Slacktivism och folkskräck

Smarta mobiltelefoner minskar vårt engagemang i samhället och i andra människor. Din mobiltelefon har förvandlats till en snuttefilt och 99 av 100 stänger ALDRIG av mobilen.  Behovet av att ta kontakt med andra människor minskar, och idoga mobilanvändare tenderar tydligen att ta den "enkla" vägen i kontakten med andra människor. Om det nu finns någon enkel väg? Jo, det kanske är enklare om man inte behöver möta andra människor ansikte mot ansikte och förklara varför man inte vill ha någon kontakt med dem, eller varför man inte orkar just nu. Normalt så anstränger man sig för att andra inte ska bli ledsna eller sårade, men med en technical device i handen, som ett skydd mot omvärlden, så behöver du kanske inte det. Enkelt och praktiskt. Alltid till hands i fickan. Å andra sidan, så kan bekräftelse be a good thing. Ibland behöver man kanske stöd och möjlighet att kommunicera med likasinnade, t ex via communities av olika slag. Där kan det finnas en plats för den som känner sig annorlunda, och där tycker jag att det kravlösa har en plats. Det som är intressant är att det finns en koppling mellan intresset för andra människor  och bekräftelse. Om man ständigt kan få bekräftelse på annat håll, så minskar intresset för att engagera sig "på riktigt". Engagemang i andra kan kosta. Man kan bli sårad. Det kan göra ont. Det kan vara jobbigt. Engagemanget vi får via mobiltelefonerna är enkelt och kravlöst. Man kan få bekräftelse non-stop. Man kan också stänga av när man vill, stänga jobbiga människor och situationer "ute", bara inte svara eller välja själv när man vill engagera sig. Som grädde behöver vi inte stå för vårt själviska beteende, som normalt inte är socialt accepterat, utan kan huka oss i floskler som "det är så här det är". Nej, det är inte så här det är - det är såhär vi har skapat det.