Tankarna vandrar

Idag var det dags för yoga igen. Passet går ut på... ja, för den yttre betraktaren så ser det inte särskilt mycket ut för världen. Först vilar vi till meditativ musik i väntan på att passet ska börja (det är nästan så att man somnar), sen har vi andningsövningar och lugna kroppsövningar, därefter en lång vila som inleds med att yogaläraren slår på något slags stor cymbal vars ljud slår ut som svallvågor över rummet. Därefter korta andningsövningar, och passet avslutas med ett slags meditation eller mantra. Till sist tackar man sig själv för dagens insats.

Att ligga där på mattan är väldigt rogivande, och "bristen" på kroppsövningar ger verkligen tankeverksamheten fritt spelrum. Det känns konstigt att man bara ligger där och plötsligt kan känna sig yr eller illamående eller arg eller gråtfärdig. Min första meditationslärare (på Berget i Rättvik) sa alltid att det där var okej, tankarna får komma och gå, och det är som det är. Att försöka tvinga sig att tänka på annat kan ge motsatt effekt. Bättre att acceptera sig själv och bara låta det vara. Så så tänker jag. Första gången jag mediterade kunde jag inte sluta tänka på huruvida vi skulle köpa en ny soffa eller inte, och hur vi skulle få upp den på övervåningen. Då och då öppnade jag ögonen helt och betraktade mina kurskamrater. De verkade djupt försjunkna i sina egna tankar, och jag kände att deras tankar säkert handlade om själen eller gud eller nåt fint. Inte om nån rackarns soffa.

Men nu har jag accepterat de virriga tankarna. Det är för övrigt lika bra, om det ska bli något mediterat ;)
Om jag inte kan låta bli att tänka på vad som hänt under dagen, eller vad man ska äta till middag eller något jag ångrar eller gamla oförrätter som är svåra att smälta - så får det vara så då. Då är det nog det jag behöver fundera över. Det är ju först när man verkligen får syn på något, som man kan fundera på vad det faktiskt är eller vad det betyder.

Copyright: Ben Heine