn som är minst lika duktiga som vuxna trollkarlar och häxor. Hobbitarna å sin sida är halvlängdsmän, en grupp som många människor uppfattar som barn. Gryffindors svärd som valt Harry är en parallell till det svärd Aragorn får, Narsil. Tydlig är också kopplingen mellan Saurons ryttare och Voldemorts dödsätare, för att inte tala om den ring Frodo bär om halsen och den medaljong (horrokrux) Harry/Ron/Hermione turas om att bära innan de lyckas förstöra den.
Sagan om Ringen handlar ju om att förstöra ett magiskt föremål, och att med hjälp av det beröva någon sin kraft. Harry Potters brödraskap måste hitta sju horrokruxer, varav en i en ring, som måste förstöras.
Den eviga kampen mellan det onda och det goda.
Ett väl beprövat koncept, som håller i alla väder och i alla tider.

Nästa film kommer sommaren 2011. Jag orkar nog vänta, jag vet ju redan hur det går. Det goda vinner. Det gör det ju alltid.

Men vad faan!

Tänkte vidare på det här med vrede. Eller okontrollerade känslor överhuvudtaget.
Socialt är det ju helt enkelt inte riktigt okej. Man ska vara lugn, sansad, balanserad och ha koll på läget. Veta vad man vill och vart man är på väg. En människa som ger uttryck för sina okontrollerade känslor känns annorlunda än majoriteten, och redan där har han eller hon visat att de inte bryr sig om den utstakade gränsen för "normalt" beteende. Att de skiter i de sociala konventionerna. Att de tillåter sig att "överreagera".
Men vad fan är "normalt"? Och vem vet om man övereagerar på det man själv känner? Vad är egentligen syftet med de sociala konventionerna, annat än att hålla folk "på mattan"?
Ja, inte vet jag. Är det normalt att gråta på pendeltåget, att vilja smälla i dörrar så att de lossnar från karmen, slänga kaffekoppen i väggen, eller att hälla tre öl över någon idiot som just nypt en i rumpan? Är det normalt att bli så jävla trött på sin trista tandläkare att man bestämmer sig att visa sitt missnöje på ett sätt som ingen tandläkare kan missförstå? Är det normalt att visa sin omotiverade glädje över att finnas till? Är det normalt att hantera sin frustration med att bara dra, ta bilen, trampa gasen i botten och dra lös på asfalten så att det ryker om däcken?
Som sagt, inte vet jag. Men kanske är det ibland det som behövs. Det måste finnas kanaler för överskjutande känslor. Jag läste någonstans att folk mår bättre på arbetsplatser där det är fritt fram att svära, än där man endast använder ett "vårdat språk". Nåt att fundera på.

Gay bandidos

The mad woman in the attic

Det allra tokigaste en engelsk kvinna på 1800-talet kunde göra var att skratta ohejdat. Då var hon verkligen helgalen och färdig för dårhuset. Stone-cold-fuck-nuts. Och varför inte, det fanns kanske inte så mycket att vara galet glad för på den tiden. Men det var inte bara att vara glad som var potentiellt galet. Det var att visa känslor överhuvudtaget, som att skratta, gråta hysteriskt, gräla eller - oh hemska tanke - skrika av ilska. Bete sig okontrollerat.

En fin flicka skulle sitta sedesamt, välstrukna, med händerna knäppta i knät och vänta på att bli gift med någon hugad spekulant. Någon som valde henne. Hade hon tur så valde hon också honom, och om inte så lärde de sig kanske med tiden ändå att tycka om varandra. Hade hon otur, så ja... då var det värre. Äktenskapet på den tiden framstår som ett (livslångt) arbete och till viss del även som ett fängelse, där en eventuell kärlek bara skymtar som hastigast. Man var ofta gift tills man dog, om inte den andre dog före.
För mig känns det som att den oflexibla framtidsutsikten skulle kunna driva vem som helst fram till dårskapens gräns. 

Nuförtiden får flera av oss (men inte alls alla) både gifta oss, skilja oss eller inte gifta oss alls om det passar bättre. Men kvinnors känslor tycks fortfarande svåra att begripa sig på. Den kvinnliga ilskan t ex är fortfarande något som vissa gärna tar chansen att förlöjliga, förmodligen i ett missriktat försök att neutralisera den eller avvisa den så fort som möjligt. T ill exempel "du är så söt när du är arg". Det sägs inte särskilt ofta till en man.
Allra bäst är nog om ilskan helt enkelt kan skyllas på någon fysisk åkomma, som t ex klimakteriet, PMS, stress eller hjärntumör.  Nåt man kan förstå. Något som bara handlar om den som är arg. Något som man kan skjuta ifrån sig, och inte behöva fundera vidare på. Då har man a. en teoretisk möjlighet att det går över, och b. en greppbar förklaring.
Den som vill lämna 1800-talet bakom sig och göra mer än så försöker möta den som är arg som en jämlike, försöker acceptera bakgrunden till ilskan (känslor som förbannad, ledsen, frustrerad, ensam, sårad) och försöker förstå vad det egentligen handlar om.
Man behöver inte ens vara två. Det är bra att lyssna på sig själv också.

Bananflugornas herre

Vi är sju i familjen, sa lillasyster. Eller egentligen så är vi många fler nu.
Vadå, sa jag, många fler? Vilka då? Ja, först är det vi, och så hunden och så katten. Och så är det flugorna. De där som bor i köket.

De där förbaskade bananflugorna alltså. De flyttade in i vårt kök tillsammans med mängder av hemodlade grönsaker som vi skördade för 1½ månad sedan. Själv har jag inget emot en skål med en skrumpnad squash, men tyvärr är det en åsikt jag tydligen delar med dessa sakramentskade kreatur.
Flugsmälla biter inte alls på dem, de är för snabba. Vi har kört med fällor bestående av skålar med rödvinsvinäger. Funkar hyfsat, men jag tycker att de dör av för långsamt. Nu måste de bort, för jag får tuppjuck av att se dem flyga förbi eller bara sitta där på kaklet och vegetera.
Så jag googlade. 3120 träffar.
Några mer frustrerade tillvägagångssätt:
- En kväll blev jag helt vansinnig och gick bärsärkagång med fotofixeringsmedel på sprayflaska som jag tände på med cigarettändare.
- Jag har en stor burk KILL-IT 2000, som tar död på det mesta flygande. Är grymt effektivt,men man bör nog hålla andan medan man sprutar.

