Var på julkonsert ikväll. Alla var så fina i tomteluvor och röda klänningar. Lillasyster hade jeans och tröja, och tomtemössa, men efter att hon hade träffat på en kamrat som sa att hennes tontenössa såg "konstig" ut så vägrade hon att ha den. Jag var glad att jag övertygat henne att ta ett par hela jeans. Man vet att man har kontakt med sina känslor när man börjar gråta på barnens blockflöjtskonsert. Samtidigt kände jag lust att fnissa, när jag hörde de kompletterande tjutande och visslande tonerna i den finstämda Jingle bells. Men ingen förälder med överlevnadsinstinkt fnissar på sitt barns julkonsert. Det är helt enkelt inte tänkbart. Istället ska man filma och fota som en vettvilling. Ha hela tjocka släkten på plats som gör detsamma, och - icke att förglömma - organisera så att ens barn har en liten bukett att ge till fröken efteråt. Allt detta organiserande gör mig gråhårig. Jag får härdsmälta av att försöka hålla varenda julklapp, julbrev, julblomma, lovdagar, lilljulafton, luciafirande, utstyrslar till lucia, stjärngosse, pepparkaksgubbe, tomte, ängel och fan och hans moster, fungerande lampor i ljus och luciakronor, röda band, glitter, jullunch, avslutning av alla aktiviter och julfest i huvudet. Det är som ett maratonlopp fram till att man går på semester. Och så jobbar man ju också.
I år har jag dock gudskelov delegerat kraftigt.
Storasyster fixade till exempel julklappen (ni vet den man ska skicka till andra barn i fattigare länder, och som ska innehålla papper, penna, tandborste, tvål, ritblock, vykort osv. En lång lista på grejer som man definitivt inte har hemma.) i år. "Så kom det i alla fall EN julklapp från oss, mamma". En av tre möjliga. Tur att vi har dig. storasyster!
Det blev en himla fin julklapp också, för storasyster sparade inte på krutet. 300 spänn kostade kalaset.
Nu inväntar jag lillebrors trumpetkonsert. Med viss bävan, jag erkänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar