Idag var första dagen jag kände mig redo att läsa på om anafylaktisk chock. I förrgår körde jag en närstående i ilfart till akuten efter ett huggormsbett som utlöst en häftig reaktion. Jag har aldrig tidigare sett den typen av allergisk reaktion och han har aldrig fått en sådan förut, så det tog lite tid innan vi fattade vad klockan var slagen. Och då var den redan 5 i tolv.
Sen tog ambulansen med blåljus och sirener vid, och jag fick åka hem. Väl hemma kände jag mig både adrenalinstinn och hysterisk: Det kröp i kroppen och jag kände att jag måste göra något, vad som helst som jagar bort nervositeten. Så efter middagen satte jag igång med att - storbaka.
Att köra från sommarstugan till närmsta akut (som tack goda moder bara ligger ca 2 mil bort) med en stum passagerare som halvligger med slutna ögon och rosslande andning är en hemsk upplevelse. Jag var helt enkelt livrädd, men var tvungen att vara lugn. Och ha plattan i botten så mycket som möjligt. Men det hade varit värt körkortet om polisen varit där. Allt jag tänkte var: bara vi hinner! bara vi hinner!
Och det gjorde vi.Sen tog ambulansen med blåljus och sirener vid, och jag fick åka hem. Väl hemma kände jag mig både adrenalinstinn och hysterisk: Det kröp i kroppen och jag kände att jag måste göra något, vad som helst som jagar bort nervositeten. Så efter middagen satte jag igång med att - storbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar