BOOM

Idag är det fredag.
Nu smäller det.
http://www.youtube.com/watch?v=TqkJ30Kh7ZM

Nära döden-upplevelse

Jag är förkyld. Snyter mig en gång i kvarten dygnet runt, hostar, ögonen rinner, huvudet värker. Varm som en kamin. Orkar inte gå många steg. Orkar inte läsa. Kan knappt prata. Ont i benen och ryggen. Ligger för ankar i soffan hela dagarna, som en strandad valfisk. Är storkonsument av pappersnäsdukar, Strepsils, Bafucin och huvudvärkstabletter.

Familjemedlemmarna tittar medlidsamt på mig. Kommer med te och varm saft och nya pappersnäsdukar. Smakar på mina halstabletter. Igår var sambon bortrest så barnen fick laga mat. Gick givetvis hur bra som helst. 

Jag brukar sällan bli riktigt sjuk, max vart fjärde år eller så. Hade faktiskt glömt hur jävligt det kan vara att vara riktigt förkyld.

Tron som tes

Jag är en amatör inom allt det alternativa och det religiösa. Jag har visserligen skrivit en B-uppsats på ämnet New age (för typ 100 år sedan i Uppsala, på kulturantropologiska institutionen), men jag har alltid betraktat allt det där med att tro eller tro på med avsevärd skepsis. Jag har alltid stått bredvid och tittat på. Dels är det det där med att överlämna sig, kasta sig ut i det okända. Sen är det det där med att satsa egen tid och/eller engagemang på något som jag inte vet om jag tror på. Och sist men inte minst - det det där med att det inte är vetenskapligt bevisat. Och jag vet med säkerhet att det där sista är vissa människors värsta skräck - att någon hittar en med de vetenskapliga "brallorna nere".

Den där tesen om att tron kan försätta berg, då? Om man vågar leka med den tanken, så borde man sätta igång med att utforska det man eventuellt skulle kunna tro på. Vad det nu är. Det kan vara allt från här och nu, till meditation, frigörande dans, sig själv, änglar, islam, currylinjer, shamanism eller zenbuddism. Peace. love and understanding. Allt möjligt. Vad som helst kan hända. Mentala berg kan försättas. Vi borde våga testa lite mer - om inte annat så för skojs skull, våga ändra riktning lite mer, våga testa något annat. Våga ta lite mer skit från de icke-troende ;)
Och so what om brallorna hamnar vid fotknölarna.

Bär lila idag!

En så superenkel sak som är att bära något lila idag - för att synligt stötta HBT-gruppen - självklart!
Jag har ju redan en faiblesse för lila som synes :)
De som vågar komma ut ur garderoben är värda all respekt.
Att när man är ung, och osäker på det mesta, eller äldre, och smärtsamt medveten om vad omvärlden förväntar sig av en, behöva allvarligt fundera över sin egen sexualitet och både över vad den innebär för en själv och vad andra både skulle kunna och faktiskt tycker om det, kan vara både en smärtsam och långdragen process.


http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.asiktstorped.se%2Ftotally-unstraight%2Fbar-nagot-lila-den-27-oktober-for-att-saga-en-sjalvklarhet%2F&h=2d8e9

Hemmaträning

Jag har fått en stegräknare, och så mycket som jag rantar runt i mitt inte särskilt stora hus, så kan jag nog få ihop en 8000 steg. Först upp och nerför trappan ca 10 ggr för att släppa in respektive släppa ut en skriande katt, som dessutom skäller ut en varje gång den kommer in. På kattiska.
Så upp och ner cirka 50 gånger till. Ibland kommer jag inte ens ihåg vad jag tänkte göra när jag för tionde gången står i tvättstugan. Men om handduken/tröjan/strumpan jag håller i handen är smutsig, så skulle den till tvätten, och om den mot all förmodan är ren, så skulle den in i skåpet.
Man kan ju välja att se det där rantandet positivt också. T ex som trappträning. Parfais. Men ska det bli någon riktig effekt så ska man visst komma upp i sisådär 16000 steg. Dubbelt så många gånger upp och nerför trappan alltså. Gode gud, det orkar jag bara inte.

Plingplong och rökelse

I södra dalarna finns en mysig by som heter Stjärnsund. Den ligger precis vid den tre mil långa sjön Grycken. I byn finns ett gäng gamla grönavågare som driver en kursgård som heter Fridhem. Där finns en liten ekobutik, en ekologisk servering, en andrahandsaffär och ett omfattande alternativt kursutbud. Det är ingen underdrift att säga att de är befriande (eller galet) öppna för det mesta inom rökelse, plingplong och personlig utveckling. I dagsläget finns bl a frigörande dans, feng shiu, meditation och oneness workshops på programmet.

