Rutka

Igår blev jag påmind om sommarens besök i Auschwitz och Birkenau. Jag såg en dokumentär om en polsk-judisk flicka, Rutka, som skrivit dagbok i början av 40-talet, under den period då nazisterna intensifierade sina ansträngningar i Polen att bli av med "det judiska problemet". Hon var då 14 år och gick i skolan som vilken annan tonåring som helst. Sedan kom den period då nazisterna gick från att utnyttja judarna som arbetskraft i sin krigsapparat till att helt enkelt försöka döda alla. Rutka och hennes familj skildes åt och endast hennes far som ansågs arbetsduglig överlevde.
Aldrig glömmer jag det jag såg när vi var i det forna förintelselägret i somras. Den fruktansvärda effektivitet som präglar hela anläggningen. Kilometerlånga järnvägsspår in genom portarna. Sorteringsplats. Byggnader där fångarna överlevde några månader. Gaskammare. Krematorier. Höga skorstenar som spydde ut rök. Avrättningsplatser i 20-metersluckorna mellan husen. Små, trånga celler i mörka källare. Celler utan dörrar, dit fångarna fick krypa in och sedan ställa sig upp, flera människor på mindre än 1 kvardratmeter, med minimala andningshål uppe vid taket. Det tre meter höga, dubbla elstängslet med taggtråd högst upp.
Och så alla de stora rummen. Ett med hår. Ett med resväskor där dess forna ägare skrivit namn och adress. Ett med proteser och glasögon. Ett med bara barnskor. Tusentals.
Arbeit macht frei. Som en spark i ansiktet.
Och Rutka då - hur var hennes liv innan hon dog?
Ja, hon överlevde 6 månader i Auschwitz. Sedan fick hon kolera, och fångvaktare tvingade hennes närmaste cellkamrat att köra henne medan hon fortfarande levde till krematoriet i en skottkärra. Hon bad att kamraten skulle köra henne fram till elstängslet, så att hon kunde ta sitt liv, men den beväpnade fångvaktaren tillät inte det.
Om det varit jag, om det varit någon av mina barn eller mina närmaste. Det känns så overkligt, och ändå är det så NÄRA. Så otäckt nära.