Långsamhetens lov

När jag kom hem från Nepal så tyckte jag att alla gick så snabbt här. Vart i herrans namn är vi alla på väg?
Jag är själv en person som närmast galopperar fram. Med snabba steg i korridorerna på jobbet, på väg till tåget, till skolan, eller affären, eller... vart det nu är jag är på väg. Eller jag har gjort det i alla fall. Nu ska jag försöka gå lite långsammare. Som ett experiment. Känna hur det känns att hasa fram. Åtminstone då och då.
Nu på våren vill jag verkligen sjunga långsamhetens lov, så att man får chansen att njuta av naturen när den är så fantastisk. Ta sig tid att vara där man är. Sitta på trappan med en kopp kaffe, läsa tidningen eller bara låta solen lysa i ansiktet. Tvätten, disken, middagen och t o m arbetet kan vänta.
Det är inte bara slow food som gäller, det är mer slow överhuvudtaget. Jag vet vad stress är, vad bråttom är, vad hjärtat i halsgropen är. Hur det känns i kroppen.
Utmaningen ligger i att börja sjunga långsamhetens lov lite oftare.

Som en sista clou: Om man alltid är på väg någonstans, hur ska man då kunna hitta hem?