Politik i TV

Sverigedemokraterna är nu på gång med att ta fram en egen tv-kanal, eftersom de upplever att de har svårt att få ut sitt budskap på ett "korrekt och rättvist" sätt i våra medier. Stackars lilla dem. Såvitt jag kan påminna mig så är inte våra skattefinansierade tv-kanaler några reklampelare för något av de andra politiska partierna heller.
Men kanske är det då det bästa de kan komma på: att som missnöjesparti ta på sig offerrollen igen, och kommersialisera sin marginalisering? Det är inte seriöst för fem öre, det är bara dumt. Det raljeras också mycket friskt i bloggosfären om vilka program man skulle kunna tänka sig i SD:s egen kanal. Vad sägs t ex om "Så ska det inte låta" (musiktävlig som går ut på att hitta och avfärda låtar med mer än en kulturell influens) eller "Vad blir det för hat?" (panelprogram där man bestämmer vilken folkgrupp som utgör det allvarligaste hotet mot rikets existens under den kommande veckan).

För oss som gillar olika, kolla på DN.Världens bildserie "Byråkrater i världen".

Om mani padme hum

Det här mantrat i sångform hörde vi överallt i Nepal
http://youtu.be/iG_lNuNUVd4

Då förstod jag inte vad det var, men nu har jag läst på, eller åtminstone googlat. Och så här ligger det tydligen till: Om mani padme hum betyder bokstavligen "Aum, to the Jewel in the Lotus, hum"
"It is recited by Tibetan Buddhists to invoke Chenrezi, the Bodhisattva of Compassion. Repeating this mantra accumulates merit and eases negative karma; meditating upon it is believed to purify the mind and body. Spinning prayer wheels, physical or digital, are believed to confer the same benefit as speaking the mantra. It is often recited with the aid of a mala (string of prayer beads)".

Det finns uppenbarligen mycket man inte känner till,och det är alltid intressant med religiösa föreställningar. Redan när jag ska rabbla de fem världsreligionerna stakar jag mig. Kan det vara islam, kristendom, hinduism, buddhism och katolisism? Nä, det var fel. Det är (i stl-ordning) kristendom. islam,hinduism, buddhism och sikhism. Pucko.
Buddhism beskrivs som både ett praktiskt levnadssätt och en tro, som en väg att genom meditation uppnå insikt i tillvarons yttersta verklighet och genom detta nå frihet från lidande i världens eviga cirkel av återfödelse.
Såpass, säger den evigt skeptiske. Jag kan verifiera att meditation funkar i en stressig vardag. Det där andra känner jag mig tveksam till.

Fjollträsk

När man har en blogg så ska man skriva ofta. Så är det sagt, och då gäller just det. "Tesagt gäller" på östgötska. Men jag ligger efter, kan jag konstatera, och jaja, då får det väl vara så. Det är väl ingen tävling, detta? Nä, just det. Mina få läsare klarar sig säkert.
Såg i veckan att en supportgrupp för homosexuella inte fick ha en bild uppe på Facebook, där två män kysste varandra.
Det uberfjantiga hycklandet är verkligen svårt att begripa. Bögskräcken (typ det kanske smittar... nån kanske tror att inte jag heller är en "riktig" man... nån kanske tror att jag också är pervers... Gud säger.... osv) har ju alltid funnits, men nu är det väl ändå dags att komma med i matchen!! Vi måste väl för tusan kunna se kärleken där den faktiskt finns, och acceptera att vi är olika. Filmer som "Saw" del 1-typ 45 sprids över världen, men vi klarar inte att se två män kyssa varandra? Wtf??
Att kärlek är svårt, det vet alla som drabbats av det, men det är knappast stötande!!

Kan inte låta bli att tänka på Lewis Blacks roliga standup där han raljerar över president Bush's inställning till homosexuella. Den ligger ngnstans här på bloggen, men för att du ska slippa leta:
http://youtu.be/o-id4GKsaQk

Med varma hälsning från Fjollträsk

The everyday-lag

Det var visst jobbigare att komma hem än jag trodde. Det var både jetlag, kulturlag och the-everyday-lag. Alla kom över mig samtidigt. Lägg till en muttrande mage, som påminner en om en bumpy ride mellan Abu dhabi och Bryssel, där man satt inklämd mitt i planet med en ögonmask lite på trekvart och ett par oranga öronproppar likaledes hängande i öronen. Eller rättare sagt, jag hade EN öronpropp. Den andra försvann någonstans på golvet, och jag var för trött och illamående för att dubbelvikt orka krafsa fram den.
The everyday-lag slog till när jag kom hem, och det är jobbigare än jetlag.
Man kommer hem, slänger av sig vandringspjuck och haremsbyxor, och sen ska man plötsligt JOBBA igen. "Varför då?" var den första fråga jag ställde mig själv.. men eftersom jag inte kunde komma på ngt vettigt svar (annat än "tjäna pengar" och hur vettigt är det?) så klampade jag vidare på samma stig. Men fortfarande så är jag lite vilse i vardagen. Och det är jag gärna ett tag till. Det är befriande.