För några år sedan var jag där med familjen, och gick över en gårdsplan, då plötsligt en kvinna slängde upp sin ytterdörr och kom utrusande ur sitt hus mot mig. Hon närmade sig, hojtandes och viftandes med armarna upp mot huvudet, "Ditt chakra, ditt kronchakra! Det är fantastiskt!! Din aura lyser så starkt, jag har aldrig sett något liknande!" Det visade sig att hon suttit inne i sitt hus, sett detta fantastiska kronchakra vandra förbi, och nu bestämt ville att jag skulle följa med henne så att hon kunde få titta närmare på det, "läsa det" som hon sa.
Aldrig i livet, tänkte jag då, att jag följer med henne någonstans. Kärringen är ju uppenbart heltokig. Vem vet vad hon kan hitta på. Så jag vände på klacken och gick tillbaka samma väg som jag kommit.

Om någon kom och sa det till mig idag, så skulle min attityd vara en helt annan. Inte för att jag tror på allt jag hör eller ser, utan för att jag är beredd att lyssna. Livet blir så mycket roligare då :)

Meditationsövning

Dags för en meditationsövning, med några ord (från min terapeut) på vägen.

Det du känner inte är fel, eftersom det är vad du känner.
Det enda du kan förändra är dig själv och ditt sätt att förhålla till dig till, och agera på, det det du känner.

En meditationsövning för avslappning - meditations for moms (baserad på chakra-tanken)

Dagens outfit

Min dotter kollar på en del bloggar, och "dagens outfit" står banne mig som spön i backen. Men var är bloggarna för oss klädintresserade kärringar som t ex förtvivlat försöker hitta ett par vettiga jeans som passar på en vanlig kvinnokropp? Låg midja på jeans är den rådande modellen. Passar säkert perfekt på den som har en tajt mage. Vi som inte har det - och vi är många - för oss är den modellen tamejfan helt värdelös. Och sorry, jag vill kunna böja mig ner utan att visa brevlådan. Call me crazy. Jag har också läskigt långa ben och bred rumpa. Var finns jeansen eller för all del byxorna som passar mig?

Många av webbshopparna är tyvärr inte särskilt bra, med bilder av pinnsmala modeller, och bristfällig information om klädernas längd, material eller tvättråd. Jag vill slippa fundera på om jag verkligen kan ha en A-formad klänning som ser ut att sluta strax under rumpan. Det räcker ju med en vindil, eller en rask promenad till kontoret, så sitter klänningshelvetet runt midjan.

Jag och mina medsystrar är en stark kundgrupp. Vi har egna stålar, och är villiga att spendera dem på snygga kvalitetskläder. Däremot så har vi egentligen inte ork eller tid att ranta runt i affärer efter jobbet eller på helgerna. Vi vill läsa om funktionella och glamorösa underkläder och Camilla Thulins läckra klänningar, nyheter på skofronten, bekväma high heels, coola jeans för olika kroppsformer, läckra dataväskor (en svart dataryggsäck till och jag får spader), fräcka fleecejackor, vackra koftor, ljuvliga blusar och snygga dräkter.
Vi som vill ha funktionalitet, snygg design och bra kvalitet - någonstans bland de minst 200 miljonerna bloggarna måste det väl finnas någon som tänkt på oss?

Chie Mihara: Festin
2 249 kr på Brandos.com

Livets vatten

Jo tjena. Här orerar jag om det fantastiska kranvattenet vi har här i Sverige, och så går det ett par dar, och sedan läser jag "Giftet finns i dricksvattnet". Och det här i vårt fantastiska kran-vatten-land. Smäll på fingrarna. En klunk giftvatten och till detta några små cancerframkallande kvitton att sitta och prassla med.
Härligt.

The dentist

Jag var på ett glamoröst besök hos tandläkaren igår. När man sitter där i stolen med käften full av bomullsrullar, med en salivsug som gurglar, en manick som blåser luft och en som sprutar vatten och en som med ett illande tjutande borrar tänderna av en - då är man inte så jävla kaxig.
Och om man till äventyrs skulle vara det, så är det ändå ingen som hör vad man säger. Det krävs ett mindre krampanfall för att få personalens uppmärksamhet.

