Yogahäxa

Att jag börjat på nån konstig yoga har inte gått spårlöst förbi barnen.
"Mamma, när du blir en yogahäxa, så kan du få ha grått hår", säger storasyster. "Och bruna tänder", fyller lillasyster hjälpsamt i. Man tackar. Inga problem med att se ut som ett spöke alltså. Gudskelov att den yngre generationen är så tolerant mot sina föräldrar ;)
Då kanske man kan slippa spruta in botox i pannan eller suga bort något (eller några) skålpund kött. Varje människa äger sin egen kropp och ska få välja själv, men den där läskiga objektifieringen ligger på lur där någonstans.
Fast lite vitare tänder vore kanske inte så dumt.

Yogahäxa eller ej, jag känner ungefär lika vig ett grillspett. Tufft tempo på jobbet gör inte saken bättre. Knäna knakar och låser sig när jag ska sitta i meditationsställning. När jag sa det till meditationsläraren tittade han medlidsamt på mig och sa att jag helt enkelt måste träna meditationsställning oftare. "Varje dag" (samma uttal som Mark Levengood). OK. Aj.
Jag får ta med i beräkningen att detta är samma man som föreslog att man skulle stå i brygga och titta på TV, och som rekommenderade havregrynsgröt till frukost mot inflammation i meniskerna.

Det är bara att bita ihop. Den potentiella yogahäxan måste ta sig i kragen och börja stretcha på allvar. Snart dags att börja med löpträning igen. Tyvärr känner jag mig grymt otränad nu igen (man degenerar snabbt), och att det vore rena lyteskomiken att stappla iväg på en löprunda.
Grannarna skrattar väl ihjäl sig när jag haltar förbi.
Nackdelen med löpning är att det är så fasansfullt jobbigt i början, men det finns också fördelar; ingen utrustning att tala om - bara bra skor, inga tider att passa, billigt. Och det är mindfulness i kubik. Det är här och nu hela tiden, där det är nästan en fördel att det känns som om man ska kräkas. Med 95% av maxpuls orkar man inte hålla ihop några längre resonemang i skallen. Då är varje kilometer en kamp mot köttet.

But - if there's a will, there's a (hard) way :)