Förnuft och känsla

"Imagine that you are standing on the earth, at the edge of a shallow pool..."
Det här är din stund. Lyssna. Känn efter vad som händer i din kropp, och utanför. Vilka fysiska förnimmelser känner du? Hur känner du inför dem?
Ta emot dina känslor, och försök sedan släppa taget om några av dem.
Låt det ta den tid det tar.

Vi är ofta intellektuellt medvetna om vad som är sant och vad som inte är det, men eftersom vi oftare styrs av känslor än av förnuft, så låter vi känslor styra vårt handlande. Av det kan man räkna ut att om man vill göra något viktigt så lyckas man bara om känslorna är med på det. Som moderna människor så vill vi gärna tro att vi styrs av förnuft och objektivitet, men vi lyssnar tydligen fortfarande mest till hjärtats röst. Alla kriser i världen tyder för övrigt på att det är precis så det ligger till.
För de flesta av oss består utmaningen av att slå ihop det man vet med det man känner. Låta dessa två insikter leda oss vidare.
Ibland kan man säga till sig själv: jag borde verkligen banta/sluta röka/flytta/byta jobb/rensa/bli vegetarian. Et cetera. Och tanken är god. Men det är inte förrän man själv verkligen känner och tror på att det man borde göra kommer att lösa något problem eller ge ny energi, som man kan komma igång med förändringsprocessen.

Kvacksalvare

Det sägs att man borde vara frisk för att orka vara sjuk. Det betyder till exempel att du behöver orka ifrågasätta den vård du får, och vid behov vända dig till andra vårdgivare och läkare. Att du orkar byta eller avbryta en behandling, om det av något skäl känns bättre för dig som patient. Att du orkar byta läkare eller terapeut om du inte kommer överens med henne eller honom. Samma förhållande ska naturligtvis gälla även när man vänder sig till de som spelar på homeopatins planhalva.
Jag tror på att kroppen och själen sitter ihop, och att det - om något - krävs ännu större professionalitet, kompetens och erfarenhet hos terapeuten/läkaren för att kunna hantera det.
Men där tycks det inte så enkelt som att en behandling ska visa resultat. För att homeopati bygger på något annat. Fokus ligger på att må bättre. Kropp och själ. Det holistiska perspektivet. Och givetvis kan det vara fantastiskt skönt att få en inpackning, en aromaterapeutisk massage, en akupressurstund eller en akupunkturbehandling.
Men säg för fan inte att det ska göra folk friska. Och ryck inte heller sjuklingar på en orimligt hög kostnad för lite strykningar hit eller dit. Jag ser rött när jag hör att någon som utövar kinesiologi tar 1500 kr per timme. PER timme. Det är ju helt barockt.
Vissa terapeuter spelar dessutom utanför själva planen, ett helt eget spel, där inga vanliga regler gäller. Vad sägs till exempel om en en i alternativa kretsar gabska känd "terapeut" som erbjuder utbildning till utbrända kvinnor, för att de ska hitta "sin rätta potential", och som sedan diskuterar sina elevers utveckling med sina vänner och följare på Facebook? Som hävdar att hen är ett medium och kan "se" vad hens elever "behöver"? Hen ser så till den milda grad att något djupare samtal med eleven egentligen inte behövs.
Låter det professionellt, etiskt eller ens trevligt?
Nä, det gör det inte.
Det låter som kvacksalveri. Och som bedrägeri.
Visst, det kan handla om att tro. Men där går gränsen för mig. För i så fall tror jag inte. Alls.

Kvinna - var snäll mot dig själv!

