Jag läste Bodil Malmstens blogg, där hon länkar till en artikel i Washington Post om Sofia Tolstoys dagbok.
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/09/29/AR2010092906781.html
Sofia Tolstoy var gift med, och levde i skuggan av det självupptagna geniet Leo Tolstoy, en man som inte trodde på kärlek, som såg på äktenskapet som en modell för att få sina behov tillfredsställda på ett praktiskt sätt: the physical need for intercourse and the practical need for a life companion.
Måste vara ett helvete att leva tillsammans med någon som andra människor uppfattar som ett geni. Baksidan brukar som bekant inte vara riktigt lika tilltalande som framsidan, och det påminner mig om talesättet: "Bakom varje framgångsrik man, står en kvinna och himlar med ögonen".
Fast i Sofia Tolstoys fall var det nog lite värre än så, eftersom hon - efter att ha varit gift med Leo i 1½ månad - funderar på att ta livet av honom.
Den boken hamnar definitivt på min "Vill läsa-lista".
Det här är anledningen till att jag älskar webben. Trådar som leder tanken vidare, längre och längre bort. Som en upptäcksfärd.
lördag 9 oktober 2010
fredag 8 oktober 2010
Fredag hela veckan lång
Gud (eller hans motsvarighet) bevare mig för fredag hela veckan lång! På fredagarna brukar jag vara helt slut.
Jag håller fast vid tanken på två hela lediga dagar, som en drunknande håller fast i en livboj på ett stormande hav. Två hela dagar som åtminstone teoretiskt kan användas till den föga ansträngande uppgiften ligga soffan-tidning över ansiktet. Då känns det mindre jobbigt att det vanligen är cirka 1000 grejer som ska göras på helgen också, som t ex att hälsa på släktingar, insupa kultur, gå i skogen och ta en skilsmässo- och eller tinnitusframkallande tur till Ikea. För att inte tala om handla-laga mat-diska-ställa in i skåpen, i en aldrig sinande ström. Och ta ut soporna. Häromdagen undrade jag hur många gånger i mitt liv jag tagit ut soporna och satt i en ny påse. Med den (hårresande) frekvensen och ett visst mått av empirisk forskning borde jag ha kunnat utveckla ett nytt sopomvälvande sätt att utföra uppgiften, som helt uteslöt mig själv.
Men nix.
Fast nu är det fredag, och jag har som sagt två lediga dagar framför mig. Ikväll ska vi äta anka och ta ett glas vin. Gott så.
Och innan dess ska jag meditera för att varva ner.
Det ser jag redan fram emot :)
Jag håller fast vid tanken på två hela lediga dagar, som en drunknande håller fast i en livboj på ett stormande hav. Två hela dagar som åtminstone teoretiskt kan användas till den föga ansträngande uppgiften ligga soffan-tidning över ansiktet. Då känns det mindre jobbigt att det vanligen är cirka 1000 grejer som ska göras på helgen också, som t ex att hälsa på släktingar, insupa kultur, gå i skogen och ta en skilsmässo- och eller tinnitusframkallande tur till Ikea. För att inte tala om handla-laga mat-diska-ställa in i skåpen, i en aldrig sinande ström. Och ta ut soporna. Häromdagen undrade jag hur många gånger i mitt liv jag tagit ut soporna och satt i en ny påse. Med den (hårresande) frekvensen och ett visst mått av empirisk forskning borde jag ha kunnat utveckla ett nytt sopomvälvande sätt att utföra uppgiften, som helt uteslöt mig själv.
Men nix.
Fast nu är det fredag, och jag har som sagt två lediga dagar framför mig. Ikväll ska vi äta anka och ta ett glas vin. Gott så.
Och innan dess ska jag meditera för att varva ner.
Det ser jag redan fram emot :)
tisdag 5 oktober 2010
Nobelpriset i medicin
Hurra!
Idag delades Nobelpriset i medicin ut, och den här gången till en man som gjort skillnad för väldigt många både enskilda människor och familjer. Han heter Robert Edwards och han utvecklade metoderna för provrörsbefruktning eller in vitro-fertilisering, IVF, som har lett till att omkring fyra miljoner barn har fötts. För det belönas han med 2010 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.
Och vad händer?
Jo, Vatikanen - denna framåtblickande instans i familjefrågor - kliver fram och kritiserar pristagaren, eftersom han - enligt deras synvinkel - ligger bakom dödandet av ett stort antal mänskliga embryon.
