Inspiration

Så har jag varit på Yogakurs igen. Det är välgörande och frigörande och roligt. Välgörande för att man mår så bra, både under tiden och efteråt, för att muskler och leder och flexibilitet får sitt, samtidigt som känslorna får sin del av kakan. Frigörande för att det skapar egen tid, för att det ger mig en helg då och då som är helt ledig från det "vardagliga", som ger mig tid att fästa blicken högre än grantopparna, en tid då det är fritt fram att gråta, att känna efter och att prata om saker man aldrig pratar om annars, t ex hur ofta man bör bajsa. Och så är det så roligt. Vi skrattar väldigt mycket. Stämningen är på topp hela tiden, i kombination med hög integritet hos alla. Det är fantastiskt!

Feng shui

Igår kände jag mig praktisk. Dottern hade namnsdag så vi åt finfika till middag. Mycket gott. Jag fengshuiade hallen. Fengshuia? Det är att punktstäda bort kökkenmödding som bara blir liggande - och stör. Hallen är en sån plats. Igår gick jag fram som en långsam vind över post, vantar, skidglasögon, lösa papperslappar, skor i högar, kläder som dumpats där av okänd anledning, återvinning osv. Kände mig väldigt lösningsorienterad där jag gick, av och an, kl 22 på kvällen. Jag toppade min praktiska kväll med att mha min sambos vassaste kniv (ett japanskt skrälle som jag kanppast använder annars - den är FÖR vass) skära av toppen på en ful vit toppluva av bomull. Så fick jag äntligen ett ok vitt hårband att använda på min yoga.

A bad star

Ni vet, en av de där dagarna, då byxorna åker ner och tröjan upp, och det blir en läskig glipa där kalluften kan blåsa runt magen. En sån där dag då kappan fastnar i nån grej på bussen och man ramlar ner på närmaste säte och i samma veva råkar sätta sig på väskan som just denna dag innehåller dagens lunch. En sån där dag när håret står rakt ut från skallen om man tittad framifrån, och ligger slickat som en svettig hockeyffrilla mot bakhuvudet om man tittar från sidan, vilket man inte hann innan man sprang till bussen. En sån där dag när man glömmer passerkort och eller dator hemma, vilket gör atf inpasseringen blir en ohyggligt tidsödande historia, och när man väl kommer - sen - till sitt möte som man själv kallat till, så har man ingen dagordning och heller ingen presentation. Sen fortsätter dagen i samma goda stil, man tappar sin telefon, glömmer att man hade tid hos tandläkaren, kommer försent till dagis, hunden springer bort och slutligen tappar man middagen i golvet.

De är de dagarna som man börjar tro att om det finns något som att alla stjärnor står på fel ställe, så är det just idag, över just mig.

Vila

Andra dagen på det nya året. Vi vilar oss i form. Hasar fram i morgonrock, dricker varm choklad, spelar ändlösa rundor My little planet, läser julklappsböckerna framåtlänges och bakåtlänges, och betar långsamt av filmhögen som ligger i skåpet och väntar på bättre tider. Jag tror det är viktigt att vila, att låta allt sakta in, och... nästan... till slut... helt och hållet... stanna.
När terminen väl börjar, och folk börjar jobba, så blir det liv i luckan.
Och jag tänker tillbaka på det sköna lovet, då jag kunde sova till 12, och sedan ta en lång eftermiddagslutare redan kl 14.
Så njut - och ta det lugnt - så länge det varar.


 

En ros mellan tänderna

Jag var ute och åt igår med en kompis, lika trevligt som alltid. Mycket prat, mycket skratt. Det jag slås av när jag pratar med kompisar är hur likartade våra liv är. Vi kämpar med jobb och försörjning, med att hitta något vi vill göra, vi försöker skapa plats för egen tid, vi brottas med våra relationer till nära och kära. Jobbet tar alltid mycket kraft eftersom vi ofta har hög ambitionsnivå och inte för liv och pina vill lämna något halvfärdigt elände efter oss. Samtidigt ska vi få ihop allt det andra, och ofta går det inte ihop. Vi har alla hört det förut. Madonna, businesskvinna, bra på att lyssna, tålmodig engagerad förälder, omhändertagande dotter, superkoll på hemmets logistik, utveckla egna intressen, fantastisk i köket, stark, vältränad, snygg, en ros mellan tänderna i sovrummet, städkärring med dammtrasan i högsta hugg. Kvinnors olika roller, där showen pågår 24/7 vecka efter vecka, år efter år. Alltid till hands, alltid redo. To protect and serve. Gaaah! Det är inte ett dugg konstigt att kvinnor blir utbrända. Eller får ätstörningar. Eller blir deprimerade. Det blir ju för mycket, på tok för mycket. Tid till allt det där finns inte. Det handlar inte ens om att prioritera, för går det inte så går det inte. Dygnet har bara 24 timmar. Och av dessa 24 ska man sova 8 timmar och arbeta ca 8, vilket faktiskt bara lämnar max 8 timmar till annat. Dessutom så handlar många av rollerna om att vara redo för någon annan. Som om det vore inbyggt hos alla kvinnor aff finnas till hands för andra. Den pressen kan bli väldigt tung. Som ett kvarnhjul runt halsen.