Jag vet vad mat är för mig, och jag önskar att jag kunde säga att mitt förhållande till mat är helt okomplicerat. Att jag bara äter när jag är hungrig. Att jag alltid äter nyttiga alternativ. Att jag bara äter vid fasta måltider. Och så vidare i bästa bror-duktig-anda. Men det vore inte sant. Jag äter t ex choklad eller mackor när jag är stressad, arg, besviken eller känner mig ensam. Jag tillåter mig själv att bli så tokhungrig att jag äter vad som helst (något jag aldrig skulle utsätta mina barn för). Sen drabbas jag av dåligt samvete för att jag inte kunde kontrollera mig bättre.
Jag har länge funderat på varför.
Självkontroll känns centralt i den tankekringlan. Som om självkontroll vore det högsta att uppnå.
Det finns något kärlekslöst och straffande i det sätt många av oss ser på oss själva och våra kroppar. Att ständigt vilja ha en annan sorts kropp än den man har är som att ständigt terrorisera sig själv med negativism av typen: jag vet att jag är dålig, hemsk, ful, karaktärssvag och omöjlig att älska. Jag duger inte. Jag måste ändras på, på något sätt.
Att banta blir ett sätt att tysta den rösten. Att säga: "Jag duger iallafall till att ändra mig själv. Här - om ingen annanstans - bestämmer jag! Sluta upp med att vara så löjlig, svag och ful!"
Men du - säg inte sånt till dig själv, inte ens när ingen lyssnar. Häng inte på det där straffande mantrat om hur du inte är, men borde vara.
Du är redan perfekt och unik. Vi är alla precis så bra som vi behöver vara, och faktiskt en gåva till mänskligheten.

Bad bitches like me is hard to come by

Så säger hon, Nicki. Och så får hon spö från amerikansk moralpolis för att hon är för explicit. Herregud, vad lever jag i för århundrade. Grabbar har tagit sig i skrevet och juckat som besatta i flera decennier, och i tusentals år propagerat för sig själva som guds gåva till kvinnorna. Så är det bara. Män är ju män, och de har sina drifter, ungefär. De behöver så sin vildhavre. Det får man förstå. Och så vidare. Men när kvinnor nu gör detsamma, hojtar att de gillar sex, eller använder sin kropp som de själva vill, då jävlar rycker självutnämnda moralpoliser i alla länder ut. Kvinnor tycks ha som allmänmänsklig uppgift att vara den sista utposten mot moraliskt "förfall". Att vi ska hjälpa män att vara trogna, genom att pimpa oss, banta, smörja in oss med föryngrande kräm, raka oss på de mest egendomliga ställen, och så vidare. Madonna i hemmet, slampa i sängkammaren. Monogam ska man också vara, för då kan mannen vara säker på att hans avkomma är hans. Ursäkta, men har vi lämnat stenåldern bakom oss?
Tack för förtroendet att vara samhällets moraliska stöttepelare, men nej tack. Den uppgiften betackar vi oss för. Ge oss rätten till våra kroppar, att använda dem som vi vill. Jag och alla mina systrar i världen är egna människor, och vi vill äga våra egna kroppar.

Tradera

Nu har jag sålt mina tre första plagg på Tradera. Det känns trevligt. Jag har svårt att tro att jag kommer att bli rik på det, men några spänn till i plånboken blir det ju. Tidigare har jag bara köpt, eftersom jag alltid tänkt att det skulle bli för mycket administration att sälja. Med tre mindre barn så var det så mycket annat som skulle kommas ihåg, så jag skulle säkert glömma och så skulle folk bli arga och så skulle jag bli svartlistad på Tradera. Och så vidare. Måla fan på väggen innan han kommer, så blir det liksom inga överraskningar ;)
Nåja, nu har jag hursomhelst börjat sälja, så det är lika bra att sätta igång med adminstrationen. Att svara på frågor, väga, förpacka, skicka. Det ska jag nog klara.
Att rensa garderober (eller pannrum, garage, källare) är inte bara en platsbesparande och eller ekonomisk process. Det kan också vara en själslig process. Att ta sig ur. Att ta sig vidare.
Att ta sig till nästa station i livet. Utan en massa barlast.

Rensning pågår

I måndags rensade jag ut i min garderob. Ca 25% blev kvar, övrigt är skänkt, sparat och i vissa fall på väg att säljas. Idag har jag äntligen lagt upp annonser på Tradera. Efter att ha varit en trägen köpare i flera år, så är jag nu även en säljare. Jag hoppas förstås på att bli av med en del kläder den vägen, men om det inte funkar som jag hoppas - så skänker jag dem istället. Huvudsaken är ju att de kommer till någon som vill ha dem, och använda dem.
När jag höll på och sortera så drabbades jag av det där vanliga tänket (det som gör att man behåller kläder man inte använder): "den här kan jag ha när jag gått ner 5 kilo" eller "det ÄR ju faktiskt ganska snyggt med orange, det borde jag ha oftare" (fast man uppenbarligen inte vare sig tycker om det eller passar i det, annars hade man ju haft den där tröjan åtminstone nån gång de senaste två åren) eller "den var så dyr, så jag måste ha kvar den". Men sen skärpte jag till mig, och kvar blev bara sånt jag gillar. Det är faktiskt enklare än jag trodde, när man väl kommer igång. Dessutom är det skönt att inte ha så mycket att välja mellan. Det blir enklare att välja. Men utmaningen fortsätter - jag har en bit kvar till bara 33 saker :)

