Fredsbevarande styrka

I fredsbevarande styrkor, släng er i väggen, här kommer en som jobbar nonstop med fredsfrågor. De flesta föräldrar gör ju det. Och vi behöver inte ens åka utomlands. Vi jobbar istället vid roten till det onda. I hemmet. Är det inte där de säger att man ska börja lära sina barn att fatta hur man kommer överens?

- "Maaaammmmmaaaaa, hon slog mig!

Men han försökte klippa håret av min Barbi!

Men hon lipade åt mig!

Men han svärde! Mamma, visst får man inte svära?
Men hon svärde också!
Men det var ditt fel att jag gjorde det, för du är jämt så dum!
Är jag ju inte, det är du som är dum!"

Och så där går det på.

Vad jag alltså skulle behöva, är lite av de fredsbevarandes utrustning. Hjälm (för att skydda huvudet mot eventuella flygande objekt), uniform (så att de trätande inser vem de har att göra med), batong (som jag kan vifta olycksbådande med) och så lite knallpulver som jag kan strö ut mellan potentiella smockor on the loose och utsträckta tungor, för att skapa förvirring och få dem att glömma vad de bråkade om.

Fredsbevarande styrka är ett jäkla tjafsigt jobb måste jag säga. Med jämna mellanrum vill jag säga upp mig. Man försöker hålla sig borta så länge det går, stoppar fingrarna i öronen och tänker att det kanske går över av sig själv. Ibland gör det det, ibland inte.

När jag rycker in är parterna skitsura på varandra, och så får man börja om med det man pratat om så många gånger. Det tar återigen en stund att komma fram till att man INTE får slåss, att man INTE får svära åt varann, att man INTE får klippa håret av Barbi eller sno varandras tidningar bara för att man har lust. Att man måste säga förlåt och mena det.

Och när vi äntligen återigen kommer överens om hur det var och hur det är och hur det ska vara, så är allt frid och fröjd igen. Parterna är hörda, har fått säga sitt och kan leka vidare.

Tills nästa gång nån lipar eller snor en Kalle Anka.

Lite som livet i allmänhet, skulle man kunna säga.

Same shit, different wrapping.