För ett par år sedan var jag till tandläkaren för en undersökning. En lite småsur tandsköterska tog emot.
Hon placerade mig i stolen, svängde en haklapp om halsen på mig, och stack åt mig en packe servetter.
Jag tittade på servetterna, och sen frågande på henne. Hon stirrade tillbaka på mig, med händerna i sidorna, uppfodrande. Jag kände mig som ett frågetecken. Vad ville människan att jag skulle göra?
"Du ska torka dig om munnen!" frustade hon.
Nej men gud vad pinsamt, har jag matrester i ansiktet, tänkte jag genast. Jag torkade mig lite planlöst i mungiporna, men det kändes inte som om det satt något där, och när jag lutade mig fram för att titta efter i spegeln, så fanns mycket riktigt ingenting där heller. "Bättre så?" sa jag till sköterskan.
"Nej, nej, du ska torka dig DÄR!!" sa hon, och pekade på mina läppar.
"Var?" sa jag, och kände mig väldigt förvirrad.
"Du ska inte komma här och kleta ner tandläkarens instrument med den där smörjan!" gastade hon.
"Vadå?" sa jag. Jag kände mig som en idiot. "Vilken smörja?"
"Det där LÄPPSTIFTET du har!!"
"Men vilket jäkla läppstift?? Jag har inte läppstift!"

Ridå.


PS. Jag har numera världens bästa tandläkare, och världens bästa tandsköterska. Hade jag inte det så skulle jag nog aldrig gå till tandläkaren.

Ropen de skalla - kranvatten åt alla!

Vatten är en allmänt förekommande kemisk förening som består av väte och syre. Med vatten menas vanligen dess flytande aggregationstillstånd, men den kan även förekomma i fast form, i form av is, och i gasform, som vattenånga. Vatten täcker 71 % av jordens yta. Det finns totalt ca 1400 miljoner kubikkilometer vatten på jorden och ca 97% av detta är saltvatten och resten är sötvatten. Det allra mesta sötvattnet är bundet i Antarktis och Grönlands isar.

Alla människor behöver tillgång till vatten av god kvalitet. Men alla har inte det. Faktum är att var tredje invånare på jorden har problem med vattenförsörjningen! Dåligt vatten och svårigheter att lagra vatten kan dessutom leda till allvarliga sjukdomar och otäcka parasitangrepp.

WHO har en lista på 10 fakta om vattenbristens konsekvenser
1. Water scarcity occurs even in areas where there is plenty of rainfall or freshwater. How water is conserved, used and distributed in communities, and the quality of the water available can determine if there is enough to meet the demands of households, farms, industry and the environment.
2. Water scarcity affects one in three people on every continent of the globe. The situation is getting worse as needs for water rise along with population growth, urbanization and increases in household and industrial uses.
3. Almost one fifth of the world's population (about 1.2 billion people) live in areas where the water is physically scarce. One quarter of the global population also live in developing countries that face water shortages due to a lack of infrastructure to fetch water from rivers and aquifers.
4. Water scarcity forces people to rely on unsafe sources of drinking water. It also means they cannot bathe or clean their clothes or homes properly.
5. Poor water quality can increase the risk of such diarrhoeal diseases as cholera, typhoid fever and dysentery, and other water-borne infections. Water scarcity can lead to diseases such as trachoma (an eye infection that can lead to blindness), plague and typhus.

De övriga 5 kan du läsa här: http://www.who.int/features/factfiles/water/en/index.html

I brunnen på landet finns ett av Sveriges godaste vatten.
Det vattnet kommer forsande rakt upp ur marken i mina förfäders järnbärarland, och är kyligt, ljuvligt och med tydlig smak av järn. Jag känner mig oerhört priviligierad som får dricka ett så gott naturligt vatten!
Att köpa vatten på flaska i ett land där allt kranvatten är både drickbart och gott - är inte miljövänligt. Det är  tokdyrt för konsumenterna, ca 1000 gånger så dyrt som att dricka vatten ur kranen. Kontrasten mot dem  som kämpar varje dag för sin vattenförsörjning känns katastrofal.
Ropen ska skalla - kranvatten åt alla!

