Jag var på ett glamoröst besök hos tandläkaren igår. När man sitter där i stolen med käften full av bomullsrullar, med en salivsug som gurglar, en manick som blåser luft och en som sprutar vatten och en som med ett illande tjutande borrar tänderna av en - då är man inte så jävla kaxig.
Och om man till äventyrs skulle vara det, så är det ändå ingen som hör vad man säger. Det krävs ett mindre krampanfall för att få personalens uppmärksamhet.
För ett par år sedan var jag till tandläkaren för en undersökning. En lite småsur tandsköterska tog emot.
Hon placerade mig i stolen, svängde en haklapp om halsen på mig, och stack åt mig en packe servetter.
Jag tittade på servetterna, och sen frågande på henne. Hon stirrade tillbaka på mig, med händerna i sidorna, uppfodrande. Jag kände mig som ett frågetecken. Vad ville människan att jag skulle göra?
"Du ska torka dig om munnen!" frustade hon.
Nej men gud vad pinsamt, har jag matrester i ansiktet, tänkte jag genast. Jag torkade mig lite planlöst i mungiporna, men det kändes inte som om det satt något där, och när jag lutade mig fram för att titta efter i spegeln, så fanns mycket riktigt ingenting där heller. "Bättre så?" sa jag till sköterskan.
"Nej, nej, du ska torka dig DÄR!!" sa hon, och pekade på mina läppar.
"Var?" sa jag, och kände mig väldigt förvirrad.
"Du ska inte komma här och kleta ner tandläkarens instrument med den där smörjan!" gastade hon.
"Vadå?" sa jag. Jag kände mig som en idiot. "Vilken smörja?"
"Det där LÄPPSTIFTET du har!!"
"Men vilket jäkla läppstift?? Jag har inte läppstift!"
Ridå.
PS. Jag har numera världens bästa tandläkare, och världens bästa tandsköterska. Hade jag inte det så skulle jag nog aldrig gå till tandläkaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar