Värmland har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Jag spenderade tio år av min barndom och ungdomstid i (numera) backwater-orten Munkfors, där vi bodde i ett rött tvåvåningshus med vita knutar på en udde med får och kantareller i Klarälven.
I Värmland spenderade jag nästan hela min skoltid (utom klass 1 och sista året i gymnasiet) med allt vad det innebär av kompisar, antagonister, bästa vänner (som jag fortfarande har kvar - tack!), besvikelser, glädjeämnen, skolbussar, kärleksproblem, folkparksbesök, skolfester, och - transporter när man var utan körkort. Glesbygd handlar mycket om transporter hit eller dit. Lokaltrafik existerar knappt, och definitivt inte när man behöver det. Föräldrar ställde upp då och då, men för det mesta löste vi problemen själva. Betalade kompisens rödlockiga storebrorsa för att han skulle köra oss. Ibland gjorde han det ändå. Vi åkte raggarbilar med fluffiga tärningar, EPA-traktorer, min kompis farsas Fiat, mina klasskompisars MiniCooper, Saab, gamla BMW, ChevroletBlazer, Volvo Amason, Passat och så vidare. Många som trängde ihop sig i samma bil. Alltid någon "som körde". Jag läste dagboksanteckningar från den tiden: "vi åkte till Sunnemos Folkets hus för att kolla om det var nåt kul där. Det var det inte, så vi åkte hem igen." Inte ett ord om HUR vi åkte - ingen av oss hade ju vare sig körkort eller bil.
Jag flyttade tyvärr därifrån ganska hastigt när jag var 18, tillsammans med min familj, och kom inte tillbaka på länge, men värmländska är och förblir den rotvälska jag tycker allra bäst om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar