Fiskehistorier

Känns livet futtigt och ointressant? Rentav skrämmande trist? Man kan ju alltid skarva lite. Dra en oskyldig vit vardagslögn där man tycker att något fattas. Som, med lite träning, kommer så naturligt att man nästan  börjar tro på den själv. Lägg på lite extra av allt som du vet att den som lyssnar vill höra just då, i det ögonblicket då just du ska öppna käften. Som Anna Anka, till exempel, som påstod att hon vunnit flera miss-nånting-tävlingar i Sverige efter att hon flyttat till USA. Om jag var kändis skulle jag göra det hela tiden. Till slut måste väl läsarna av skvallertidningar tröttna på att man ljuger som en häst travar.

Värre är det när det kommer nära. Hur många gånger har jag inte suttit vid mötesbord och under en presentationsrunda hört folk använda tiden till att övertydligt positionera sig. Folk kan sitta och mala om hur förträffliga de är och vilken bred kompetens de besitter och - inte minst - vilka fantastiskt ansvarsfulla positioner de innehar nu och har innehaft tidigare.

Who gives a shit??

Tänk om jag någon enda gång kunde få höra en person säga att: "Äsch, jag är bara en vanlig IT-projektledare och det är ganska mainstream för det mesta." Och sedan låta ordet gå vidare till den som sitter bredvid.

Respekt, säger jag bara.

Kovändning

Du såg hur fort jag gick från stilla meditation med pling-plong i bakgrunden och en rökelsesticka i örat, till en hysterisk attack av fettskräck. Det är vad förflyttningen mellan landsbygd och stadsmiljö åstadkommer i mitt själsliv. Från fri tid till schemalagda aktiviteter i en oändlig ström. Jag kommer liksom i olag bara vid tanken. Vilket för övrigt är helt naturligt, men icke desto mindre påfrestande för lilla mig. 

Som en attack av depression light innan jag inser att stan nog inte är så dum ändå. Till exempel så finns ju de flesta vännerna här - och utan dem står jag mig slätt. Fat or not.

Fett-GÖSTA!!!

Vägde mig idag. Jesus Fucking Christ. XX kg. XX!!! Förbannade fläsk, nu SKA det bort. Förkyld är jag också. Fan, fan, fan. Gick och handlade helt orkeslöst. Kunde inte hitta på NÅGOT att äta t middag. Gick hem igen med kattmat och mjölk och Strepsils, och gick sedan en gång till med alla barn som ville köpa lördagsgodis. Suck och stön. Släpade cykeln hem genom villaområdet. Grraaagh. 

Men Posten hade kvar mitt paket - ett flackande ljus i fettmörkret.

Vilrummet

Meditation är att sätta sig ner och tömma hjärnan på tankar. Uppsöka den inre plats där lugn råder, eller åtminstone ta sig halvvägs dit. Fast hur enkelt är det? Hurdå sätta sig ner? På jobbet då kanske, eller? Huka sig under det höj- och sänkbara bordet? Sitta på kontorsstolen i landskapet med slutna ögon? Ockupera vilrummet på lunchen? Häcka på innergården? Eller sitta bakom glasväggen i konferensrummet? Sätta en lapp på dörren: "Var god stör ej - meditation pågår". Men det känns jobbigt att sitta i meditationsställning i kontorsuniformen. Skrynkligt blir det också. Och folk tror förmodligen att man sover.

Hemma då? Hm. Med familjen stojandes och hoppandes runt omkring? Nja. Kanske funkar de där mer stökiga miljöerna för ett proffs, men jag behöver mer ordnade former.

Så jag har läst på om olika ritualer som ska hjälpa till att skapa rätt stämning.

Läs mer under fliken Meditation

Sommarens faror

Idag var första dagen jag kände mig redo att läsa på om anafylaktisk chock. I förrgår körde jag en närstående i ilfart till akuten efter ett huggormsbett som utlöst en häftig reaktion. Jag har aldrig tidigare sett den typen av allergisk reaktion och han har aldrig fått en sådan förut, så det tog lite tid innan vi fattade vad klockan var slagen. Och då var den redan 5 i tolv.

Att köra från sommarstugan till närmsta akut (som tack goda moder bara ligger ca 2 mil bort) med en stum passagerare som halvligger med slutna ögon och rosslande andning är en hemsk upplevelse. Jag var helt enkelt livrädd, men var tvungen att vara lugn. Och ha plattan i botten så mycket som möjligt. Men det hade varit värt körkortet om polisen varit där. Allt jag tänkte var: bara vi hinner! bara vi hinner!

Och det gjorde vi.
Sen tog ambulansen med blåljus och sirener vid, och jag fick åka hem. Väl hemma kände jag mig både adrenalinstinn och hysterisk: Det kröp i kroppen och jag kände att jag måste göra något, vad som helst som jagar bort nervositeten. Så efter middagen satte jag igång med att - storbaka.