Projekt 333

Så! Då har jag startat mitt eget projekt 333 här hemma. Vad är det? undrar du.
Jo, det handlar om att rensa och kasta och skapa mer plats. Att experimentera med att leva med mindre saker och kläder. Vad det nu är som tar plats i ditt liv.
Tänket bakom är riktigt bra, för det handlar inte bara om att ha mindre av allt - vilket kan bli lite tråkigt i längden - utan om att du får mer tid, plats, pengar och frid genom att ha färre antal skor, kläder, smycken och annat.

Låt mig förklara grunderna!
Projektets tanke handlar i princip om att du under tre månader ska begränsa din garderob till 33 saker (plagg, skor, smycken etc) och att du därmed har hittat din väg till att

• Lägga mindre tid på att fundera på vad du ska ha på dig, eller på att shoppa
• Spendera mindre pengar på kläder, skor, smycken och accessoarer
• Jämföra mindre - genom att du valt din egen väg när det gäller kläder (och inställdningen till kläder), så kan du sluta jämföra dig med andra
• Stressa mindre - när du har en garderob som består av favoritplagg som funkar för både business and pleasure, så behöver du inte bekymra dig om klädfrågan längre. Du kan nu lägga din tid på annat som du tycker är viktigare

Så hur gör man?
Man kör igång helt enkelt :)
Välj 33 saker du vill använda den kommande 3-månadersperioden.
Följande räknas inte: ringar/smycken du aldrig tar av, underkläder, sov-kläder, myskläder och sportkläder.
Packa ner övriga saker i kartonger (som du tejpar), och ställer undan (utom synhåll).
När tre månader har gått så kan du öppna lådorna och fundera på om du behöver byta ut något, eller om du kanske kan skänka kläderna till någon mer behövande.

Viktigt är att projektet inte ska handla om att lida och tvingas se ut som en hösäck, utan tvärtom ska det vara både roligt, lite utmanande och en källa till njutning. Om man behöver anpassa reglerna så gör man förstås det :)

Själv har jag börjat med inventeringen, och konstaterat att jag inte behöver de 30(!!!) kappor/jackor/kavajer som trängts i mina garderober. Nu ska bara de jag älskar mest stanna, resten måste a. ner i lådor, eller b. till någon annan. Vidare rapportering kommer.

Mer informations finns här: http://theproject333.com/

 

Stark och svag

Jag läste en artikel om Agneta Sjödin, där hon sa att hon var tacksam över att hon kunde vara 45 och så stark. För mig är det ofta mera tvärtom.
Hur kan jag vara 45 och samtidigt så tvehågsen, ineffektiv och seg?  Jag är inte genomtänkt och fattar inte vad jag borde göra. Jag får inte tummen ur, jag gör idiotiska val, och har ingen självbevarelsedrift. Det händer nog alldeles för lite i mitt liv, och det måste vara stört omöjligt att älska mig.
Sånt hör jag mig själv säga till mig själv.
Men inget blir ju till någon permanent sanning om man inte själv gör det till en.
Kanske tänker jag länge, och begrundar alternativen noga. Men det betyder inte att jag ÄR seg. Jag har gjort misstag och betett mig som en idiot, men  det betyder inte att jag ÄR dum. Jag har missbedömt situationer, men det betyder inte att jag saknar självbevarelsedrift.  Jag kanske inte får tummen ur med allt, men det betyder inte att jag inte gör någonting.
Det enda det verkligen betyder är att jag är mänsklig.