Sucker för slöjd

Det finns så mycket fint man kan göra med sina egna händer.
Sticka till exempel.
Min mormor stickade en Rättvikströja till mig en gång. Den vårdar jag väl, och har bara till snyggt. Kollegorna går på stick-café. Det skulle jag också göra om det fanns något i närheten. Kanske skulle jag då kunna bli lite bättre på att sticka. Mitt nuvarande alster är en mycket knölig och burrig halsduk i allsköns färger och material, full med konstiga hål där jag missat en maska eller två. Fördelen med den är att det bara är att sticka på, jag behöver inte ens se vad jag gör för den ser ju redan så egendomlig ut.
Det finns så mycket lust i att skapa, för sin egen eller andras skull.
Min mamma syr och stickar många fina saker, bla på sin stickmaskin, som tröjor, mössor, vantar, halsdukar, grytlappar, halsband osv. Min moster är riktigt duktig på att sy, så där har jag en inspirationskälla och en nivå att sträva mot. Barnen virkar, broderar, målar, pärlar, klipper och gör pärldjur på fritids, och har också börjat med trä- och syslöjd. Storasyster har metallslöjd. Förra året fick vi en mycket snygg ljusstake i böjd, vriden och bankad metall.
Jag emotser årets julklappar med spänd förväntan!

Här är en inspirationskälla för slöjdfantaster: http://www.kurbits.nu/

Informationslogistik

Häromdagen satt jag på ett långt telefonmöte. Bortsett från frågan om det verkligen var meningsfullt att jag satt där så länge, så kände jag ganska snart att jag hade byxorna fulla av myror. Eller ja, tightsen. Men eftersom det är en metafor... Whatever. Tillbaka till ämnet.
Långa möten ger mig ofta adhd-liknande symptom. Allvarliga koncentrationssvårigheter skulle man kunna kalla det. Eller något i stil med "svårt att koppla av".
Jag tror att det är en form av avancerad mental informationslogistik. Jag ser till att få den information jag behöver vid rätt tillfälle. Allt annat är overload.
Några minuters dötid på ett möte och jag vill göra allt möjligt annat samtidigt som jag sitter där och lyssnar lite på trekvart. Läsa mail, surfa, svara på mail, boka nya möten, fundera på vilka jag borde prata med, chatta, göra bildspel, leta lämpliga bilder, leta folk på Linkedin, rita modeller, fundera på vad vi ska äta till middag, planera veckans aktiviteter och arbetstider - you name it. Im on it. Så länge det jag gör "bredvid" inte upptar någon större del av min tankeverksamhet så funkar det.
Min simultankapacitet (ni vet den där kapaciteten som kan förleda en att torka badrumsgolvet med en handduk samtidigt som man sitter på dass eller torka av handfatet, byta handdukar och toarulle samtidigt som man borstar tänderna) går alltså i spinn på lite långrandiga telefonmöten, men på något magiskt sätt missar jag ändå ganska sällan något jag borde ha fångat upp.

Min simultankapacitet sträcker sig dock definitivt inte över allt. Jag har t ex ganska svårt att ringa samtal medan jag kör bil. Då åker jag helst in till sidan innan jag börjar fippla med telefonen.
Annars kör jag av vägen.
.

Mantra

Idag var jag på yoga igen. Avslappning, meditation och stretch. Under de avslutande tio minuterna satt jag med händerna mot hjärtat och sjöng ett indiskt mantra. Tankarna vindlade som vanligt.
Innan jag gick dit börjde jag skriva ett inlägg om hur mycket dumt man kan slänga ur sig, vad man kan få höra, och hur de elakheterna alltid finns kvar. När orden väl lämnat munnen så finns de kvar någonstans hos någon. Man vet själv vad man sagt, och man vet hur motparten uppfattade det.
Kanske var det sant just då, in the heat of the moment, men man har ändå inte rätt att såra någon annan. Förlåt är ett litet enkelt ord - som vi gott kan använda mer av.

Men en stunds stillhet sätter fart på hjärnan, och efter meditationen har jag bestämt mig för att inte följa upp den där tankeslingan. Goda tankar föder goda känslor, och just nu vill jag bara tänka goda tankar och låta goda ord lämna tangentbordet.

Sofia Tolstoy

Jag läste Bodil Malmstens blogg, där hon länkar till en artikel i Washington Post om Sofia Tolstoys dagbok.
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/09/29/AR2010092906781.html

Sofia Tolstoy var gift med, och levde i skuggan av det självupptagna geniet Leo Tolstoy, en man som inte trodde på kärlek, som såg på äktenskapet som en modell för att få sina behov tillfredsställda på ett praktiskt sätt: the physical need for intercourse and the practical need for a life companion.
Måste vara ett helvete att leva tillsammans med någon som andra människor uppfattar som ett geni. Baksidan brukar som bekant inte vara riktigt lika tilltalande som framsidan, och det påminner mig om talesättet: "Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna och himlar med ögonen".
Fast i Sofia Tolstoys fall var det nog lite värre än så, eftersom hon - efter att ha varit gift med Leo i 1½ månad - funderar på att ta livet av honom.