Så tänker man att andra borde se detta och sluta begära så mycket av en. Men det inte stor ide att vänta på andra ska (in)se att ditt kvarnhjul hänger där. De har sina egna kvarnhjul att bekymra sig om. Man måste själv välja, och välja bort. Hårt - men så är det. Och det är allt annat än en popularitetstävling. 

Men jag försöker ändå. Vad vill JAG? Vad vill JAG inte? Vad är viktigt? Vad är inte så viktigt?

Själv jobbar jag ganska mycket, städar ganska lite, tvättstugan ser ut som ett bombnedslag, jag kan knappt laga mat, jag tränar yoga flera timmar i veckan, jag låtsas ibland lyssna fast jag tänker på något annat, barnen har haft udda strumpor i åratal och har jag något mellan tänderna i sängkammaren så känns det oftare som en tistel än som en ros. Och visst, det påpekas ibland att jag är en egoist. Men jag undrar - är jag det? Jag försöker ta hand om mig själv, försöker hålla mig i balans. 

DET är viktigt för mig. Det är grunden för att jag ska funka. Som människa. Som medmänniska. I alla de roller jag vill spela.

TIPS! För den som behöver släppa på trycket (och fnissa loss) så rekommenderar jag Facebookgruppen "Family living - the true story". 

Yogaretreat

Så var det dags igen. Yogalärarutbildningens andra tillfälle, denna gång som en retreat på fyra dagar. Och hej kom och hjälp mig vad jobbigt det var! Upp varje dag halv fem, för då började dagen med morgonyoga och meditation - och sen bara köra. Varje dag hade vi fyra pass yoga, och när det (äntligen) tog slut kl 20 på kvällen, så var jag som en trasa. Både kroppsligt och själsligt. Kroppsligt av att ha farit upp som ett skott vid halv fem, för att ha yogat och mediterat i ca 10 timmar och själsligt av allt det som farit genom huvudet under dagen. Det var en renande upplevelse på fler än ett sätt. Vi åt helt vegetarisk mat. Inget socker. När man är omgiven av sitt lag, som har liknande mål, så är det lättare att låta bli sådant som kaffe, kött och socker. Min enda eftergift var att komplettera frukosten med en korvskiva till frukosten och en liten slurk svart kaffe. Redan på lördagen (vi höll på från fredag 9.30-måndag 16) kände jag mig rejält matt, och tveksam till om jag skulle orka fyra fulla dagar. Men det gjorde jag förstås, för samtidigt som jag var trött så var jag också på något obeskrivbart sätt märkligt energisk någonstans därinne i kroppen. Det är en känsla som jag för övrigt haft sen jag började med yoga lite mer regelbundet. Piggare. Mer motståndskraftig. Mer fokuserad. Jämnare humör. Modigare. Meditationen är en bidragande orsak, men även yogan i sig jobbar på kroppen och sinnet på något lite mer under-cover sätt. Det är mycket spännande!

Vänner finns kvar

En fyrvägskorsning på ett fält. Grusvägar. Dimma. Gryning. Solljus som silar ner genom dimman.

Där stod jag. Ensam. Som man alltid är när man ska välja. Till syvende och sist väljer du ju själv.

Kanske är det just det som gör det så skrämmande.

Nåväl. Jag valde att vika av, istället för att fortsätta rakt fram.

Sen vek jag av igen. Förmodligen av bara farten.

Först var det yogalärarutbildningen. Sen bestämde jag mig för att byta jobb också.

Jag tror att det blir bra. Faktum är att jag inte är särskilt orolig. 

Det brukar ordna sig, one way or the other.

Det som känns svårt är att lämna. Fast vad lämnar jag egentligen? Ett jobb, en arbetsgivare. 

Det som varit och är bra stannar kvar i hjärtat. Och vänner som jag fått finns ju kvar!