Myggjävlar

Hopplöst med alla förbannade myggor. De är små, ettriga och överallt. Kanske är det vädret, kanske är det en ny sorts mygga. Oavsett så är det ohyggligt irriterande att behöva toppridas av dessa små bestar. Läsa under täcket, spendera timmavis med att hoppa runt med en flugsmälla, inte ta ett steg utan vara insmord med myggmedel från topp till tå.
Vem är det som bestämmer i mitt liv? Jo, det kan jag berätta. Det är små ylande bestar från helvetet.

Tåg i Bergslagen

Jag sitter i vagnen på väg norrut, och har en timmes resa framför mig. De mörkgröna bergen och röda stugorna svischar förbi. Himlen består av den här sommarens signum, det vill säga en blandning av blå himmel, tunna vita skyar och mörkgråa tjocka moln som uppenbarligen tänker lätta på lasten så snart tillfälle ges.
Jag studerar mina medresenärer i smyg. På andra sidan sitter en man som äter ostbågar och läser tidningen. I kaffekoppen har han något som han hällde upp ur den flaska han röck upp ur väskan så fort han satt sig. Om jag får gissa så tror jag på lingondricka. Om det är portvin, så unnar jag honom det också :) Längre bort sitter en yngre man och en yngre kvinna och diskuterar vädret, semestern och dagens arbetsmarknad. Den senare verkar vara kärv, men å andra sidan - är den inte alltid det?
Idag är resan vilsam med hjälp av Deva Premals Moola mantra i lurarna, det mantra som enligt uppgift gör gott även för den som bara lyssnar.
Så jag lyssnar och lutar mig tillbaka.

Vårrusa

Jag har börjat löpträna. Igen, höll jag på att säga. För så är det. För några år sedan tränade jag som fasen, sprang ett par gånger i veckan och höll effektivt ångesten på avstånd på det sättet. Faktum är att jag tror att löpningen gjorde mycket för mig i den 40-årskris jag hade. Allt jag inte begrep mig på, allt som tyngde och bekymrade mig - det tog jag ut i benen när jag sprang över stock och sten. Sen tog det plötsligt tvärt slut, när jag inte behövde den dagliga dosen känslorensning längre. Åtminstone inte på det sättet. Nu ska jag börja om med träningen. Och det är inte okomplicerat. Bortsett från att jag är otränad, vilket i dagsläget gör det till rena kriget mellan kroppen och viljan. Det handlar också om att tänka om. Att sluta associera löpträning med jobbiga känslor som måste ut.  Nu ska det handla om positiva känslor, om att jag vill bli starkare. Uthålligare. Motståndskraftigare.  Jag gillar löpning, det kräver så lite av mig. Ingen planering, inga direkta redskap. Ett par sköna pjuck och en sportbehå - sen sticker jag. Med rätt spellista i öronen kan det bli rena njutningen. Sen alltså, när jag fått upp flåset. Just nu är det bara jobbigt. Det gör ont. Jag blir helt slut. Idag sprang jag 3,8 km på 30 minuter. Ingen racertid direkt. Men jag är jättenöjd, för det innebär att jag ORKAR springa i 30 minuter.

Mediababe

I ett anfall av vansinne (jag drabbas av det ibland) så köpte jag boken Mediababe. Tänkte väl att det skulle vara kul att lära sig hur man odlar sitt varumärke eller hur man överhuvudtaget placerar sig på den mediala världskartan. Det kan ju inte vara så svårt. Tänkte jag.
Fast jag kan inte ha haft alla hästar hemma, när jag funderade på det där med "eget varumärke". Vilket jäkla varumärke? Jag har inget varumärke, och om jag hade ett så skulle jag nog mest skämmas. Man ska ju i så fall vara sin egen reklampelare i alla väder. Dagens outfit. Dagens kloka citat. Dagens maträtt. Dagens nytänkande idé. Dagens vederhäftiga text om en spännande företeelse i omvärlden.
Jamen, nej tack.
Inte för att jag vill klättra upp på min höga häst, sticka näsan i vädret och förlöjliga hela grejen. Inte alls. Jag är full av beundran för de mediababes som klarar pressen och presterar varje dag, även när det blåser runt dem.
Jag är bara inte så uthållig. Kanske kan jag skriva nåt kul då och då, eller berätta något som någon vill läsa, men varje dag? Det klarar jag inte. Då får jag prestationsångest och härdsmälta. Inspiration kommer inte när JAG vill. Inspiration är en hal ål, den kommer närsomhelst eller inte alls. Och att ni skulle behöva se min outfit varje dag, det vore verkligen en realistisk rapport från skurhinken. Alltså, jag har inte städrock eller så. Men jag är en heltidsarbetande morsa in her mid 40-ies, som knappast klär sig som en managementkonsult. Jag är ganska mainstream. Kanske är jag en tötnt. Fråga min tonåriga dotter, så får ni svaret. Men jag har stretchjeans. Jag har sneakers. Jag har kofta. Jag har färgat hår. Ibland ser jag ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Men jag är nöjd med det, och det kanske för allt i världen är en, om inte spännande, så ändå en intressant, företeelse här i världen, bland mediababes, dagens fräcka outfit och senaste nytt om Java-utveckling.

