Häromdagen satt jag på ett långt telefonmöte. Bortsett från frågan om det verkligen var meningsfullt att jag satt där så länge, så kände jag ganska snart att jag hade byxorna fulla av myror. Eller ja, tightsen. Men eftersom det är en metafor... Whatever. Tillbaka till ämnet.
Långa möten ger mig ofta adhd-liknande symptom. Allvarliga koncentrationssvårigheter skulle man kunna kalla det. Eller något i stil med "svårt att koppla av".
Jag tror att det är en form av avancerad mental informationslogistik. Jag ser till att få den information jag behöver vid rätt tillfälle. Allt annat är overload.
Några minuters dötid på ett möte och jag vill göra allt möjligt annat samtidigt som jag sitter där och lyssnar lite på trekvart. Läsa mail, surfa, svara på mail, boka nya möten, fundera på vilka jag borde prata med, chatta, göra bildspel, leta lämpliga bilder, leta folk på Linkedin, rita modeller, fundera på vad vi ska äta till middag, planera veckans aktiviteter och arbetstider - you name it. Im on it. Så länge det jag gör "bredvid" inte upptar någon större del av min tankeverksamhet så funkar det.
Min simultankapacitet (ni vet den där kapaciteten som kan förleda en att torka badrumsgolvet med en handduk samtidigt som man sitter på dass eller torka av handfatet, byta handdukar och toarulle samtidigt som man borstar tänderna) går alltså i spinn på lite långrandiga telefonmöten, men på något magiskt sätt missar jag ändå ganska sällan något jag borde ha fångat upp.
Min simultankapacitet sträcker sig dock definitivt inte över allt. Jag har t ex ganska svårt att ringa samtal medan jag kör bil. Då åker jag helst in till sidan innan jag börjar fippla med telefonen.
Annars kör jag av vägen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar