Dåligt ledarskap

Pratade med en kompis om ledarskap, och om hur fel det kan bli när det blir fel.
En gång för länge sedan praktiserade jag ett par veckor på en tidning, vars chefredaktör satte skräck i samtliga på den lilla redaktionen. Det räckte med att kärringen körde in på parkeringen för att de anställda skulle känna magsyran sätta in, och en märklig kraftlöshet omge dem.
Chefredaktören hade som affärsidé att ha i princip obetalda "anställda" under en längre tid. Tjejer och killar som var så tacksamma för att de fick ett jobb på en tidning med till det yttre både rättspatos och engagemang, att de var beredda att ställa upp på en hel del riktigt dåligt ledarskap. Att sätta skräck i någon kan gå fort, men det kan också ske längs en glidande skala, där offret så småningom accepterar sämre och sämre behandling utan att knota. Ett sätt är till exempel att chefen med ojämna mellanrum skäller ut underställda, av olika och oväntade orsaker, gärna inför andra. Skjuter in sig på personliga egenskaper snarare än prestation. Oftast handlar det mer om chefens oförmåga än den anställdes, och hans/hennes behov av att höja sig själv genom att sänka andra. Fast det sista kan vara svårt att identifiera när man står i en störtskur av smädelser angående hur kass man är, vilken tråkig attityd man har eller hur uselt man presterar samtidigt som man är smärtsamt medveten om att det jobb man har - är det enda jobb man har.
I de lägena är det svårt att förstå varför man låter bli att säga ifrån. Men offret kan vid det här laget vara så övertygad om att han/hon verkligen är urbota kass, att man känner att det inte någon idé. Att det ändå inte finns någon som skulle vilja anställa en, så det är lika bra att man stannar kvar så man åtminstone slipper bli arbetslös.
Då är det inte längre bara dåligt ledarskap, då närmar det sig hjärntvätt och psykologisk mobbning.
Och det, mina vänner, är inga vackra saker.