To forgive is to set a prisoner free, and discover that the prisoner was you

För att släppa det som varit, och kunna starta om, så måste man förlåta. Både sig själv och andra. Både för det som var igår och det som var för flera år sen. Och för att förlåta så måste man släppa taget på riktigt. Inte tillämpa den där dagisvarianten som går ut på att "jag säger förlåt, om du säger förlåt". Det är inte förlåt, det är sociala konventioner. Vapenvila är nästa steg. Det är läge att komma upp ur skyttegraven med den vita flaggan till hands och skaka hand. Så långt är allt gott och väl, det känns bekant för de flesta. Sen kommer det svåra. För det räcker inte med att säga förlåt, det måste kännas i hjärtat också att det är rätt för dig. Grejen med den förlåtelse du "ger" är att det egentligen bara handlar om dig, för ingen annan kan hjälpa dig med det du känner. Du är ansvarig för hur du agerar, och för dina känslor, och det är dem det till syvende och sist handlar om. Hur du ser på det som hänt, och hur du tänker låta det fortsätta påverka dig. Eller inte.
Att förlåta är att släppa taget, både om det som varit och om hur motparten upplever det, eller borde uppleva det. Alla kan inte släppa taget. Vissa vill inte. Kanske är det samma sak. Jag tror att det handlar om att man inte är "där" ännu. Kanske kan det i turbulenta tider kännas tryggare att hålla fast vid en världsbild där man redan bestämt sig för vilka som är goda och vilka som är onda, vem som har rätt och vem som har fel. Och då är man fast där man är. Inget nytt kan ta fäste i ditt liv, för du vet ändå hur det "är". När du kan släppa taget om den bilden, så får du plats för nya saker i ditt liv,      

“Sincere forgiveness isn't colored with expectations that the other person apologize or change. Don't worry whether or not they finally understand you. Love them and release them. Life feeds back truth to people in its own way and time.”    

Slacktivism och folkskräck

Smarta mobiltelefoner minskar vårt engagemang i samhället och i andra människor. Din mobiltelefon har förvandlats till en snuttefilt och 99 av 100 stänger ALDRIG av mobilen.  Behovet av att ta kontakt med andra människor minskar, och idoga mobilanvändare tenderar tydligen att ta den "enkla" vägen i kontakten med andra människor. Om det nu finns någon enkel väg? Jo, det kanske är enklare om man inte behöver möta andra människor ansikte mot ansikte och förklara varför man inte vill ha någon kontakt med dem, eller varför man inte orkar just nu. Normalt så anstränger man sig för att andra inte ska bli ledsna eller sårade, men med en technical device i handen, som ett skydd mot omvärlden, så behöver du kanske inte det. Enkelt och praktiskt. Alltid till hands i fickan. Å andra sidan, så kan bekräftelse be a good thing. Ibland behöver man kanske stöd och möjlighet att kommunicera med likasinnade, t ex via communities av olika slag. Där kan det finnas en plats för den som känner sig annorlunda, och där tycker jag att det kravlösa har en plats. Det som är intressant är att det finns en koppling mellan intresset för andra människor  och bekräftelse. Om man ständigt kan få bekräftelse på annat håll, så minskar intresset för att engagera sig "på riktigt". Engagemang i andra kan kosta. Man kan bli sårad. Det kan göra ont. Det kan vara jobbigt. Engagemanget vi får via mobiltelefonerna är enkelt och kravlöst. Man kan få bekräftelse non-stop. Man kan också stänga av när man vill, stänga jobbiga människor och situationer "ute", bara inte svara eller välja själv när man vill engagera sig. Som grädde behöver vi inte stå för vårt själviska beteende, som normalt inte är socialt accepterat, utan kan huka oss i floskler som "det är så här det är". Nej, det är inte så här det är - det är såhär vi har skapat det.

