Vart du än går så är du där

Ja, så är det. Vart man än vänder sig, så har man ändan bak. Också en sanning att ta till sig, ifall man undrar vad som egentligen är sant här i världen. Jag insåg häromdagen att jag ligger efter i nyhetsflödet. I Grekland t ex slänger de granater på gatorna och det rådde undantagstillstånd för några dagar sedan. Vaaa? tänkte jag. Vadå? I det där landet där man bränner sig på stranden, badar i turkosblått vatten, ser soluppgången över havet, socialiserar sig med galna tyskar, dricker Retzina och äter souvlaki? Eller det gjorde jag i alla fall när jag var där på 80- och 90-talet.  Min bild av Athen baserar sig på mina erfarenheter som fattig interrailare tillsammans med likasinnade. Svettiga vandrarhem utan aircondition. Tunnelbana till Pireus. Hysteriska biljettinköp i hamnen. Och resan dit, från Munchen, via Budapest eller Belgrad. På skramliga tåg genom Östeuropa. Gränskontroller mitt i natten med soldater som bar kpist. Ändlösa kortspel för att fördriva tiden. Kaffe som serverades i en gigantisk kaffekanna som någon bar genom hela tåget. Kopp fick man ha själv. Proviantering fick ske på stationerna, men när tåget stannade på någon station så visste man aldrig när det skulle gå igen. De visslade en gång, sen gick det bara. Då sprang man. Och hann oftast med.
En resa mellan Belgrad och Athen satt vi i korridoren hela vägen, och det var bara stå ut liksom. Utnyttja tiden till något. Snacka. Lära sig nåt nytt. Dela sin kladdiga proviant och sitt fesljumma vatten. Försöka sova.
Och jag älskade det.