Men eftersom jag egentligen är en fredlig själ, så tror jag mer på det här: Blanda äppelcidervinäger med lite vatten och socker. Sen droppar du ner lite diskmedel. Låt stå ett par dar och du kommer ha massor med döda flugor på botten av glaset. De finner lukten oemotståndlig och drunknar när det inte är någon ytspänning

Nu ni flugor, nu är det kört för er. Ha!

Mr Vinter

Jahaja. Idag var det dags igen. För snön.
Och jag vill inte! Förra årets vinter ligger färsk i minnet, med sina tvåmeters snövallar på alla vägar och kaos i lokaltrafiken. Man stod där och frös som hund, alldeles för länge. Konstiga turistbussar sattes in. Tåg stod stilla, eller bara försvann ur tidtabellen.
Jag drömmer mig bort till varmare länder, och även om det är lockande att åka bort en vecka eller två i vinter - så kommer man ju ändå hem till köldhålet igen. Jag får försöka se det positiva med vintern (men det är svårt idag): skid- och skridskoåkning med familjen, glittrande morgnar och mysiga kvällar med tända ljus, glögg och sprakande brasa. Och så finns det ju bastu. Som tur är.

Lantliga nöjen

Så var höstlovet slut. Så skönt att vara ledig några dagar. Släppa dator och mobil, och vara på gränsen till onåbar för omvärlden. Slog på stort och bakade tunnbröd i vedugnen, tillsammans med en kompis och 5 barn. Det visade sig vara ett lagom arbetslag för uppgiften. Två som kavlade, en som kruskavlade, en som pickade, en som gräddade och en som borstade askan av bröden när de kom ur ugnen. Och så en allround, som borstade mjöl, hämtade saker, hjälpte till, petade in fler pinnar i brasan och sånt.

Den här gången blev det lagom många bröd, ca 40 st.
Förra gången vi bakade tunnbröd tänkte jag att vi skulle göra det rejält när vi nu gjorde det. Så jag tog ett gammalt recept med ca 4 liter degvätska. Det blev TVÄTTBALJA full med deg. Fan. Förr i tin var hade kärringarna bättre snurr på bakspaden. Inte jag. Till slut slängde jag deg.

Den här helgen blev det också bastu. Sitta i den goda värmen, äta små starka korvar, dricka något läskande, snacka om allt och inget. Bli varm utifrån och in, titta på stjärnorna (som syns så fantastiskt bra där på landet i mörkret) medan man går in och sedan avsluta med en varm dusch. Stimulerande för både kropp och själ.
Nu stundar ny vecka. Sista veckan med min närmaste kollega. Det kommer att kännas ensamt utan honom.

Hey sister

Det är fanimig inte lätt att vara tjej these days. Det har det väl i och för sig aldrig varit (och det är inte lätt att vara man heller, eller ens människa).
Många kvinnliga superstars dansar omkring och gör Michel Jackson-moves på pinnsmala ben i skyhöga stilettskor, klädda i små plagg som mycket nödtorftigt täcker kroppens mest vitala delar.
Feministen inom mig kommer brakande genom snårskogen med sjumilakliv när jag ser dem. Men så minns jag vad det handlar om. Not everything is what it seems. De gör förstås som de vill och kan vara blonderade, tuperade, svartsminkade, piercade och klädda i kläder som får vilken rödstrumpa som helst att se rött. Snart ser vi dem i burka. Vilket jag givetvis välkomnar. På sätt och vis står de på barrikaderna för att man ska få se ut hur fan man vill. Även killar kämpar där. Jämför t ex Marilyn Manson och Lady Gaga. De kämpar sig blå för att ständigt utmana klichéerna, våra förutfattade meningar och gränserna mellan normalitet och extremism. Och de ligger inte på latsidan heller.

En del av oss kvinnor befinner oss i arbetslivet. Där är det möjligen lite svårare att stå på barrikaderna. Är man brunett eller blondin så ser man till att vara det, eller något annat, åtminstone tills man går i pension. Det är misstänkt få gråhåriga kvinns på arbetsplatserna. Läste den förnumstiga boken "Nice girls dont get the corner office, 101 unconsious mistakes women make... osv". Den innehåller de vanliga självklarheterna, men sen kommer man till delen "How you appear".
Gode gud. Den är visserligen amerikansk, men ändå.
"Wearing the wrong hairstyle - There's an inverse proportion of hair to age. Your hair should get shorter as you get older and climb the corporate ladder. Not only is shorter hair more professional, but longer hair tends to emphasize facial features of which we may be less proud as we age".
Jaha. Så när jag blir gammal, så blir jag inte bara gammal - jag blir ful också.
Wtf. Jag ska ha långt vitt hår. Eller grått borst á la Tiina Rosenberg. Btw så får man inte heller ha läsglasögon i en kedja runt halsen, piffa upp sig offentligt eller ha för lite make-up. Då kan man säga adjö till befordran eller hörnrum over there. Bara så ni vet.

Släppa taget

Erfarenheten säger att man bör försöka förlåta - både andra och sig själv.
Livet blir lättare när man gjort det.

Tyvärr är det ofta till synes enklare att bara vända ryggen till och dra vidare. Glömma hur det var, eller hur det blev. Vad jag gjorde mot någon. Vad någon annan gjorde mot mig. Förtränga. Kapsla in alla sårade eller skuldmedvetna känslor i en noshörningssäkrad, larmad inhägnad. Skapa ett potentiellt minfält i ditt hjärta som tar en hel del energi att upprätthålla, vakta och underhålla.
En enkel, praktisk lösning eftersom den innebär att man egentligen inte behöver göra så mycket, bortsett från att köra ner huvudet minst en halvmeter i sanden och hålla det kvar där.

Men sann förlåtelse är inte att glömma. Förlåtelse är inte att förtränga. Förlåtelse är heller inte att vända den andra kinden till. Sann förlåtelse är att nå acceptans och att försonas med det som hänt.
Att kunna släppa ilska, hämndbegär, skuld, skam och andra negativa tankar handlar om att släppa dig själv fri.

Ong namo guru dev namo

Mantrat ovan betyder ungefär "jag böjer mig för min inre visdom", och ansvänds som en startsignal till kroppen. Så att den ska fatta att nu är det yoga som gäller. Lite som att ringa i klockan tillsammans med Pavlovs hundar. Så inleds passet. Man sitter i meditationsställning, med handflatorna lätt pressade mot varandra, tummarna mot bröstkorgen, och sjunger mantrat tre gånger för att börja.
Det måste vara något med den där yogan för den gör mig faktiskt underbart lugn och harmonisk.
Jag längtar dit. Jag som aldrig själsligt verkligen längtat efter friskvårdpass, kan känna yogasuget redan på lördagen. Visst kan det vara skönt att motionera, men handen på hjärtat - hur många gånger menar man inte att det är skönt EFTERÅT?
Min yoga handlar inte för fem öre om prestation. Att bara vara där räcker. Den milde yogalärarens avslutande spel på gongen sänder ljudvibrationer ut i rummet, som fortplantar sig in i ens medvetande och på något sätt håller kvar åtminstone mig i den mentala vilan. Det är fantastiskt.
Jag minns ett prova-på-pass jag var på en gång. Poweryoga var det nog. Man skulle andas och flytta fötter och armar och händer och räkna och böja ryggen och magen och sträcka ut och krypa ihop, och andas! Glöm inte att andas! ropade ledaren flera gånger. Hur fan skulle man kunna glömma att andas? Då tuppar man ju av. Så vi kom nog ihåg att andas, samtidigt som vi undertryckte skrattanfall i ryggposition med ett knä vid vardera örat och knäskålarna i golvet. Då får man magkramp, kan jag meddela ;)

King of the hill

Is social media the biggest shift since the industrial revolution? Min far bergsingenjören skulle få generalspatt om jag sa det till honom. Jämföra några jäkla datorer med bergsmännens kamp i gruvorna. Pffff!
Om det nu ändå skulle vara så, så är det ju en himla tur att jag lämnat skolan sedan länge. På historielektionerna, där jag (ibland) satt och tänkte på annat så brukade jag reflexmässigt svara: "den industriella revolutionen" på frågor som "vad låg bakom....X/Y/Z?". Ibland funkade det som svar, ibland gav det mig ytterligare 30 sekunders betänketid, och ibland - så ja, var det helt fel. Men statistiskt så var chanserna hyfsade.

Sociala media är nu king of the hill när det gäller vad vi använder webben till.
Våra kommunikationsvanor har ändrats drastiskt. Jag får gåshud av filmen om sociala media på Youtube, kanske för att informationsspridningen susar som en supersnabb löpeld runt klotet, och aldrig någonsin stannar. Mer än 1,5 miljoner informationsobjekt (bilder, bloggar, meddelanden, webblänkar, nyheter osv) delas via Facebook - dagligen. Vi skypar, streamar, delar, spelar, letar, hittar, interagerar. På Linkedin har jag sedan oktober ca ytterligare 10 000 personer i mitt nätverk. Webb-TV ger möjlighet att själv välja vad man vill se och när, och TV-tablån är för många ett minne blott. Papperstidningarna minskar, när vi kan själva välja vilka nyheter vi vill ha, och på vilket sätt vi vill ha dem.

Snacket om att företagens världsherraväldestankar är riskabla för vår integritet, att det är onaturligt eller omänskligt att inte mötas ansikte mot ansikte, att sociala medier bara är en hype, då? Ja, så är det kanske också. Men vi är människor, och för oss är utveckling något naturligt. Oavsett om det är räkna ut hur en stånggång ska funka eller hur personliga nätverk kan byggas med hjälp av IT. Hur vi sedan väljer att nyttja teknikens framsteg är upp till oss.

BOOM

Idag är det fredag.
Nu smäller det.
http://www.youtube.com/watch?v=TqkJ30Kh7ZM

Nära döden-upplevelse

Jag är förkyld. Snyter mig en gång i kvarten dygnet runt, hostar, ögonen rinner, huvudet värker. Varm som en kamin. Orkar inte gå många steg. Orkar inte läsa. Kan knappt prata. Ont i benen och ryggen. Ligger för ankar i soffan hela dagarna, som en strandad valfisk. Är storkonsument av pappersnäsdukar, Strepsils, Bafucin och huvudvärkstabletter.

Familjemedlemmarna tittar medlidsamt på mig. Kommer med te och varm saft och nya pappersnäsdukar. Smakar på mina halstabletter. Igår var sambon bortrest så barnen fick laga mat. Gick givetvis hur bra som helst. 

Jag brukar sällan bli riktigt sjuk, max vart fjärde år eller så. Hade faktiskt glömt hur jävligt det kan vara att vara riktigt förkyld.

Tron som tes

Jag är en amatör inom allt det alternativa och det religiösa. Jag har visserligen skrivit en B-uppsats på ämnet New age (för typ 100 år sedan i Uppsala, på kulturantropologiska institutionen), men jag har alltid betraktat allt det där med att tro eller tro på med avsevärd skepsis. Jag har alltid stått bredvid och tittat på. Dels är det det där med att överlämna sig, kasta sig ut i det okända. Sen är det det där med att satsa egen tid och/eller engagemang på något som jag inte vet om jag tror på. Och sist men inte minst - det det där med att det inte är vetenskapligt bevisat. Och jag vet med säkerhet att det där sista är vissa människors värsta skräck - att någon hittar en med de vetenskapliga "brallorna nere".

Den där tesen om att tron kan försätta berg, då? Om man vågar leka med den tanken, så borde man sätta igång med att utforska det man eventuellt skulle kunna tro på. Vad det nu är. Det kan vara allt från här och nu, till meditation, frigörande dans, sig själv, änglar, islam, currylinjer, shamanism eller zenbuddism. Peace. love and understanding. Allt möjligt. Vad som helst kan hända. Mentala berg kan försättas. Vi borde våga testa lite mer - om inte annat så för skojs skull, våga ändra riktning lite mer, våga testa något annat. Våga ta lite mer skit från de icke-troende ;)
Och so what om brallorna hamnar vid fotknölarna.

Bär lila idag!

En så superenkel sak som är att bära något lila idag - för att synligt stötta HBT-gruppen - självklart!
Jag har ju redan en faiblesse för lila som synes :)
De som vågar komma ut ur garderoben är värda all respekt.
Att när man är ung, och osäker på det mesta, eller äldre, och smärtsamt medveten om vad omvärlden förväntar sig av en, behöva allvarligt fundera över sin egen sexualitet och både över vad den innebär för en själv och vad andra både skulle kunna och faktiskt tycker om det, kan vara både en smärtsam och långdragen process.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.asiktstorped.se%2Ftotally-unstraight%2Fbar-nagot-lila-den-27-oktober-for-att-saga-en-sjalvklarhet%2F&h=2d8e9

Hemmaträning

Jag har fått en stegräknare, och så mycket som jag rantar runt i mitt inte särskilt stora hus, så kan jag nog få ihop en 8000 steg. Först upp och nerför trappan ca 10 ggr för att släppa in respektive släppa ut en skriande katt, som dessutom skäller ut en varje gång den kommer in. På kattiska.
Så upp och ner cirka 50 gånger till. Ibland kommer jag inte ens ihåg vad jag tänkte göra när jag för tionde gången står i tvättstugan. Men om handduken/tröjan/strumpan jag håller i handen är smutsig, så skulle den till tvätten, och om den mot all förmodan är ren, så skulle den in i skåpet.
Man kan ju välja att se det där rantandet positivt också. T ex som trappträning. Parfais. Men ska det bli någon riktig effekt så ska man visst komma upp i sisådär 16000 steg. Dubbelt så många gånger upp och nerför trappan alltså. Gode gud, det orkar jag bara inte.

Plingplong och rökelse

I södra dalarna finns en mysig by som heter Stjärnsund. Den ligger precis vid den tre mil långa sjön Grycken. I byn finns ett gäng gamla grönavågare som driver en kursgård som heter Fridhem. Där finns en liten ekobutik, en ekologisk servering, en andrahandsaffär och ett omfattande alternativt kursutbud. Det är ingen underdrift att säga att de är befriande (eller galet) öppna för det mesta inom rökelse, plingplong och personlig utveckling. I dagsläget finns bl a frigörande dans, feng shiu, meditation och oneness workshops på programmet.

För några år sedan var jag där med familjen, och gick över en gårdsplan, då plötsligt en kvinna slängde upp sin ytterdörr och kom utrusande ur sitt hus mot mig. Hon närmade sig, hojtandes och viftandes med armarna upp mot huvudet, "Ditt chakra, ditt kronchakra! Det är fantastiskt!! Din aura lyser så starkt, jag har aldrig sett något liknande!" Det visade sig att hon suttit inne i sitt hus, sett detta fantastiska kronchakra vandra förbi, och nu bestämt ville att jag skulle följa med henne så att hon kunde få titta närmare på det, "läsa det" som hon sa.
Aldrig i livet, tänkte jag då, att jag följer med henne någonstans. Kärringen är ju uppenbart heltokig. Vem vet vad hon kan hitta på. Så jag vände på klacken och gick tillbaka samma väg som jag kommit.

Om någon kom och sa det till mig idag, så skulle min attityd vara en helt annan. Inte för att jag tror på allt jag hör eller ser, utan för att jag är beredd att lyssna. Livet blir så mycket roligare då :)

Meditationsövning

Dags för en meditationsövning, med några ord (från min terapeut) på vägen.

Det du känner inte är fel, eftersom det är vad du känner.
Det enda du kan förändra är dig själv och ditt sätt att förhålla till dig till, och agera på, det det du känner.

En meditationsövning för avslappning - meditations for moms (baserad på chakra-tanken)

Dagens outfit

Min dotter kollar på en del bloggar, och "dagens outfit" står banne mig som spön i backen. Men var är bloggarna för oss klädintresserade kärringar som t ex förtvivlat försöker hitta ett par vettiga jeans som passar på en vanlig kvinnokropp? Låg midja på jeans är den rådande modellen. Passar säkert perfekt på den som har en tajt mage. Vi som inte har det - och vi är många - för oss är den modellen tamejfan helt värdelös. Och sorry, jag vill kunna böja mig ner utan att visa brevlådan. Call me crazy. Jag har också läskigt långa ben och bred rumpa. Var finns jeansen eller för all del byxorna som passar mig?

Många av webbshopparna är tyvärr inte särskilt bra, med bilder av pinnsmala modeller, och bristfällig information om klädernas längd, material eller tvättråd. Jag vill slippa fundera på om jag verkligen kan ha en A-formad klänning som ser ut att sluta strax under rumpan. Det räcker ju med en vindil, eller en rask promenad till kontoret, så sitter klänningshelvetet runt midjan.

Jag och mina medsystrar är en stark kundgrupp. Vi har egna stålar, och är villiga att spendera dem på snygga kvalitetskläder. Däremot så har vi egentligen inte ork eller tid att ranta runt i affärer efter jobbet eller på helgerna. Vi vill läsa om funktionella och glamorösa underkläder och Camilla Thulins läckra klänningar, nyheter på skofronten, bekväma high heels, coola jeans för olika kroppsformer, läckra dataväskor (en svart dataryggsäck till och jag får spader), fräcka fleecejackor, vackra koftor, ljuvliga blusar och snygga dräkter.
Vi som vill ha funktionalitet, snygg design och bra kvalitet - någonstans bland de minst 200 miljonerna bloggarna måste det väl finnas någon som tänkt på oss?

Chie Mihara: Festin
2 249 kr på Brandos.com

Livets vatten

Jo tjena. Här orerar jag om det fantastiska kranvattenet vi har här i Sverige, och så går det ett par dar, och sedan läser jag "Giftet finns i dricksvattnet". Och det här i vårt fantastiska kran-vatten-land. Smäll på fingrarna. En klunk giftvatten och till detta några små cancerframkallande kvitton att sitta och prassla med.
Härligt.

The dentist

Jag var på ett glamoröst besök hos tandläkaren igår. När man sitter där i stolen med käften full av bomullsrullar, med en salivsug som gurglar, en manick som blåser luft och en som sprutar vatten och en som med ett illande tjutande borrar tänderna av en - då är man inte så jävla kaxig.
Och om man till äventyrs skulle vara det, så är det ändå ingen som hör vad man säger. Det krävs ett mindre krampanfall för att få personalens uppmärksamhet.

