Reträtt

Jag kan känna en stor längtan efter att få vara ensam. Tänk att få stänga av bruset i skallen, informationsflödet runt mig, att få plocka ner alla de mentala komihåg-lapparna som andra gett mig och få sätta upp skylten STÄNGT. Skapa utrymme mellan mig själv och andra, och därmed kunna koppla bort och stänga av. Jag har svårt att koppla av helt när jag är närvarande tillsammans med andra. Då finns det alltid något som jag borde göra. Jag tror det handlar mycket om en inarbetad bild (som jag själv skapat) av tidsbrist och om resultatet av den tidsbristen, dvs den stressnivå jag ligger på. Dessutom försöker jag vara närvarande när jag faktiskt är närvarande.

Det finns många olika sätt att skapa det där egna utrymmet mentalt och fysiskt och tro mig, jag har prövat de flesta som finns tillgängliga. Jag har motionerat, löptränat, mediterat, gått ut i skogen och suttit timmavis på en stubbe i min ensamhet, jag har varit på egna kurser, egna resor, jag har promenerat runt i grannskapet och jag har suttit ensam på biblioteket och i bilen hemma på parkeringen. Allt för att få den där ensamma stunden, då man kan höra sina egna tankar.

Jag bor i ett lagom stort hus men utan extrarum, jag har barn, sambo, vänner, släkt och husdjur som jag vill vara nära när jag är ledig (och annars också) och jag tjänar visserligen bra, men jag har varken råd eller lust att ta in på hotell eller åka på retreat när jag behöver ensamhet.

Förra året började jag tänka att jag faktiskt vill kunna vara ensam utan att behöva "göra något" (dvs ge mig iväg hemifrån eller betala) varje gång. Jag funderade och insåg att det jag saknade var en helt egen reträtt. Kanske kunde det räcka med en egen arbetshörna, med hyllor för att skärma av? Eller en liten läshörna i sovrummet? Men nej. Jag kände efter, och kände tydligt att det inte räckte. En egen liten sommarstuga då? För dyrt och omständligt. Hyra en liten liten lokal någonstans? För opersonligt.
Jag behövde ett eget rum. Och jag behövde det nu.

Så jag fattade ett av mina bästa beslut och beställde på nätet en liten friggebod att ställa på tomten. Den leverades med lastbil i form av en byggsats som landade på gräsmattan. Priset var sådant att jag kunde hantera det själv, och jag frågade inte ens min sambo, innan jag klickade på "Godkänn beställningen". Det var något i hela det snabba förfarandet som kändes oerhört befriande.
I detta lilla hus, 25 m från ytterdörren till det stora huset, kan jag nu sitta och fundera. Jag kan meditera och göra min yoga. Jag kan skriva. Jag kan läsa. Jag kan surfa. Jag kan glo i väggen. Jag kan göra vad fan jag vill bakom min stängda dörr. Det är 5 egna kvm som är tillgängliga närhelst jag behöver dem. Utan att överdriva så kan jag konstatera att det, i all sin enkelhet, fungerar optimalt.

"En kvinna behöver egna pengar och ett eget rum" (Virginia Woolf)

Till havs

Matroslivet är hårt. Speciellt när man, som en mellansvensk skogsmänniska, inte begriper särskilt mycket av båtlivet. Alla nidbilder på samarbete ombord som man skrattat åt, som t ex i Göta kanal-filmerna, framstår plötsligt inte alls särskilt osannolika.

Olika typer av båttermer regnar ner över en. Det som är en knut på land, är en knop till sjöss. Ett rep på land, är en lina till sjöss. "Styrbordshalsar" är ett begrepp på en nivå dit jag inte tagit mig ännu. 

Tydliga budskap från kaptenen: Ta akterlinan NU!" Jag tittar mig omkring, aktern är väl därbak på båten? OK. Men där sitter inget snöre överhuvudtaget. Nä. Nähä, det skulle det inte heller, det är visst en speciell sorts lina som ska finnas någonstans i nåt fack. Var? Ingen vet, så då ska matrosen krypa runt och leta mellan barnskor, matkassar och blöta handdukar. Samtidigt rör sig båtskrället hela tiden, så det blir bara mer och mer bråttom. Toringen sitter som fastklistrad mitt i alltihop, med telefonen i ett fast grepp, döv och blind för alla frågor om hen kan ta och hjälpa till litegrann. 

