Balans

Det är inte särskilt svårt att vara snäll mot andra, eller att göra goda gärningar. Och man vet att man gjort något bra, för det känns så tydligt bra i hjärtat det när man gjort det. Det är en känsla man kan leva länge på.
Men ibland kan det där med att vara snäll ha sina baksidor. I relationen till en annan människa kan man behöva fundera på sina bevekelsegrunder. Är man snäll för den andres skull eller handlar det kanske egentligen om en själv? Ibland är man snäll för att verkligen osjälviskt ge av sig själv utan att förvänta sig något speciellt resultat, ibland för att skapa en slags balans, och ibland - handen på hjärtat - för att inte "väcka den björn som sover". Det varierar förstås.
Men när det handlar om det där sista, dvs att vara "snäll" för att slippa en konflikt, så är det kanske dags för hjärtat att hålla käften en stund, och låta den den berömda magkänslan ska kliva in på scenen.
Är det här ett bra sätt för mig att agera på lång sikt? Vilka signaler skickar jag till den andre om mig själv? Vilken effekt får mitt agerande för den andre? Blir jag lycklig av att undvika den här konflikten? Kanske just där och då.
Fast sällan på längre sikt.
Man kan inbilla sig att det kommer att förstöra en relation alldeles om man talar ur skägget, och är tydlig med vad man vill, vad man behöver och vad som är viktigt. Även om det går helt på tvärsen mot den andra partens uppfattning och önskningar. Att det är att begära för mycket.
Men tänk, jag tror att det är precis tvärtom.