Annapurna Base Camp

ABC (Annapurna Base Camp) ligger på 4130 m. Våra supertrevliga bergsguider, Karma och Yogindra, hade gått dit på 10 dagar. Fem dagar dit och fem dagar tillbaka från startpunkten Naya Pool, någon mil nordväst om Pokhara, nära Birethanti.
Yogindra är Sherpa (dvs han hör till den etniska folkgruppen Sherpa), och Karma van att vistats i bergsområden så ingen av dem behövde tydligen oroa sig för någon höjdsjuka. Annars är rekommendationen att man ägnar en eller ett par dagar åt att acklimatisera sig på hög höjd för att slippa symptom, som kan uppträda från ca 3400 m. För vissa individer kan det komma ännu tidigare.
Jag har tidigare funderat på om man skulle gå till något av alla base camps som finns, men efter den vandring jag just gjort så vet jag inte. Den kändes alldeles lagom, och att rusa vidare upp och ner i ytterligare dagar och dessutom kanske få höjdsjuka... njaa, jag vet inte. Men kanske är det lite som att föda barn. När värkarna är som värst lovar man sig själv att "aldrig mer". Men några år senare står man där igen, och tänker att "va fan, jag visste ju att det skulle bli såhär".
Och tiden lägger ju gärna ett rosa skimmer över vedermödorna - så vi får väl se..

Cricket

Cricket är riktigt stort i Nepal, liksom i hela den delen av världen. Australien, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka, England och Indien har nationella lag på toppnivå. Det är det engelska inflytandet, no doubt.
När vi var i Nepal var det final i World Cup, SriLanka mot Indien. Just den dagen befann vi oss på ett guesthouse där de hade TV. Den första vi sett på vår vandring. Folk satt spikade framför matchen, tjoade och gick an. Likadant var det på Kathmandus flygplats, där de hade en stor bildskärm mitt i alltihop med massor av folk som noga följde den match som visades. Jag är inte så intresserad av sport egentligen, men sport sätter verkligen känslorna i svallning, var man än är och vem man än är. Sport är kultur.
Jag har aldrig begripit reglerna i cricket, trots att jag gått i engelsk skola och genomlidit en del matcher som publik, men det finns vissa likheter med brännboll och baseball. Man ska slå på en boll med en pinne, och så ska man springa av bara fan.

http://www.bbc.co.uk/comedy/clips/p0096bm6/mr_khan_history_of_cricket/

Välsignad av en lama

Japp. Det blev jag faktiskt. För mig som icke-troende ("thoughts can really fuck up the faith-thing" osv) kändes det ändå speciellt att bli välsignad av den man på knappa 20 som suttit på den speciella sirliga och guldigt dekorerade tronen inne i bönesalen, under hela den ceremoni vi deltog i. Killen är ingen vanlig lama heller (hur vanliga en lama nu kan bli?), utan han är en reinkarnerad lama. Hans föregångare Lama Sonam Gyaltsen, levde under åren 1312-1375. Själv heter han Rinpoche Tenzin Thutop Jigdrel. Född 1992 i Nepal.

Rinpoche is a Tibetan honorary title given to deserving Lamas.

Lama is the Tibetan word for Guru (Sanskrit), and means spritual teacher or leader. Some Lamas are considered to be reincarnations of their predecessors (Tulkus); others have won respect for their high level of spiritual development in this life.

Hur går det då till, det där välsignandet? Jo, man har en vit schal, en sk kata, och den ger man med båda händer till honom, och så böjer man på nacken. Han lägger schalen om nacken på dig, mumlar något, och lägger sedan sina händer på ditt huvud ett par sekunder. Sen är det klart. Man är välsignad.

Jag är hemma

Japp. Nu är jag hemma igen hos min älskade familj igen. Som tur var störtade ingen av våra 7 flighter.
Kan konstatera att det är många intryck att smälta från resan, och när man - som jag - dessutom dras med jetlag (av en tidsskillnad på drygt 5 timmar) och en lite stökig mage - så är det ganska tröttande att ta plats i vardagen igen. Var var jag nu igen? Vart var jag på väg?
Någonstans bland rödklädda munkar, gatubarn, evinnerliga stentrappor upp och ner, rinnande svett, vindlande stigar på bergskammar, fantastiska rhododendronträd, reinkarnerade lamor och vita schalar så försvann yrkeslivets och vardagens små problem upp i rök. När man inte längre orkar titta på utsikten, utan bara på var någonstans framförvarande vandrare sätter fötterna, så klarar inte skallen några längre resonemang om livet, kärleken och döden.

Resedagbok från resan kommer jag att lägga upp under fliken Annapurna Trekking, tillsammans med annan information om Nepal.