Den boken hamnar definitivt på min "Vill läsa-lista".

Det här är anledningen till att jag älskar webben. Trådar som leder tanken vidare, längre och längre bort. Som en upptäcksfärd.

Fredag hela veckan lång

Gud (eller hans motsvarighet) bevare mig för fredag hela veckan lång! På fredagarna brukar jag vara helt slut.
Jag håller fast vid tanken på två hela lediga dagar, som en drunknande håller fast i en livboj på ett stormande hav. Två hela dagar som åtminstone teoretiskt kan användas till den föga ansträngande uppgiften ligga soffan-tidning över ansiktet. Då känns det mindre jobbigt att det vanligen är cirka 1000 grejer som ska göras på helgen också, som t ex att hälsa på släktingar, insupa kultur, gå i skogen och ta en skilsmässo- och eller tinnitusframkallande tur till Ikea. För att inte tala om handla-laga mat-diska-ställa in i skåpen, i en aldrig sinande ström. Och ta ut soporna. Häromdagen undrade jag hur många gånger i mitt liv jag tagit ut soporna och satt i en ny påse. Med den (hårresande) frekvensen och ett visst mått av empirisk forskning borde jag ha kunnat utveckla ett nytt sopomvälvande sätt att utföra uppgiften, som helt uteslöt mig själv.
Men nix.

Fast nu är det fredag, och jag har som sagt två lediga dagar framför mig. Ikväll ska vi äta anka och ta ett glas vin. Gott så.
Och innan dess ska jag meditera för att varva ner.
Det ser jag redan fram emot :)

Nobelpriset i medicin

Hurra!
Idag delades Nobelpriset i medicin ut, och den här gången till en man som gjort skillnad för väldigt många både enskilda människor och familjer. Han heter Robert Edwards och han utvecklade metoderna för provrörsbefruktning eller in vitro-fertilisering, IVF, som har lett till att omkring fyra miljoner barn har fötts. För det belönas han med 2010 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.

Och vad händer?
Jo, Vatikanen - denna framåtblickande instans i familjefrågor - kliver fram och kritiserar pristagaren, eftersom han - enligt deras synvinkel - ligger bakom dödandet av ett stort antal mänskliga embryon.
Även etikprofessorer uttalar sig i bl a Aftonbladet, om hur "livet mist sin helighet". Att man bör stanna upp och fundera över "vart vi är på väg".

Visst kan man fundera. Samvetslösa människor finns förstås i alla läger, även bland forskare.
Men jag tror inte att de föräldrar som blivit hjälpta av den här typen av behandling skulle säga att livet mist sin helighet. Snarare tvärtom. Skapandet av liv blir istället något helt fantastiskt. Att det sker i provrör under en kort period gör det inte mindre fantastiskt.

Vänskapens kärna

I helgen var jag ute på en skön morgonpromenad med hunden, och en av mina bästa vänner. Soligt. Lite höstblåsigt. Hasselsnåren rasslade. Underbart skönt att gå och djupandas i höstskogen. Och att prata.

Ett samtal kan man komma långt på. Inget lättar på trycket som ett samtal.
Egentligen är det ju oavsett om man är överens eller inte. Huvudsaken är att man möts, lyssnar och blir lyssnad på. Man bör inte döma eller dra för snabba slutsatser, bara försöka - om det går - förstå vad det handlar om.  Vad den andra parten vill säga. Det är en av de största gåvor man kan ge till en annan människa, att ta sig tid att lyssna på henne. Och då gäller för en gångs skull - temporärt - det där med att "tiga är guld".
Det är nämligen rätt svårt.

Jag kan ibland känna att det bubblar inombords av en vilja att hojta något i stil med: "Men jag vet hur du ska göra/säga/känna..! Lyssna här, så ska du få höra... Så här är det....osv". Big mistake. Låt den andra parten prata färdigt. Självklara lösningar har de med all säkerhet redan tänkt på. Vill de ha råd, så säger de det. Samtal handlar inte särskilt ofta om att man ska lösa något problem åt den andra, vilket goda vänner väl vet, de handlar mycket om att lyssna på ett bra sätt. Och att kunna ta emot och ta hand om de förtroenden man får.