Hemarbete

Tack goda moder för att vissa arbetsgivare äntligen har fattat att det inte är den fysiska närvaron på arbetsplatsen som räknas. Det som borde räknas är förstås - resultatet. Skit samma var du befinner dig. Bara du får jobbet gjort! Det är min devis. Kan lönen vara individuell, så kan också övriga överenskommelser vara det - och där har inga arbetsgivare något som helst problem med att komma överens med den anställde. Sånt där fjöms om att om en får, så måste alla få - och därför kan ingen få, det är bara undanflykter. Att jobba hemma är guld för familjens projektledare. Det vill säga den som bär huvudansvaret för hemmet, kidsen, planeringen och logistiken. Idag for jag upp kvart i sju. Släppte ut hunden. Tog ur tvättmaskinen. Vek ihop det som hängde på torkställningen. Hängde hälften av tvätten, stopppade in resten i torktumlaren. Tömde torktumlaren på ludd och vatten.  Väckte under tiden barnen, och la fram rena kläder till de som behövde. Letade reda på byxor som inte var för korta, och inte för långa. Tog in hunden. Gick upp till köket. Ställde fram frukost, skar frukt i bitar. Ställde fram tallrikar och skedar. Plockade ur diskmaskinen, konverserade de ätande, plockade i disk. Gjorde en nyttig smoothie. Ställde den i kylen. Plockade sedan bort en död fågel som katterna släpat in under natten,  dammsög mattan i vardagsrummet, vek filtar, ställde undan stolar, puffade kuddar. Tog ut helgens tidningar till återvinningen, tömde kattlådan, samlade ihop tomma schampooflaskor och hämtade tidningen. Kollade med den sovande tonåringen när skoldagen började. Kom överens och lämnade henne sedan ifred. Klädde på mig, sorterade ut smutsiga kläder och la dem i tvättsäcken. Satte telefonerna på laddning, slog på datorn, gjorde en kopp kaffe, tog ut smoothien ur kylen. Satte mig framför datorn. Loggade in. Klockan? 08.15.

Truth and dare

Sanningen är ett relativt begrepp, sägs det.  Fast så är det ju inte. Antingen är det sant det man säger - eller också inte. Det enda som är relativt är väl hur man själv väljer att se på det. Vi ljuger om vi tror att vi kommer att vinna något på det.  Men lögner kostar kraft. Och självrespekt.  Att ljuga är att inte våga visa sig som man är, och budskapet man skickar till sig själv är att man är usel. Att man inte duger och därför måste ljuga för att upprätthålla andras bild av en. Men det enda man upprätthåller är en livslögn, som bygger en massiv inre stress, korrumperar självkänslan och kan leda till depression. Kanske kan du ljuga för andra, men aldrig för dig själv. Livet blir enklare om man är ärlig. Då är du fri på riktigt. Både du själv och andra vet vem du är. Du står stadigt på jorden. Ingen kan komma och säga att han eller hon minsann vet saker om dig som kan komma ut "om" this or that. Visst, visst. Bring it on. The cat is already out of the bag.

Desperate people do desperate things

Desperata handlingar är vare sig särskilt hedervärda eller genomtänkta. De är bara handlingar, och behöver sättas i sitt sammanhang för att om möjligt begripas. Men när man befinner sig i en kritisk situation så försöker man lösa den, med de medel man råkar har till hands. Man försöker ta tillbaka kontrollen, biter ihop och tänker att "skit samma, konsekvenserna tar jag sen".. Om det nu är så att ändamålet helgar medlen (eller om det är något vi intalar oss när vi klampar iväg rakt över allting och skiter i allt och alla) så behöver man fundera över vilket ändamålet egentligen är innan man öppnar käften eller agerar. Det som en gång har lämnat munnen har sannolikt tagits emot av en annan människa, och kan inte tas tillbaka. Ibland har jag gått åt helvete för långt. Och den enda ursäktande faktorn jag kan se är att jag i min enfald inte begrep bättre. Det är ofta enklare att bara tänka på sig själv. Att ta egot i handen och bestämma sig för att "köra sitt eget race". Kanske känner jag mig då stark (i kraft av att inte behöva tänka på någon annan) och tror mig ha kontroll. Men kontroll är en chimär. Vi har aldrig kontroll även om vi inbillar oss det ibland. Att försöka ha kontroll kan vara väldigt tröttande, så grejen är egentligen att våga släppa taget.  Just - let go. Och gå vidare.