Sen ska vi lägga till, och man står där på badbryggan och vinglar, intryckt mellan flaggan och badstegen och med en skruv upp i ryggen, med ankaret i handen, och så gastar ansvarig kapten (sambon, nu med en imaginär kaptensmössa nertryckt på skallen och möjligen en skepparkrans på gång) "Låt ankaret gå!", och under bråkdelen av en sekund tänker man "men ska det inte sitta fast i något först?". Kaptenen gastar "Nu!", och så slår stresspaniken till, tankeverksamheten fryser och man slänger i ankaret. Plask!

Så var det borta.

Just det hände dock inte mig kanske för att jag ofta reagerar med ilska på stress ;), så jag vrålade tillbaka "men det sitter ju för fan inte fast i något!"

En av mina viktigaste insatser är dock navigering. Då stiger jag i graderna och blir styrman, eller som vi säger i vår genusmedvetna familj, styrkvinna. Styrkvinnan har stenkoll på var vi befinner oss.

Familj living - the very true story of inredning

Jag har aldrig fattat grejen med det perfekta hemmet. Eller nej förresten. Jag fattar det, men jag kan inte leva upp till det. Putsade glasbord eller små tjusiga stilleben med vaser och blommor och ljus gör mig visserligen gråtfärdig för att det är så perfekt, men jag får lika mycket ståpäls av tanken på vem som dammar och putsar. Vem vill, eller snarare orkar, hålla på med det, när det finns så mycket annat att lägga tid på? Den som vill, den orkar förstås. Men i den gruppen ingår inte jag. Vita soffor är ett annat stort no-no. Finns i alla hemma hos-reportage. Matchas med äkta matta, och tidigare nämnda glasbord. På glasbordet några tidningar (jag har alltid tänkt att de måste vara fastlimmade), en fin blomma (inte ngn julros från ica precis) samt ljusstakar och kanske ngn liten skulptur eller glasfigurin. Snyggt så man gråter, men någon vit soffa lär inte galoppera in i mitt vardagsrum under överskådlig framtid. Icke heller någon glasfigurin. Det är ju att likställa med städa-och-damma-och-putsa-till-kingdom come.
Jag har just nu en tvsoffa "till låns". Den som lånat ut den är en mycket snäll bror. Frågan är om denna bror verkligen VILL ha den tillbaka. Den är utsatt för en del slitage, bestående av t ex hoppande ungar , sovande katter, smutsiga fötter och diverse mellanmål som den knäckemacka med kaviar som jag såg där igår. Den är farligt ljus så den är täckt med diverse filtar, plädar och överkast, samt en stor mängd inte särskilt matchande kuddar. Har man anlag för astma så rekommenderar jag ingen djupdykning.
Våra katter har tyvärr använt ena armstödet till klösbräda, och ett ben har ramlat av och ersatts med ngt annat stöd, typ tre gamla band Nationalencyklopedin. Något ska man ju använda de där böckerna till, nu när vi har Google.
Soffan matchas med ett ganska fläckigt (och ofta smuligt) soffbord i teak med låda och utdragbar bakelitskiva, som faktiskt är snyggt, men som är ett arvegods från min svåger som ingen annan ville ha. Under hela baletten ligger en rather sliten matta som sambon köpte i Marocko (eller var det Turkiet) på 80-talet. Och så toppar vi med en gammal nedsutten fåtölj från mina föräldrar. Om det är snyggt? Njaäe. Trendigt? Hell no. Funktionellt? Ja.
Vårt möblemang består till allra största delen av arvegods, IKEA och olika gåvor. Vår andra soffa, den som gäster kan sova i, kommer också den från mitt barndomshem. Den är från 70-talet, rutig(!) och tyvärr verkar den helt indestructable. Skön att sova i är den också. Jag har svårt att göra mig av med sånt som funkar, så den står där den står. Say no more. Denna rutiga skapelse matchas med ett mörkbrunt matbord av ball-and-claw-ben (jag älskar det) och en packe engelskt röda leksandsstolar.
Om något så vill jag trivas i mitt eget hem. Och det är ju därför man har ett hem. För att få bestämma själv hur man vill ha det. Hur mycket tid man vill lägga på att löpande pimpa hemmet, och det kan det finnas många anledningar till det, är ju en smaksak. Alla är vi ju olika, tack stora gudinna!
Jag vill gärna ha det snyggt, men jag vill inte städa hela tiden, och jag vill inte behöva fundera på fotavtryck i den vita soffan, tumavtryck på glasbordet eller risken för att hela jävla stillebenet far in i väggen om en unge eller hund skulle stöta till det lite för hårt. Inte heller ska alla surt förvärvade slantar gå till att det man sitter på är snyggt. Men inget ont om det, det är ju helt OK att vara intresserad av och idogt lojal mot sin fysiska omgivning. Jag är också det, men med vissa basala MEN. I mitt hem kör vi följdaktligen med en mer rustik, omatchad stil, där möblerna ska kunna ta hårt slitage och ändå vara sköna att använda. I den ligan är nedsuttet arvegods och second-hand outstanding. Billigt är det också.

Karma

Karma är eft ord på sanskrit som betyder "handling".

Karma handlar om konsekvenser, om att det du ger, det får du tillbaka. What goes around, comes around. När vi agerar med tankar, känslor, handlingar och andra livsyttringar påverkar det såväl omgivningen som den egna organismen. Dessa tankar, känslor, handlingar etc faller förr eller senare i form av återverkningar - konsekvenser - tillbaka på oss själva. I det perspektivet kallas karma för konsekvenslagen . För människans vidkommande innebär konsekvenslagen att hon förr eller senare "får skörda vad hon sått". Ond sådd ger ond skörd, god sådd ger god. 

Vad som kan betraktas som ont eller gott är dock relativt. Det finns inget absolut ont och inget absolut gott. Det vi kallar ondska uppkommer genom konflikter mellan agerande fria viljor och är tecken på ofullkomlighet. Alla varelser är ofullkomliga och strävar på sitt ofullkomliga sätt mot sina respektive utvecklingsmål. Ont och gott är kontraster, liksom ande och materia, maskulint och feminint, ljus och mörker, svart och vitt osv. Hela världsalltet är byggt på dessa kontraster, och alla är de nödvändiga. 

Alltså: "Move on, and let karma finish the job".

Tiden kommer att ha sin gång, och karma kommer att se till att återskapa jämnvikten. Det man sår får man skörda. 

http://pinterest.com/pin/91338698665211695/

Brev till Computer Sweden

Hej!
För ett par månader sen fick jag den svenska IT-blaskan Computer Sweden i i brevlådan, med bilagan "De hetaste IT-trenderna 2013". Jag läste och förundrades. Sen blev jag så förbannad att jag höll en brandtal här hemma ang bildspråk och cementerande av könsroller. Min sambo sa: "Men du vet, det är ju alltid ett gäng som vill synas, och ett gäng som man får truga".
Ja, det vet jag. Men så är det med förändringsarbete, det kostar på att välja en ny väg.