Även etikprofessorer uttalar sig i bl a Aftonbladet, om hur "livet mist sin helighet". Att man bör stanna upp och fundera över "vart vi är på väg".
Visst kan man fundera. Samvetslösa människor finns förstås i alla läger, även bland forskare.
Men jag tror inte att de föräldrar som blivit hjälpta av den här typen av behandling skulle säga att livet mist sin helighet. Snarare tvärtom. Skapandet av liv blir istället något helt fantastiskt. Att det sker i provrör under en kort period gör det inte mindre fantastiskt.
Idag delades Nobelpriset i medicin ut, och den här gången till en man som gjort skillnad för väldigt många både enskilda människor och familjer. Han heter Robert Edwards och han utvecklade metoderna för provrörsbefruktning eller in vitro-fertilisering, IVF, som har lett till att omkring fyra miljoner barn har fötts. För det belönas han med 2010 års Nobelpris i fysiologi eller medicin.
Och vad händer?
Jo, Vatikanen - denna framåtblickande instans i familjefrågor - kliver fram och kritiserar pristagaren, eftersom han - enligt deras synvinkel - ligger bakom dödandet av ett stort antal mänskliga embryon.
Även etikprofessorer uttalar sig i bl a Aftonbladet, om hur "livet mist sin helighet". Att man bör stanna upp och fundera över "vart vi är på väg".
Visst kan man fundera. Samvetslösa människor finns förstås i alla läger, även bland forskare.
Men jag tror inte att de föräldrar som blivit hjälpta av den här typen av behandling skulle säga att livet mist sin helighet. Snarare tvärtom. Skapandet av liv blir istället något helt fantastiskt. Att det sker i provrör under en kort period gör det inte mindre fantastiskt.
måndag 4 oktober 2010
Vänskapens kärna
I helgen var jag ute på en skön morgonpromenad med hunden, och en av mina bästa vänner. Soligt. Lite höstblåsigt. Hasselsnåren rasslade. Underbart skönt att gå och djupandas i höstskogen. Och att prata.
Ett samtal kan man komma långt på. Inget lättar på trycket som ett samtal.
Egentligen är det ju oavsett om man är överens eller inte. Huvudsaken är att man möts, lyssnar och blir lyssnad på. Man bör inte döma eller dra för snabba slutsatser, bara försöka - om det går - förstå vad det handlar om. Vad den andra parten vill säga. Det är en av de största gåvor man kan ge till en annan människa, att ta sig tid att lyssna på henne. Och då gäller för en gångs skull - temporärt - det där med att "tiga är guld".
Det är nämligen rätt svårt.
Jag kan ibland känna att det bubblar inombords av en vilja att hojta något i stil med: "Men jag vet hur du ska göra/säga/känna..! Lyssna här, så ska du få höra... Så här är det....osv". Big mistake. Låt den andra parten prata färdigt. Självklara lösningar har de med all säkerhet redan tänkt på. Vill de ha råd, så säger de det. Samtal handlar inte särskilt ofta om att man ska lösa något problem åt den andra, vilket goda vänner väl vet, de handlar mycket om att lyssna på ett bra sätt. Och att kunna ta emot och ta hand om de förtroenden man får.
DET är vänskapens kärna.
Ett samtal kan man komma långt på. Inget lättar på trycket som ett samtal.
Egentligen är det ju oavsett om man är överens eller inte. Huvudsaken är att man möts, lyssnar och blir lyssnad på. Man bör inte döma eller dra för snabba slutsatser, bara försöka - om det går - förstå vad det handlar om. Vad den andra parten vill säga. Det är en av de största gåvor man kan ge till en annan människa, att ta sig tid att lyssna på henne. Och då gäller för en gångs skull - temporärt - det där med att "tiga är guld".
Det är nämligen rätt svårt.
Jag kan ibland känna att det bubblar inombords av en vilja att hojta något i stil med: "Men jag vet hur du ska göra/säga/känna..! Lyssna här, så ska du få höra... Så här är det....osv". Big mistake. Låt den andra parten prata färdigt. Självklara lösningar har de med all säkerhet redan tänkt på. Vill de ha råd, så säger de det. Samtal handlar inte särskilt ofta om att man ska lösa något problem åt den andra, vilket goda vänner väl vet, de handlar mycket om att lyssna på ett bra sätt. Och att kunna ta emot och ta hand om de förtroenden man får.