Tunnelseende

Nu blev det lite mycket. Har följdaktligen en blixtrande huvudvärk, som äntligen lindrats något av en Ipren. Hoppas det räcker med en tablett, men fan trot. När det blir för mycket av stressmoment i livet kan jag ibland hemfalla åt det som tidigare kunde ge viss lindring, som t ex att jobba ännu mer, ta ett extra glas vin eller äta lite för mycket. Istället för att gå och lägga mig i tid. Kliva in i tunneln, liksom. Glömma omvärlden och sig själv och bara trycka gasen i botten. Tyvärr, eller snarare som tur är, så funkar inte det där längre. Nu blir det bara, precis som det bör, ännu jobbigare. Faktum är att det blir så jobbigt att det helt enkelt inte går. Jag klarar inte att bortse från mig själv på det sättet. Har man en gång öppnat öron och ögon och bestämt sig för att ta befälet över sitt liv, så går det faktiskt inte att stänga dem helt igen.

Body and mind

Jaha, och vad tränar du då?" "Jo, jag,,, eh...(tankepaus)... tränar yoga. Eller jag... gör.. yoga. Alltså..jag vet inte riktigt om man kan kalla det träning..." Där någonstans trasslar jag in mig. Det är inte precis något SATS-pass vi pratar om, och därför vet jag inte om det hör hemma i det jag, och många andra, definierar som just träning. Fast det handlar ju om att lära sig något, så någon form av träning är det. Det handlar helt enkelt om kroppen OCH själen, det låter väl lite lagom koko? Yoga är en flertusenårig andlig vetenskap som inte tillhör någon religiös tradition. Tekniken har under historiens gång undervisats inom både buddhistisk, hinduistisk och kristen ram. Och man kan förstås träna yoga som en slags gymnastik, lära sig stå på huvudet och bli vig som en apa, men utmaningen sträcker sig längre än så. I kundaliniyoga kombineras fysisk rörelser med andning för att rena kroppen fysiskt och energimässigt. Målet är att balansera hela det psykofysiska systemet så att meditationen inträder automatiskt. Det låter galet, men det funkar. Eller, det funkar efter ett tag. I början satt jag som på nålar under hela passet och undrade när eländet skulle ta slut, och gick sedan hem med grym träningsvärk på konstiga ställen. Vifta med armarna, lyssna på gaggande om det tredje ögat, göra rotlås, flåsa som en blåsbälg och vila till ljudet av en gong - allt under ledning av en karl med halvmetersskägg och sjalett!? Hur skulle något kunna bli bättre av det? Udda var bara förnamnet. Jag har dessutom alltid varit lite skeptisk till gruppövningar så det kändes rejält konstigt. Men efter ett tag insåg jag att om något skulle hända så handlade det inte om de yttre formerna för träningen, eller de andra deltagarne. Det handlade om mig, och min relation till min yogalärare. Det är bara jag som har förmågan att förena min kropp och min själ. Men jag behöver någon som visar vägen. Jag har lyssnat noga på honom under de senaste årens pass, och nu är de där 1,5 timmarna per vecka en etablerad tankepaus i mitt liv, som jag ser fram emot och inte kan tänka mig att vara utan. Om jag skulle våga mig på en sammanfattning av vad yogan hittills inneburit för mig, så handlar det främst om tre saker: försoning, meditation och att hålla egot på mattan.

