Guldfiskfokus

De sista svindlande semesterveckorna står för dörren, och nu är det dags att vara precis här och just nu. Nu vill jag inte oroa mig för det som kommer, eller bekymra mig för det som varit. Allt blir ju inte som man tänkt sig här i världen. Och när hösten kommer är det lätt att varva upp med skolstart, barn och tonåringars skriande behov av vad det nu är, jobbet som rullar igång och går från 0 till 100 på ungefär en eftermiddag stenhårt planerade veckor och alla hänsyn som ska tas i olika riktningar... så finns alltid den sista utposten om man vill slippa stress och potentiell härdsmälta: stay on guldfiskfokus.

Guldfiskfokus innebär en KORT planeringshorisont, och ett minne på ca tre sekunder.

Ack Värmeland du sköna

Värmland har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Jag spenderade tio år av min barndom och ungdomstid i (numera) backwater-orten Munkfors, där vi bodde i ett rött tvåvåningshus med vita knutar på en udde med får och kantareller i Klarälven. 

I Värmland spenderade jag nästan hela min skoltid (utom klass 1 och sista året i gymnasiet) med allt vad det innebär av kompisar, antagonister, bästa vänner (som jag fortfarande har kvar - tack!), besvikelser, glädjeämnen, skolbussar, kärleksproblem, folkparksbesök, skolfester, och - transporter när man var utan körkort. Glesbygd handlar mycket om transporter hit eller dit. Lokaltrafik existerar knappt, och definitivt inte när man behöver det. Föräldrar ställde upp då och då, men för det mesta löste vi problemen själva. Betalade kompisens rödlockiga storebrorsa för att han skulle köra oss. Ibland gjorde han det ändå. Vi åkte raggarbilar med fluffiga tärningar, EPA-traktorer, min kompis farsas Fiat, mina klasskompisars MiniCooper, Saab, gamla BMW, ChevroletBlazer, Volvo Amason, Passat och så vidare. Många som trängde ihop sig i samma bil. Alltid någon "som körde". Jag läste dagboksanteckningar från den tiden: "vi åkte till Sunnemos Folkets hus för att kolla om det var nåt kul där. Det var det inte, så vi åkte hem igen." Inte ett ord om HUR vi åkte - ingen av oss hade ju vare sig körkort eller bil.

Jag flyttade tyvärr därifrån ganska hastigt när jag var 18, tillsammans med min familj, och kom inte tillbaka på länge, men värmländska är och förblir den rotvälska jag tycker allra bäst om.

SCFN

Stone-cold-fuck-nuts. Puckot Sigurd Korsfararen. Anders Breivik, eller vad han nu heter. Jag saknar ord för den förödelse, skräck och förtvivlan som han åstadkommit genom att på det allra grymmaste sätt ta livet av oskyldiga. Helt absurt. Omänskligt. Om han inte är i lagens mening psykiskt sjuk, så är det ändå helt klart något allvarligt fel på honom som människa. Om han lyckats med något i sin fruktansvärda aktion, så är det förhoppningsvis att stärka oss som är övertygade om att främlingsfientlighet och rasism inte ska ha någon plats i ett demokratiskt samhälle.

Norge var inte ett av de länder som våra experter trodde skulle drabbas av terrordåd av vit-makt-rörelsen.

Men de finns överallt. Ser ut som vem som helst. Där bakom fasaden döljer sig i grunden en rädd människa. Och rädda människor kan vara farliga, riktigt farliga. Högerextremisterna. Sverigedemokraterna. Fremskrittspartiet. Sannfinländarna. Dansk folkeparti. Le Pen. Rasister och smygrasister. Nu har den politiska falangen återigen visat vad den går för, vad den vill ha och vad den är beredd att göra för att tillskansa sig makt.

Vill vi ha det samhället?

NEJ.