För ett par år sedan var jag till tandläkaren för en undersökning. En lite småsur tandsköterska tog emot.
Hon placerade mig i stolen, svängde en haklapp om halsen på mig, och stack åt mig en packe servetter.
Jag tittade på servetterna, och sen frågande på henne. Hon stirrade tillbaka på mig, med händerna i sidorna, uppfodrande. Jag kände mig som ett frågetecken. Vad ville människan att jag skulle göra?
"Du ska torka dig om munnen!" frustade hon.
Nej men gud vad pinsamt, har jag matrester i ansiktet, tänkte jag genast. Jag torkade mig lite planlöst i mungiporna, men det kändes inte som om det satt något där, och när jag lutade mig fram för att titta efter i spegeln, så fanns mycket riktigt ingenting där heller. "Bättre så?" sa jag till sköterskan.
"Nej, nej, du ska torka dig DÄR!!" sa hon, och pekade på mina läppar.
"Var?" sa jag, och kände mig väldigt förvirrad.
"Du ska inte komma här och kleta ner tandläkarens instrument med den där smörjan!" gastade hon.
"Vadå?" sa jag. Jag kände mig som en idiot. "Vilken smörja?"
"Det där LÄPPSTIFTET du har!!"
"Men vilket jäkla läppstift?? Jag har inte läppstift!"

Ridå.


PS. Jag har numera världens bästa tandläkare, och världens bästa tandsköterska. Hade jag inte det så skulle jag nog aldrig gå till tandläkaren.

Ropen de skalla - kranvatten åt alla!

Vatten är en allmänt förekommande kemisk förening som består av väte och syre. Med vatten menas vanligen dess flytande aggregationstillstånd, men den kan även förekomma i fast form, i form av is, och i gasform, som vattenånga. Vatten täcker 71 % av jordens yta. Det finns totalt ca 1400 miljoner kubikkilometer vatten på jorden och ca 97% av detta är saltvatten och resten är sötvatten. Det allra mesta sötvattnet är bundet i Antarktis och Grönlands isar.

Alla människor behöver tillgång till vatten av god kvalitet. Men alla har inte det. Faktum är att var tredje invånare på jorden har problem med vattenförsörjningen! Dåligt vatten och svårigheter att lagra vatten kan dessutom leda till allvarliga sjukdomar och otäcka parasitangrepp.

WHO har en lista på 10 fakta om vattenbristens konsekvenser
1. Water scarcity occurs even in areas where there is plenty of rainfall or freshwater. How water is conserved, used and distributed in communities, and the quality of the water available can determine if there is enough to meet the demands of households, farms, industry and the environment.
2. Water scarcity affects one in three people on every continent of the globe. The situation is getting worse as needs for water rise along with population growth, urbanization and increases in household and industrial uses.
3. Almost one fifth of the world's population (about 1.2 billion people) live in areas where the water is physically scarce. One quarter of the global population also live in developing countries that face water shortages due to a lack of infrastructure to fetch water from rivers and aquifers.
4. Water scarcity forces people to rely on unsafe sources of drinking water. It also means they cannot bathe or clean their clothes or homes properly.
5. Poor water quality can increase the risk of such diarrhoeal diseases as cholera, typhoid fever and dysentery, and other water-borne infections. Water scarcity can lead to diseases such as trachoma (an eye infection that can lead to blindness), plague and typhus.

De övriga 5 kan du läsa här: http://www.who.int/features/factfiles/water/en/index.html

I brunnen på landet finns ett av Sveriges godaste vatten.
Det vattnet kommer forsande rakt upp ur marken i mina förfäders järnbärarland, och är kyligt, ljuvligt och med tydlig smak av järn. Jag känner mig oerhört priviligierad som får dricka ett så gott naturligt vatten!
Att köpa vatten på flaska i ett land där allt kranvatten är både drickbart och gott - är inte miljövänligt. Det är  tokdyrt för konsumenterna, ca 1000 gånger så dyrt som att dricka vatten ur kranen. Kontrasten mot dem  som kämpar varje dag för sin vattenförsörjning känns katastrofal.
Ropen ska skalla - kranvatten åt alla!

Sucker för slöjd

Det finns så mycket fint man kan göra med sina egna händer.
Sticka till exempel.
Min mormor stickade en Rättvikströja till mig en gång. Den vårdar jag väl, och har bara till snyggt. Kollegorna går på stick-café. Det skulle jag också göra om det fanns något i närheten. Kanske skulle jag då kunna bli lite bättre på att sticka. Mitt nuvarande alster är en mycket knölig och burrig halsduk i allsköns färger och material, full med konstiga hål där jag missat en maska eller två. Fördelen med den är att det bara är att sticka på, jag behöver inte ens se vad jag gör för den ser ju redan så egendomlig ut.
Det finns så mycket lust i att skapa, för sin egen eller andras skull.
Min mamma syr och stickar många fina saker, bla på sin stickmaskin, som tröjor, mössor, vantar, halsdukar, grytlappar, halsband osv. Min moster är riktigt duktig på att sy, så där har jag en inspirationskälla och en nivå att sträva mot. Barnen virkar, broderar, målar, pärlar, klipper och gör pärldjur på fritids, och har också börjat med trä- och syslöjd. Storasyster har metallslöjd. Förra året fick vi en mycket snygg ljusstake i böjd, vriden och bankad metall.
Jag emotser årets julklappar med spänd förväntan!

Här är en inspirationskälla för slöjdfantaster: http://www.kurbits.nu/

Informationslogistik

Häromdagen satt jag på ett långt telefonmöte. Bortsett från frågan om det verkligen var meningsfullt att jag satt där så länge, så kände jag ganska snart att jag hade byxorna fulla av myror. Eller ja, tightsen. Men eftersom det är en metafor... Whatever. Tillbaka till ämnet.
Långa möten ger mig ofta adhd-liknande symptom. Allvarliga koncentrationssvårigheter skulle man kunna kalla det. Eller något i stil med "svårt att koppla av".
Jag tror att det är en form av avancerad mental informationslogistik. Jag ser till att få den information jag behöver vid rätt tillfälle. Allt annat är overload.
Några minuters dötid på ett möte och jag vill göra allt möjligt annat samtidigt som jag sitter där och lyssnar lite på trekvart. Läsa mail, surfa, svara på mail, boka nya möten, fundera på vilka jag borde prata med, chatta, göra bildspel, leta lämpliga bilder, leta folk på Linkedin, rita modeller, fundera på vad vi ska äta till middag, planera veckans aktiviteter och arbetstider - you name it. Im on it. Så länge det jag gör "bredvid" inte upptar någon större del av min tankeverksamhet så funkar det.
Min simultankapacitet (ni vet den där kapaciteten som kan förleda en att torka badrumsgolvet med en handduk samtidigt som man sitter på dass eller torka av handfatet, byta handdukar och toarulle samtidigt som man borstar tänderna) går alltså i spinn på lite långrandiga telefonmöten, men på något magiskt sätt missar jag ändå ganska sällan något jag borde ha fångat upp.

