Jag och Thomas Quick

Jag tror att jag haft alla stressymptom en människa kan ha. Nej, kanske inte alla. Men bra många. Fullt tillräckligt många om jag säger så.


Jag har vid några tillfällen i livet haft incidenter av hjärtklappning, panikångest-attacker, yrsel, svimning, domningar, ont i magen, ont i hjärtat (tills någon talade om för mig att det kunde man inte ha, så det var nog ont i magen det också), synrubbningar, magkatarr och efterföljande social fobi. När jag slutligen bestämde mig för att erkänna hur eländigt svag jag var och faktiskt uppsökte sjukvården, så tog de mig på stort allvar. Både  företagshälsovården och kommunens vårdcentral gjorde sitt yttersta för att utesluta alla möjligheter till någon fysisk sjukdom. Och de släppte mig inte förrän alla möjligheter var uttömda. Jag har ätit Losec, varit på hjärt-lung-röntgen, tagit blodprover, blodtrycksserier och EKG. Men de hittade inget.

Näha. Så det fanns alltså ingen medicin jag kunde ta, inget undermedel som fixar skivan, inget ”Ta en Treo – så går det över på en timme” (bortsett från terapeutiska doser Losec, som faktiskt fixar magproblemet temporärt). Äsch. Men OK då. Då får jag väl stå ut, tills det går över. Det har gått över förr, så det kan det göra igen. Och dessutom så "vet" jag att duktiga, härdiga kvinnor inte håller på och åbäkar sig, tycker synd om sig själva eller kvider utan anledning. ”Ryck upp dig!!” sa jag till mig själv. Och så gjorde jag det, reste mig ur sörjan, borstade av dammet, och rusade vidare i livet.

I efterhand tycker jag att jag borde ha insett det vid de här tillfällena. Att jag borde försökt se verkligheten som den är, istället för att automatiskt koppla på strutsmode. Att det fanns all anledning att stanna upp och fundera på hur situationen var på jobbet och socialt, hur jag jobbade, hur det såg ut med egen tid, hur ofta jag stressade, vad som gnagde i huvudet på nätterna.
Men det var som en blind fläck, något jag inte alls såg. Jag ville inte. Och det spelade visst ingen roll hur högt min kropp vrålade, för jag lyssnade inte på mig själv. Jag orkade inte. Dessutom hade jag - sic! - inte tid.

Men någonstans satt det, för det kändes ju.
Och då, kära läsare, möts man av den hemska insikten att... det sitter i huvudet eller i själen. Eller någonstans däromkring. Jaja, det var så enkelt. Jag är inte fysiskt sjuk, jag är knäpp! Underbart. Fucking faboulous.
Då är det Säter nästa.
Jag och Thomas Quick kan handarbeta tillsammans, samtidigt som vi talar ut om våra problem med en måttligt intresserad människa som himlar med ögonen och tittar på klockan.

Psykologi är visst den vetenskapliga läran om själen.
Själen? Skolmedicinen pratar inte särskilt mycket om själen. Har inte vi människor avskaffat den någonstans mellan jesu födelse och nutid? (På wikipedia står: Själ eller psyke (grekiska: psyché) är en sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande etc).
Sanna Ehdin  och många andra som vill se ett holistiskt perspektiv på människan och hennes symptom anser att själen och kroppen sitter ihop.

Efter alla dessa insikter och nya frågetecken som en utbränd, frustrerad eller uppstressad människa kan ta del av, så är det dags att lägga sig en stund för att vila. Problemet är tyvärr att man ofta glömt hur man gör när man verkligen vilar. Men man kan i alla fall lägga sig ovanpå täcket och stirra i taket en stund.
Och grundproblemet kvarstår. Även om man sent omsider tvingas inse att de här jobbiga symptomen inte kommer från kroppen utan någon annanstans ifrån, så har man fortfarande inte en aning om vad man ska göra åt det. Hur fixar man till sin själ? Det enda man säkert vet, är att det kommer att bli riktigt jobbigt.