Morgonstund

Ett snabbt inlägg medan åskan går. Sen måste jag koppla ner, om inte blixten ska slå ut modemet för vilken gång i ordningen, och stiga upp. Barnen har tittat klart på "Sommarlov" också, så det passar bra. Vissa steg upp redan före åtta (och skottar jord någonstans i sitt trädgårdsförbättrande projekt), så Luther har bankat på sovrumsdörren ett tag nu. Var det inte han som sa att "den som inte arbetar, ska heller inte äta". Eller var det Stalin? Eller kanske Persson? Den sistnämnda sa i alla fall "den som står i skuld är icke fri". Intresseklubben antecknar, o store hemmansägare.

Tjenixen.

Familjeliv

Tjolahopp. Trött som en gnu när jag vaknade för en kvart sen. Åkte 20 mil med familjen igår för att fira söta min kusins födelsedag. Och det var det värt. Såklart. Släkten är inte bara värst, den är bäst också. I baksätet ömsom grälade de med varann eller med oss. När vi kom hem galopperade de älskade barnen till badet med en kökstimer bland utrustningen. Vi har nämligen i dagsläget bara ett cyklop, och då måste man dela. Jobbigt, men lärorikt. Och cyklop är tydligen en dödsviktig utensil trots att vi badar i en damm med dybotten.

Sambon och jag sjönk ihop vid trädgårdsbordet med varsin GT. De badande kom hem, hoppade och skrek. Klättrade i trädet ovanför trädgårdsbordet och slängde sig i grenarna. Fortsatte gräla med varann och med oss, till sambon(!) fick ett utbrott och vrålade så att marken skakade: Håll tyst!

Sen blev det tyst i nån kvart i alla fall.

Skönt.

Tanten

Tänkte idag på tanten, vart tog hon egentligen vägen? Ni vet hon som fanns på landet när man var liten.

I min farmor och farfars by i Dalarna fanns en gammal tant som hette Linnea. För mig är hon urtanten. Alla tanters förebild. Självförsörjande. Liten och bred, säkert stark som en oxe. God som gull. Alltid glad. Kom man hem till Linnea, så bjöds det på kok-kaffe i små blommiga koppar, och kanske en hembakt bulle eller en kaka. Kaffe på bit.

Alltid, alltid. alltid samma outfit. Klänning i något tåligt material, som t ex polyester, som slutar strax under knäna. Kofta. Huckle. Sockar. Träskor. Möjligen med en emaljerad spann i handen. Funderar på om jag ska ta upp den stilen igen? Bärbar dator i det mindre formatet kan man säkert trycka ner i spannen. Polyester är som sagt lättskött, och huckle döljer effektivt en bad hair-day. Träskor är lite modernt, så där är man ju hemma.

Linnea hade stuga, trädgårdsland, äng, ko och säkert katt. Höns. Möjligen hund.

Någon man kommer jag däremot inte ihåg.

Semestertider

Sådär. Då är semestern här. Och jag älskar att vara ledig och inte ha något program. För mig är det helt OK att bara dega fyra veckor på raken. Äta fil och flingor till lunch (det blir så lite disk), hasa till badet, cykla små cykelturer, glo på gamla filmer på kvällen, vända på dygnet och sova till 12. Inte så många vuxenpoäng där. Men det är just det som är grejen. Jag vill bara koppla av från det liv jag lever till vardags. Och semester är viktigt. Det är vår efterlängtade tid för återhämtning, den tid då alla vill få chans att göra allt det vi längtat efter, men inte haft tid för.
Men semestern kan också bidra till prestationångest.
Det är nämligen nu vi ska visa hur jäkla lyckliga vi är. Hur kära vi är. Vilka underbara resmål vi åker till, och vilken fantastisk semestermat vi äter när vi sitter i sommarkvällen och grillar. Hur nöjda våra barn är. Ibland blir jag fullkomligt galen på alla käcka tillrop på Facebook. Jesus f-cking Christ, vad skulle folk säga om någon någon gång sa som det var.
Det vill säga att man grälar så stickor och strån ryker om fullkomligt oviktiga saker som disken, städningen eller matsedeln. Att svordomarna står som spön i backen när man ska förhandla om vem som ska göra vad i familjen. För bilar ska tankas, tält ska resas, blöjor ska bytas, välling vispas, mat lagas, kattlådor tömmas, disk diskas, mat inhandlas, tvätt tvättas, hundar promeneras - även på semestern. Att x kilowatt av ens energi går åt när man agerar fredsbevarande styrka för hundrade gången i ordningen (när det man egentligen vill göra är att slå de bråkande i huvudet med närmaste tillhygge och sedan storma till skogs, där man sedan stannar i några timmar). Att en liten stund egen tid är allt man vill ha. Att myggjävlarna gör varje försök till mysiga sommarkvällar till ett inferno av myggmedel, gummistövlar, fleecetröjor och i värsta fall - mygghatt. Att romantik är lika fläckvis förekommande när man är ledig som alltid annars. Att frustrationen ligger på lur lika ofta under ledigheten som annars. Att det man verkligen behöver ladda med inför semestern knappast är cash eller champagne - det är tålamod.