Jag har läst er tidning i 14 år, och jag har vid flera tillfällen retat mig på ert bildspråk. Ni kör genomgående med bilder av aktiva män och passiva kvinnor, med några få avsteg. I snitt en kvinnlig huvudperson på ca 20 manliga. Och då är jag snäll.
När jag började i IT-branschen så var det för att den stod för något nytt, lika många kvinnpr som män i konsultledet, platta organisationer, flexibilitet, roligt på jobbet, snabba att fånga upp nyheter och så vidare. Nu är jag inte så säker längre. Det budskap ni kör med är ett helt annat. Är IT-branschens maktsfär nuförtiden bara en lekplats för killar som tillfälligt lämnat joltcolan och tangentbordet bakom sig och dragit på sig kostymen? Var är brudarna?
I bilagan "De hetaste IT-trenderna 2013" finns det (bortsett från slipsen på framsidan) trettio bilder på män, två bilder på kvinnor (symptomatiskt nog en minister och en förbundsdirektör) och fem bilder med en man och en kvinna (varav männen samtliga är VD-ar och av kvinnorna är två VD-ar, två marknadschefer och en konsultchef). Dessutom finns i denna bilaga en helsida med reklambild på en naken ung kvinna vilket jag anser inte är något annat än en renodlad skam för både bolaget själva och för er på CS. Inte för att hon är naken, det är inte så märkvärdigt. Men för att det är ett ålderdomligt, uberkonservativt och ohyggligt ospännande bildspråk. Utom kanske för fluktare.
Har CS lämnat stenåldern bakom sig? Tekniskt ja, men könsrollsmässigt - nja. Ska man vara ärlig så - nej. Visserligen är ni en lätt förklädd annonsbilaga så vad kan man förvänta sig, som min sambo sa. Men tyvärr så förväntar jag mig ändå mer. Jag är en kvinna, jag är i IT-branschen, jag är 45+ - och visst, jag kan ta det där snacket. Det har jag kunnat länge. Men jag har döttrar, och jag vill inte att den där maktobalansen ska få fortsätta vara normen. Och det är där ni på CS kliver in på scenen. Ni har möjlighet att förskjuta perspektivet - men ni gör det inte. Ni har aldrig gjort det.
Så vad är problemet? Har ni fossiler på marknadsavdelningen och dinosaurier på chefsstolen? Har ni visioner, eller ens basal perception av det som sker i den bransch ni bevakar? Bortsett från de tekniska landvinningarna? Vill ni ens framstå som en tidning i led med tiden, kanske t o m i framkant? Uppenbarligen inte.
Det är pinsamt. Det är idiotiskt. Och för eller senare så kommer ni att förlora prenumeranter och annonsörer, på er primitiva inställning till "tingens ordning".

Livet är ett äventyr

Mycket handlar om att ta sig vidare i livet. Mentalt, fysiskt, metafysiskt. Ta ett steg åt något håll, fast du kanske inte tror att du kan. Vad det handlar om vet bara du. Ibland får man hjälp, en hand att hålla i, en spark i baken eller en mindre hänsynsfull armbåge i ryggen för att ta sig till det andra ser att man behöver, när man själv beter sig om om man stod i en labyrint i beckmörker. Oftast är det en kombination eller något mitt emellan.
Oavsett vad det är, så är det rörelse. Och om det ska hända något i ditt liv så måste du flytta fötterna eller tankarna då och då. Ta ett myrsteg utanför din komfortzon. Byt perspektiv på det du redan vet. Första dagen på resten av ditt liv är IDAG.

"With our thoughts, we make our world"
Buddha

http://www.flickr.com/photos/boudster/3538348015/

Only miss the sun when it starts to snow

Vad handlar den om mamma?
Jo, den handlar om att man kanske inte saknar det man har - förrän man inte har det längre. Hur då? Jamen till exempel att man inte saknar solen - den är ju alltid där - förrän det börjar snöa. Förrän den är borta. Jaha.
Jag älskar barns matter-of-factly-accepterande av det som är. Som det är.
Barn är realister, de fattar precis hur det ligger till.
Det barn kanske inte alltid uppfattar, och som är svårt även för de med mer livserfarenhet, är hur olika människor ändå kan uppfatta en situation. Vad man kan läsa in i ett skeende. Hur man kan tolka saker och ting. Att man kanske kan förstå en annan människa bättre om man vet hennes eller hans bakgrund. Om man vågar titta på sin egen roll, så kan man kanske också förstå sig själv. Att det är stor skillnad på att stå brevid och titta på, eller att vara i stormens öga.
Många tycks tro att det är lätt att gå vilse i det där, att överanalysera, att ägna ett alltför stort antal hjärnceller åt att fundera på hur det kunde eller borde ha varit. Att det är farligt att "tänka för mycket". Rädsla för att behöva se sin egen roll i det som sker, anyone? Men visst kan det vara enklare att bara strunta i allt det där "tramset" och gå vidare. Move the fuck on. Vara stoisk och bara ta det, men aldrig ta emot något.
Men vad har du då lärt dig? Inte så mycket, skulle jag tro. Och handen på hjärtat, alla tvivlare, hur farligt kan det vara att "tänka" för mycket? Jag tror att felet oftare består av det motsatta, det vill säga att man tänker för lite. Att man plötsligt vaknar en dag och saknar det man tog för självklart är sannolikt inte ett tecken på att man tänker för mycket.
Hur vet man då att man tänkt färdigt? När är det klart?
Det vet man bara.

"Be the one to hold me, but never hold me down"