Välj själv

Är jag yogisk? Nja, det vet jag inte. Men jag förespråkar yoga till alla som vill höra på. För den har haft, och har stor betydelse för mig. Det handlar inte om kosten eller om en viss träningsform, och det är inga stora förändringar jag talar om, men om man så bara ändrar sin riktining ett par grader så får det stor betydelse för var man till slut hamnar.   Jag känner en skiftning i min inställning till livet, där jag börjar funderat på vad som egentligen är viktigt. Vill jag leva ett liv där mitt värde räknas efter min prestation eller där min tankekraft ska koncentreras till vem som har rätt och vem som har fel? Tidigare har jag närt en misstanke om att jag, om jag lämnade den arenan, skulle accetera att jag ändå inte skulle klarat det, eller att jag var den som hade fel. Men det jag kommit fram till är att det inte alls handlar om det. Det handlar om att välja sin egen väg, och att sedan börja stappla iväg åt det håll man valt. Oavsett andra. Jag har valt försoning, framför allt med mig själv. Ska jag vara helt ärlig, så har jag också valt kärlek. Låter som floskeltoppen, men jag vet inget bättre sätt att säga det. Där ingår att älska sig själv och att sedan ösa på med så mycket kärlek och positiva känslor man förmår, så att det till slut kanske också räcker till dem man inte gillar så mycket. Och det ger så mycket mer för mig som person att fokusera på allt fantastiskt i mitt liv, än att fastna i negativa spiraler och gnälla på det som är mindre bra. Här finns många trappsteg, men jag tycker att de här ger en bra bild av det vi behöver ta oss igenom om vi står inför frågan - vill jag ha rätt eller vill jag vara lycklig? Yogan hjälpte till att placera mig vid trappans fot.  1. Välj försoning - det är en viljeakt 2. Ta eget ansvar för dina oläkta känslor 3. Bearbeta dina känslor 4. Få ett nytt perspektiv på beslut som togs i "affekt" 5. Se på dig själv med medkänsla 6. Försonas. Känn att kärleken har en plats i ditt liv. 7. Agera med fokus på ansvar - inte på hämnd

Helgmelankoli

Helgen är här. Arbetsveckan har släppt greppet, jag höll på att säga strypgreppet. Viss melankoli kan komma. Lite det där what's the point. Det som gärna landar i ens skalle när man man är lite för trött. Men jag låter det komma. Empirisk forskning visar att det går över.  För mig handlar det mycket om det ovan nämnda strypgreppet. Jag låter det visserligen sällan följa med mig in på den heliga lediga tiden, men det tar ändå lite tid att skaka det av sig. Mitt recept är lugna lördagar där alla kan pyssla med sitt. Helgerna är den lediga tid vi har, och det känns viktigt vara rädd om dem. Låta hjärnan vila sig i form. Dra djupa andetag. Rikta blicken mot horisonten, se solen. För när stresskarusellen saktar in och slutligen stannar, så kan man plötsligt se skogen för alla förbannade träd.  Sen kommer söndan och då brukar jag vara pigg! Otroligt nog. 

Yogisk

Min son stod och trampade i hallen imorse, helt utan att det verkade hända något alls. Han fick inte på sig ytterkläderna, han kom inte närmare ytterdörren och hans skolväska eller jympapåse tycktes som uppslukade av jorden. När jag lite stressat frågade varför det inte hände något, så svarade han pillemariskt: "Jag är yogisk, mamma, då SKA det gå långsamt! Det säger ju alltid du!" Helt rätt, det gör jag ju. Att börja tjata om att there's a time and a plce for everything, i denna stund av klarsynthet kändes onödigt, så jag lät bli.

Äntligen

Jamen, äntligen kan jag lägga in inlägg! Jag har haft ideliga tekniska problem och inte kunnat uppdatera något öht på en månad. Och det har varit trist! Nu kom ju julen emellan, så det var kanske lika bra att jag fick sysselsätta min hjärna med annat, men jag har haft många tankar under julen som jag velat dela.
Jag ser fram emot 2012. Nytt år, ny energi och nya föresatser.
Jag inledde året med ett längre meditationspass. Eldade i kaminen så att det blev varmt i rummet. La ut mitt speciella meditationstäcke. Tände ljus. Slöt ögonen.  Gav mig in på en riktigt lång tankepaus, som var så lång att jag fick gå gå hela vägen från negativa eller nödvändiga tankar till positiva.