Meditation

Meditation är fantastiskt. Jag längtar alltid efter att få meditera, trots att det brukar vara lite uppförsbacke varje gång man startar om. Men att få stänga av hjärnan för yttre intryck, är faktiskt jävligt skönt. Förlåt att jag svär. Man skulle kunna kalla det en kick. Men det ger inte den där tillfälliga lyckokänslan, det ger ännu mer. Och det man får räcker längre.
Jag är ingen expert, men det spelar ingen som helst roll - för det är definitivt ingen tävling.
Här berättar den buddhistmunk jag känner bäst om meditationens betydelse för honom.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/matbara-spar-i-hjarnan-nar-mastare-mediterar_2578679.svd

Kärlek, hopp och goda intentioner come a long way

The Buddha Replies to the Deva
On a certain day when the Blessed One dwelt at Jetavana, the garden of Anathapindika, a celestial deva came to him in the shape of a Brahman enlightened and wearing clothing as white as snow.

The deva asked, What is the sharpest sword?
What is the deadliest poison?
What is the fiercest fire?
What is the darkest night?"

The Blessed One replied,
The sharpest sword is a word spoken in wrath;
the deadliest poison is covetousness;
the fiercest fire is hatred;
the darkest night is ignorance.

The deva said,
What is the greatest gain?
What is the greatest loss?
Which armour is invulnerable?
What is the best weapon?

The Blessed One replied,
The greatest gain is to give to others;
the greatest loss is to greedily receive without gratitude;
an invulnerable armor is patience;
the best weapon is wisdom.

Det här gillar jag. Det är inget nytt. Det här är så här det är att vara människa, och vad som är bra och dåligt för oss -  det har vi vetat hela tiden. Sen är det olika vad vi gör med den insikten.

Vilken information har jag tillgång till?

Ibland när jag läser eller skriver på datorn, kan jag plötsligt inse att jag helt i onödan spänner t ex magen eller nacken. Det där vill jag försöka sluta med, för det känns egentligen inte särskilt bra i kroppen. Det är något jag bara gör, fast det inte behövs eller förbättrar något för mig. Ungefär som att oroa sig för det som varit eller det som kommer.
Jag har lärt mig att jobba med den information jag har just här och nu. Kan jag påverka en situation eller är det dags att släppa taget? Kan jag låta en situation gå sin egen väg och ta hand om sig själv?
Att släppa taget kan låta enkelt, men i verkligheten är det svårt. När du släpper taget, så måste du också våga tro att det kommer att bli bra. Ändå. Fast du inte är där och håller i trådarna. Våga tro att dina medmänniskor kan ta vid. Våga tro att tiden kan behöva ha sin gång. Våga tro att det kommer att bli bra utan att du kämpar dig blå.
Någonstans där ligger nödutgången från stress, trötthet, härdsmälta och utbrändhet.

Mindfullnessläraren Ola Schenström chattade med läsare i DN den 12 juli.
Här är utdrag ur den chatten:
Rachel: nybörjare i meditation söker jag efter tips om hur man kan snabbast gå i trans
Ola Schenström: Tanken eller syftet med träningen är INTE att "gå i trans" utan att bli vaken och uppmärksam för vad som sker i oss och runt i kring oss. Få full tillgång till den information som finns att tillgå just nu. Se om jag vill och kan påverka situationen eller om jag skall släppa den och låta den ta hand om sig själv. Bli lite klokare och snabbt återfå jämvikten vid påfrestningar. Mindfulness är ett kraftfullt verktyg att hantera stress, fysisk och psykisk smärta och öka livskvaliteten.
Länk: http://www.dn.se/livsstil

Slumpen eller vad

Slumpen finns, säger vissa. Det finns inget som heter slump, säger andra. Förmodligen ligger "sanningen" någonstans däremellan. Men en del saker är jag nästan helt säker på. Ibland behöver man slumpens inverkan som en rejäl spark i baken. Och ibland är slumpen förvånansvärt pricksäker.Och i vissa speciella fall kan slumpen sätta igång händelseförlopp som blir omöjliga att få stopp på... förrän långt senare då allt planat ut igen. Livet är ju upp och ner, och där någonstans visar sig slumpen för oss alla.
Jag tror att mitt livs väg hittills har tagit till vänster eller höger någonstans i närheten av då jag behövde det. Oavsett om jag just vid det tillfället tyckte att det var bra eller dåligt.
Möjligen kan det vara en efterhanskonstruktion att säga att "det var bra det som hände" - men samtidigt så tror jag att det är ett fungerande sätt att se på sina erfarenheter. Att man kan möta svåra stunder och klara av att vända det till något positivt.
Tro, hopp och kärlek - och som lök på laxen: slumpen.
Den måste vi lära oss att ta höjd för.

Buddisk

Ikväll tittade vi på filmen "The last airbender". Spännande och välgjord och helt klart "buddisk", som storasyster sa. Ja, alltså buddhistiskt influerad. Och ja, det var den verkligen. Den hade de flesta attribut; munkar i oranga och vinröda kläder, bönekvarnar, meditation, tankekraft och yogarörelser.
Men som storasyster sa; den var bra ändå ;)

http://www.imdb.com/title/tt0938283/

Vart du än går så är du där

Ja, så är det. Vart man än vänder sig, så har man ändan bak. Också en sanning att ta till sig, ifall man undrar vad som egentligen är sant här i världen. Jag insåg häromdagen att jag ligger efter i nyhetsflödet. I Grekland t ex slänger de granater på gatorna och det rådde undantagstillstånd för några dagar sedan. Vaaa? tänkte jag. Vadå? I det där landet där man bränner sig på stranden, badar i turkosblått vatten, ser soluppgången över havet, socialiserar sig med galna tyskar, dricker Retzina och äter souvlaki? Eller det gjorde jag i alla fall när jag var där på 80- och 90-talet.  Min bild av Athen baserar sig på mina erfarenheter som fattig interrailare tillsammans med likasinnade. Svettiga vandrarhem utan aircondition. Tunnelbana till Pireus. Hysteriska biljettinköp i hamnen. Och resan dit, från Munchen, via Budapest eller Belgrad. På skramliga tåg genom Östeuropa. Gränskontroller mitt i natten med soldater som bar kpist. Ändlösa kortspel för att fördriva tiden. Kaffe som serverades i en gigantisk kaffekanna som någon bar genom hela tåget. Kopp fick man ha själv. Proviantering fick ske på stationerna, men när tåget stannade på någon station så visste man aldrig när det skulle gå igen. De visslade en gång, sen gick det bara. Då sprang man. Och hann oftast med.
En resa mellan Belgrad och Athen satt vi i korridoren hela vägen, och det var bara stå ut liksom. Utnyttja tiden till något. Snacka. Lära sig nåt nytt. Dela sin kladdiga proviant och sitt fesljumma vatten. Försöka sova.
Och jag älskade det.

The new generation

Storasyster tycker att jag borde ha en snyggare header. Den jag har ser dinosaurieartad ut. Jaså minsann? Hm. Men hon ska fixa den åt mig. Det låter lovande :)
Hennes egen blogg är full av snygg layout och fina bilder som hon tagit och fixat i lightroom. Layout skriver hon i html-kod. Bara sådär liksom. Ingen har lärt henne. Hon bara... KAN.