Min simultankapacitet sträcker sig dock definitivt inte över allt. Jag har t ex ganska svårt att ringa samtal medan jag kör bil. Då åker jag helst in till sidan innan jag börjar fippla med telefonen.
Annars kör jag av vägen.
.

Mantra

Idag var jag på yoga igen. Avslappning, meditation och stretch. Under de avslutande tio minuterna satt jag med händerna mot hjärtat och sjöng ett indiskt mantra. Tankarna vindlade som vanligt.
Innan jag gick dit börjde jag skriva ett inlägg om hur mycket dumt man kan slänga ur sig, vad man kan få höra, och hur de elakheterna alltid finns kvar. När orden väl lämnat munnen så finns de kvar någonstans hos någon. Man vet själv vad man sagt, och man vet hur motparten uppfattade det.
Kanske var det sant just då, in the heat of the moment, men man har ändå inte rätt att såra någon annan. Förlåt är ett litet enkelt ord - som vi gott kan använda mer av.

Men en stunds stillhet sätter fart på hjärnan, och efter meditationen har jag bestämt mig för att inte följa upp den där tankeslingan. Goda tankar föder goda känslor, och just nu vill jag bara tänka goda tankar och låta goda ord lämna tangentbordet.

Sofia Tolstoy

Jag läste Bodil Malmstens blogg, där hon länkar till en artikel i Washington Post om Sofia Tolstoys dagbok.
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/09/29/AR2010092906781.html

Sofia Tolstoy var gift med, och levde i skuggan av det självupptagna geniet Leo Tolstoy, en man som inte trodde på kärlek, som såg på äktenskapet som en modell för att få sina behov tillfredsställda på ett praktiskt sätt: the physical need for intercourse and the practical need for a life companion.
Måste vara ett helvete att leva tillsammans med någon som andra människor uppfattar som ett geni. Baksidan brukar som bekant inte vara riktigt lika tilltalande som framsidan, och det påminner mig om talesättet: "Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna och himlar med ögonen".
Fast i Sofia Tolstoys fall var det nog lite värre än så, eftersom hon - efter att ha varit gift med Leo i 1½ månad - funderar på att ta livet av honom.

Den boken hamnar definitivt på min "Vill läsa-lista".

Det här är anledningen till att jag älskar webben. Trådar som leder tanken vidare, längre och längre bort. Som en upptäcksfärd.

Fredag hela veckan lång

Gud (eller hans motsvarighet) bevare mig för fredag hela veckan lång! På fredagarna brukar jag vara helt slut.
Jag håller fast vid tanken på två hela lediga dagar, som en drunknande håller fast i en livboj på ett stormande hav. Två hela dagar som åtminstone teoretiskt kan användas till den föga ansträngande uppgiften ligga soffan-tidning över ansiktet. Då känns det mindre jobbigt att det vanligen är cirka 1000 grejer som ska göras på helgen också, som t ex att hälsa på släktingar, insupa kultur, gå i skogen och ta en skilsmässo- och eller tinnitusframkallande tur till Ikea. För att inte tala om handla-laga mat-diska-ställa in i skåpen, i en aldrig sinande ström. Och ta ut soporna. Häromdagen undrade jag hur många gånger i mitt liv jag tagit ut soporna och satt i en ny påse. Med den (hårresande) frekvensen och ett visst mått av empirisk forskning borde jag ha kunnat utveckla ett nytt sopomvälvande sätt att utföra uppgiften, som helt uteslöt mig själv.
Men nix.

Fast nu är det fredag, och jag har som sagt två lediga dagar framför mig. Ikväll ska vi äta anka och ta ett glas vin. Gott så.
Och innan dess ska jag meditera för att varva ner.
Det ser jag redan fram emot :)

Nobelpriset i medicin

Hurra!
Idag delades Nobelpriset i medicin ut, och den här gången till en man som gjort skillnad för väldigt många både enskilda människor och familjer. Han heter Robert Edwards och han utvecklade metoderna för provrörsbefruktning eller in vitro-fertilisering, IVF, som har lett till att omkring fyra miljoner barn har fötts. För det belönas han med 2010 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.

Och vad händer?
Jo, Vatikanen - denna framåtblickande instans i familjefrågor - kliver fram och kritiserar pristagaren, eftersom han - enligt deras synvinkel - ligger bakom dödandet av ett stort antal mänskliga embryon.
Även etikprofessorer uttalar sig i bl a Aftonbladet, om hur "livet mist sin helighet". Att man bör stanna upp och fundera över "vart vi är på väg".

Visst kan man fundera. Samvetslösa människor finns förstås i alla läger, även bland forskare.
Men jag tror inte att de föräldrar som blivit hjälpta av den här typen av behandling skulle säga att livet mist sin helighet. Snarare tvärtom. Skapandet av liv blir istället något helt fantastiskt. Att det sker i provrör under en kort period gör det inte mindre fantastiskt.

Vänskapens kärna

I helgen var jag ute på en skön morgonpromenad med hunden, och en av mina bästa vänner. Soligt. Lite höstblåsigt. Hasselsnåren rasslade. Underbart skönt att gå och djupandas i höstskogen. Och att prata.

Ett samtal kan man komma långt på. Inget lättar på trycket som ett samtal.
Egentligen är det ju oavsett om man är överens eller inte. Huvudsaken är att man möts, lyssnar och blir lyssnad på. Man bör inte döma eller dra för snabba slutsatser, bara försöka - om det går - förstå vad det handlar om.  Vad den andra parten vill säga. Det är en av de största gåvor man kan ge till en annan människa, att ta sig tid att lyssna på henne. Och då gäller för en gångs skull - temporärt - det där med att "tiga är guld".
Det är nämligen rätt svårt.

Jag kan ibland känna att det bubblar inombords av en vilja att hojta något i stil med: "Men jag vet hur du ska göra/säga/känna..! Lyssna här, så ska du få höra... Så här är det....osv". Big mistake. Låt den andra parten prata färdigt. Självklara lösningar har de med all säkerhet redan tänkt på. Vill de ha råd, så säger de det. Samtal handlar inte särskilt ofta om att man ska lösa något problem åt den andra, vilket goda vänner väl vet, de handlar mycket om att lyssna på ett bra sätt. Och att kunna ta emot och ta hand om de förtroenden man får.