DET är vänskapens kärna.

The sounds of the vanishing world

Klezmerkungarna från Krakow

Fredsbevarande styrka

I fredsbevarande styrkor, släng er i väggen, här kommer en som jobbar nonstop med fredsfrågor. De flesta föräldrar gör ju det. Och vi behöver inte ens åka utomlands. Vi jobbar istället vid roten till det onda. I hemmet. Är det inte där de säger att man ska börja lära sina barn att fatta hur man kommer överens?

- "Maaaammmmmaaaaa, hon slog mig!

Men han försökte klippa håret av min Barbi!

Men hon lipade åt mig!

Men han svärde! Mamma, visst får man inte svära?
Men hon svärde också!
Men det var ditt fel att jag gjorde det, för du är jämt så dum!
Är jag ju inte, det är du som är dum!"

Och så där går det på.

Vad jag alltså skulle behöva, är lite av de fredsbevarandes utrustning. Hjälm (för att skydda huvudet mot eventuella flygande objekt), uniform (så att de trätande inser vem de har att göra med), batong (som jag kan vifta olycksbådande med) och så lite knallpulver som jag kan strö ut mellan potentiella smockor on the loose och utsträckta tungor, för att skapa förvirring och få dem att glömma vad de bråkade om.

Fredsbevarande styrka är ett jäkla tjafsigt jobb måste jag säga. Med jämna mellanrum vill jag säga upp mig. Man försöker hålla sig borta så länge det går, stoppar fingrarna i öronen och tänker att det kanske går över av sig själv. Ibland gör det det, ibland inte.

När jag rycker in är parterna skitsura på varandra, och så får man börja om med det man pratat om så många gånger. Det tar återigen en stund att komma fram till att man INTE får slåss, att man INTE får svära åt varann, att man INTE får klippa håret av Barbi eller sno varandras tidningar bara för att man har lust. Att man måste säga förlåt och mena det.

Och när vi äntligen återigen kommer överens om hur det var och hur det är och hur det ska vara, så är allt frid och fröjd igen. Parterna är hörda, har fått säga sitt och kan leka vidare.

Tills nästa gång nån lipar eller snor en Kalle Anka.

Lite som livet i allmänhet, skulle man kunna säga.

Same shit, different wrapping.

Yogahäxa

Att jag börjat på nån konstig yoga har inte gått spårlöst förbi barnen.
"Mamma, när du blir en yogahäxa, så kan du få ha grått hår", säger storasyster. "Och bruna tänder", fyller lillasyster hjälpsamt i. Man tackar. Inga problem med att se ut som ett spöke alltså. Gudskelov att den yngre generationen är så tolerant mot sina föräldrar ;)
Då kanske man kan slippa spruta in botox i pannan eller suga bort något (eller några) skålpund kött. Varje människa äger sin egen kropp och ska få välja själv, men den där läskiga objektifieringen ligger på lur där någonstans.
Fast lite vitare tänder vore kanske inte så dumt.

Yogahäxa eller ej, jag känner ungefär lika vig ett grillspett. Tufft tempo på jobbet gör inte saken bättre. Knäna knakar och låser sig när jag ska sitta i meditationsställning. När jag sa det till meditationsläraren tittade han medlidsamt på mig och sa att jag helt enkelt måste träna meditationsställning oftare. "Varje dag" (samma uttal som Mark Levengood). OK. Aj.
Jag får ta med i beräkningen att detta är samma man som föreslog att man skulle stå i brygga och titta på TV, och som rekommenderade havregrynsgröt till frukost mot inflammation i meniskerna.

Det är bara att bita ihop. Den potentiella yogahäxan måste ta sig i kragen och börja stretcha på allvar. Snart dags att börja med löpträning igen. Tyvärr känner jag mig grymt otränad nu igen (man degenerar snabbt), och att det vore rena lyteskomiken att stappla iväg på en löprunda.
Grannarna skrattar väl ihjäl sig när jag haltar förbi.
Nackdelen med löpning är att det är så fasansfullt jobbigt i början, men det finns också fördelar; ingen utrustning att tala om - bara bra skor, inga tider att passa, billigt. Och det är mindfulness i kubik. Det är här och nu hela tiden, där det är nästan en fördel att det känns som om man ska kräkas. Med 95% av maxpuls orkar man inte hålla ihop några längre resonemang i skallen. Då är varje kilometer en kamp mot köttet.

But - if there's a will, there's a (hard) way :)