DET är vänskapens kärna.

The sounds of the vanishing world

Klezmerkungarna från Krakow

Fredsbevarande styrka

I fredsbevarande styrkor, släng er i väggen, här kommer en som jobbar nonstop med fredsfrågor. De flesta föräldrar gör ju det. Och vi behöver inte ens åka utomlands. Vi jobbar istället vid roten till det onda. I hemmet. Är det inte där de säger att man ska börja lära sina barn att fatta hur man kommer överens?

- "Maaaammmmmaaaaa, hon slog mig!

Men han försökte klippa håret av min Barbi!

Men hon lipade åt mig!

Men han svärde! Mamma, visst får man inte svära?
Men hon svärde också!
Men det var ditt fel att jag gjorde det, för du är jämt så dum!
Är jag ju inte, det är du som är dum!"

Och så där går det på.

Vad jag alltså skulle behöva, är lite av de fredsbevarandes utrustning. Hjälm (för att skydda huvudet mot eventuella flygande objekt), uniform (så att de trätande inser vem de har att göra med), batong (som jag kan vifta olycksbådande med) och så lite knallpulver som jag kan strö ut mellan potentiella smockor on the loose och utsträckta tungor, för att skapa förvirring och få dem att glömma vad de bråkade om.

Fredsbevarande styrka är ett jäkla tjafsigt jobb måste jag säga. Med jämna mellanrum vill jag säga upp mig. Man försöker hålla sig borta så länge det går, stoppar fingrarna i öronen och tänker att det kanske går över av sig själv. Ibland gör det det, ibland inte.

När jag rycker in är parterna skitsura på varandra, och så får man börja om med det man pratat om så många gånger. Det tar återigen en stund att komma fram till att man INTE får slåss, att man INTE får svära åt varann, att man INTE får klippa håret av Barbi eller sno varandras tidningar bara för att man har lust. Att man måste säga förlåt och mena det.

Och när vi äntligen återigen kommer överens om hur det var och hur det är och hur det ska vara, så är allt frid och fröjd igen. Parterna är hörda, har fått säga sitt och kan leka vidare.

Tills nästa gång nån lipar eller snor en Kalle Anka.

Lite som livet i allmänhet, skulle man kunna säga.

Same shit, different wrapping.

Yogahäxa

Att jag börjat på nån konstig yoga har inte gått spårlöst förbi barnen.
"Mamma, när du blir en yogahäxa, så kan du få ha grått hår", säger storasyster. "Och bruna tänder", fyller lillasyster hjälpsamt i. Man tackar. Inga problem med att se ut som ett spöke alltså. Gudskelov att den yngre generationen är så tolerant mot sina föräldrar ;)
Då kanske man kan slippa spruta in botox i pannan eller suga bort något (eller några) skålpund kött. Varje människa äger sin egen kropp och ska få välja själv, men den där läskiga objektifieringen ligger på lur där någonstans.
Fast lite vitare tänder vore kanske inte så dumt.

Yogahäxa eller ej, jag känner ungefär lika vig ett grillspett. Tufft tempo på jobbet gör inte saken bättre. Knäna knakar och låser sig när jag ska sitta i meditationsställning. När jag sa det till meditationsläraren tittade han medlidsamt på mig och sa att jag helt enkelt måste träna meditationsställning oftare. "Varje dag" (samma uttal som Mark Levengood). OK. Aj.
Jag får ta med i beräkningen att detta är samma man som föreslog att man skulle stå i brygga och titta på TV, och som rekommenderade havregrynsgröt till frukost mot inflammation i meniskerna.

Det är bara att bita ihop. Den potentiella yogahäxan måste ta sig i kragen och börja stretcha på allvar. Snart dags att börja med löpträning igen. Tyvärr känner jag mig grymt otränad nu igen (man degenerar snabbt), och att det vore rena lyteskomiken att stappla iväg på en löprunda.
Grannarna skrattar väl ihjäl sig när jag haltar förbi.
Nackdelen med löpning är att det är så fasansfullt jobbigt i början, men det finns också fördelar; ingen utrustning att tala om - bara bra skor, inga tider att passa, billigt. Och det är mindfulness i kubik. Det är här och nu hela tiden, där det är nästan en fördel att det känns som om man ska kräkas. Med 95% av maxpuls orkar man inte hålla ihop några längre resonemang i skallen. Då är varje kilometer en kamp mot köttet.

But - if there's a will, there's a (hard) way :)

Crazy

http://www.youtube.com/watch?v=bd2B6SjMh_w&ob=nb_av2e

Aliens in the house

Om man tänker sig att vi bara aktivt använder 10 procent av hjärnans kapacitet för att t ex formulera vilka drömmar som betyder något, så förklarar det kanske varför jag formulerar så very-very-very-down-to-earth-drömmar som att "ha får". Vilket i och för sig inte är något fel, men får är ganska korkade djur. Jag måste nog fundera på det där.

De övriga 90% av kapaciteten kan åtminstone konsten att leva rövare nattetid.
För ett tag sen drömde jag att jag tog in på ett hotell. Jag kom sent, så det fanns bara ett rum kvar. Och det var jag tvungen att dela med två andra. Jag fick en nyckel och gick till mitt hotellrum, låste upp och gick in. Mina två rumskamrater var redan där.
De var aliens från yttre rymden. Vita, tunna, smala kroppar och kolsvarta ögon utan pupiller. Spetsiga huvuden. Inga synliga öron. Kalla som fiskar stod de där och glodde på mig. Och teg. De var onda till sinnet, det såg jag direkt. Men kanske hade de ändå tillräcklig hyfs för att man skulle kunna dela rum med dem, tänkte jag, och f ö hade jag ju inget val.
Hur som helst, så vaknade jag mitt i natten av att en av dem försökte strypa mig.
Men det fanns fortfarande inget extra rum, och de där två hade inte för avsikt att flytta på sig, så jag fick ge mig iväg. Jag tog all min packning och mina lakan och gick för att leta reda på en egen säng någonstans. Och någonstans bland alla korridorerna hittade jag faktiskt ett jättestort rum, med en säng i vardera änden. Den ena var ledig, så den tog jag, och i den andra sov min bror.
Där sov jag sedan gott hela natten.

Alla drömmar i en lång lista

Allt man vill, fantiserar om, kan tänka sig eller bara funderat på nån enstaka gång. Som en brainstorming-övning med sig själv. Blandaren-style, dvs inget är för dåligt, galet eller världsfrånvänt. Allt ska med i maxlistan. Skit samma om det är möjligt eller inte. Om det inte är möjligt idag så kanske det är möjligt imorgon eller om ett år. Eller om fem år. Världsliga ting som ekonomiska begränsningar, till synes olösliga praktikaliteter eller brist på självförtroende göre sig icke besvär med att närvara.
För att förstå vart man ska måste man ju ibland fundera på vad det är man faktiskt vill. Vad man drömmer om. Om man vill tusen saker, so be it. Visualisera. Konkretisera. Agera. Utan handling ingen förvandling.

Här är ett utsnitt ur min lista (som är mycket lång):

• Gå en pilgrimsvandring
• Jobba som volontär
• Ha får
• Bo på landet
• Lägga in värmeslingor i golvet i tvättstugan
• Byta hus i två månader med någon i Australien eller Sydamerika
• Ha gårdsloppis (typ allehanda skänkes mot avhämtning, alternativt allting säljes för 5 kr styck)
• Göra mig av med möbler som jag inte tycker om
• Bygga en grovingång
• Fixa maskerad för barn och vuxna
• Hyra ett hus vid havet
• Börja med yoga (gjort)
• Skriva mer (gör)

Min nästa bil ska bli en liten söt Rover P4

Jag erkänner. Jag gillar bilar. De representerar frihet. Rörelsefrihet.
Mina grundkrav är små. En bil ska t ex starta när man vrider om nyckeln, den ska helst inte ryka som ett ånglok, inte avge egendomliga brända dofter och heller inte dra minst 3 liter soppa per mil. Dörrarna ska gå att stänga helt, och man bör kunna prata med varandra inne i bilen medan motorn är igång.

I början 90-talet körde vi en trilskig Landrover. Vi bodde vid toppen av en backe, i värsta yuppie-området, så det gällde bara att rulla fram eländet till början av backen, ge den en rejäl knuff och så be en bön att den skulle hinna starta ordentligt. Jag minns fortfarande känslan av att vid upprepade tillfällen få knuffa fram denna engelska rishög mellan lyxbilarna, med grannarnas blickar i ryggen. Som ett pittoreskt inslag i deras liv.

Ute på gården står nu gamla Bettan, min stora vinröda vän. Hon hade länge egenheten att man kunde köra en viss sträcka hemifrån, stanna där en stund – och sen vägrade hon att starta igen. Hurra! Tre vrålande ungar, 5 matkassar med frysvaror, ingen vagn – och så en biljävel som har gått i strejk. Lägg till en bilprovningsman med bister uppsyn, och 25 bilar i kö för att få komma in, så blir det riktigt mysigt. Och jag är ingen riktigt praktisk människa. Motorer undviker jag i det längsta. I de här lägena blir det lite svettigt och jag behöver hjälp! Men, min motor-helpdesk ryckte in telefonledes - varje gång - och guidade mig ner genom motorutrymmets gråfärgade kablage och - heureka - bilskrället gick igång.

Hon gick igenom besiktningen den gången. Flying colours, Att hon inte startade var mitt problem, inte deras.
Nu uppfyller hon tyvärr inte grundkraven längre, så hon ska byggas ihop med ovan nämnda Landrover. Hennes underrede, hans kaross. Nyrenoverad motor (hoppas jag ;). Men nån liten söt Rover P4 blir det knappast. Det är ett eget projekt.

Burka till folket

Har du sett SDs ”reklamfilm”? Den där burkaklädda kvinnor med barnvagn jagar en pensionär med rullator? Populism så att det blir till komik. Man undrar hur de tänkte. Eller tänkte... det kanske var att ta i.

Och så har vi det fantastiska förslaget om att förbjuda burka. Sedan när ska statsmakten lägga sig i vad vi får ha på oss på offentlig plats? Det offentliga rummet tillhör oss alla, det är ju det som är syftet.
Förslaget är ett demokratiskt lågvattenmärke, men det finns förfärligt nog redan i flera europeiska länder. Vad är nästa steg? Förbud mot stilettklackar? En gul stjärna på bröstet för att tala om att man inte är någon ”riktig” medborgare?

Vad är då denna förhatliga burka? Ja, det är helt enkelt ett ytterplagg utan ärmar som täcker hela kroppen och ansiktet. Vid ögonpartiet är tyget tunnare, eller består av nät. Den är vanligen sydd i ett lätt material och bärs utomhus över vanliga kläder.

Hur har mr Björklund med de glesa tänderna tänkt att det ska funka, det där förbudet?
Ska det skrivas in i grundlagen att det gäller just burka, eller ska vi ta med alla andra alternativ som döljer ansiktet och hela kroppen? Huckle, keps, mössa nerdragen över öronen, bylsiga halsdukar, fuskpolo, täckkappa, skoteroverall? Skulle inte tro det. Och varför ska vi stifta förbud mot något som inte innebär någon fara för andra människor?
I Frankrike med sina drygt 55 miljoner invånare finns ca 1900 personer som bär det speciella klädesplagget. I Sverige kan de inte vara fler än ett par hundra. Va fan är det de burkaklädda ska göra? Kasta sig över oss vitingar och strypa oss med allt detta tyg?

Självklart är det inte tyget som skrämmer. Eller klädedräkten i sig. Inte heller är det kvinnorna. Våra folkvalda burkamotståndare tycks nämligen vara helt övertygade om att kvinnorna är tvingade att bära burka. Det måste ju vara så att en ond muslimsk man står där i kulisserna och dirigerar dessa stackars kvinnors liv. Inte kan dessa klent begåvade små töser tänka själva. Di är ju utrikiska.

Det enda vi pratar om är vad burkan representerar för oss. Vad den representerar för de kvinnor som bär burka tycks inte vara någon het nyhet. Vad säger det om vilka vi egentligen lyssnar på?



Jag tror att jag ska köpa en burka. Samma effekt som ett par jättestora svarta solglasögon av det glamörösa märket Dior. Fast mer politiskt korrekt.