DET är vänskapens kärna.
söndag 3 oktober 2010
Fredsbevarande styrka
I fredsbevarande styrkor, släng er i väggen, här kommer en som jobbar nonstop med fredsfrågor. De flesta föräldrar gör ju det. Och vi behöver inte ens åka utomlands. Vi jobbar istället vid roten till det onda. I hemmet. Är det inte där de säger att man ska börja lära sina barn att fatta hur man kommer överens?
- "Maaaammmmmaaaaa, hon slog mig!
Men han försökte klippa håret av min Barbi!
Men hon lipade åt mig!
Men han svärde! Mamma, visst får man inte svära?Men hon svärde också!
Men det var ditt fel att jag gjorde det, för du är jämt så dum!
Är jag ju inte, det är du som är dum!"
Och så där går det på.
Vad jag alltså skulle behöva, är lite av de fredsbevarandes utrustning. Hjälm (för att skydda huvudet mot eventuella flygande objekt), uniform (så att de trätande inser vem de har att göra med), batong (som jag kan vifta olycksbådande med) och så lite knallpulver som jag kan strö ut mellan potentiella smockor on the loose och utsträckta tungor, för att skapa förvirring och få dem att glömma vad de bråkade om.
Fredsbevarande styrka är ett jäkla tjafsigt jobb måste jag säga. Med jämna mellanrum vill jag säga upp mig. Man försöker hålla sig borta så länge det går, stoppar fingrarna i öronen och tänker att det kanske går över av sig själv. Ibland gör det det, ibland inte.
När jag rycker in är parterna skitsura på varandra, och så får man börja om med det man pratat om så många gånger. Det tar återigen en stund att komma fram till att man INTE får slåss, att man INTE får svära åt varann, att man INTE får klippa håret av Barbi eller sno varandras tidningar bara för att man har lust. Att man måste säga förlåt och mena det.
Och när vi äntligen återigen kommer överens om hur det var och hur det är och hur det ska vara, så är allt frid och fröjd igen. Parterna är hörda, har fått säga sitt och kan leka vidare.
Tills nästa gång nån lipar eller snor en Kalle Anka.
Lite som livet i allmänhet, skulle man kunna säga.
Same shit, different wrapping.
lördag 2 oktober 2010
Yogahäxa
Att jag börjat på nån konstig yoga har inte gått spårlöst förbi barnen.
"Mamma, när du blir en yogahäxa, så kan du få ha grått hår", säger storasyster. "Och bruna tänder", fyller lillasyster hjälpsamt i. Man tackar. Inga problem med att se ut som ett spöke alltså. Gudskelov att den yngre generationen är så tolerant mot sina föräldrar ;)
Då kanske man kan slippa spruta in botox i pannan eller suga bort något (eller några) skålpund kött. Varje människa äger sin egen kropp och ska få välja själv, men den där läskiga objektifieringen ligger på lur där någonstans.
Fast lite vitare tänder vore kanske inte så dumt.
Yogahäxa eller ej, jag känner ungefär lika vig ett grillspett. Tufft tempo på jobbet gör inte saken bättre. Knäna knakar och låser sig när jag ska sitta i meditationsställning. När jag sa det till meditationsläraren tittade han medlidsamt på mig och sa att jag helt enkelt måste träna meditationsställning oftare. "Varje dag" (samma uttal som Mark Levengood). OK. Aj.
Jag får ta med i beräkningen att detta är samma man som föreslog att man skulle stå i brygga och titta på TV, och som rekommenderade havregrynsgröt till frukost mot inflammation i meniskerna.
Det är bara att bita ihop. Den potentiella yogahäxan måste ta sig i kragen och börja stretcha på allvar. Snart dags att börja med löpträning igen. Tyvärr känner jag mig grymt otränad nu igen (man degenerar snabbt), och att det vore rena lyteskomiken att stappla iväg på en löprunda.
Grannarna skrattar väl ihjäl sig när jag haltar förbi.
Nackdelen med löpning är att det är så fasansfullt jobbigt i början, men det finns också fördelar; ingen utrustning att tala om - bara bra skor, inga tider att passa, billigt. Och det är mindfulness i kubik. Det är här och nu hela tiden, där det är nästan en fördel att det känns som om man ska kräkas. Med 95% av maxpuls orkar man inte hålla ihop några längre resonemang i skallen. Då är varje kilometer en kamp mot köttet.
But - if there's a will, there's a (hard) way :)
"Mamma, när du blir en yogahäxa, så kan du få ha grått hår", säger storasyster. "Och bruna tänder", fyller lillasyster hjälpsamt i. Man tackar. Inga problem med att se ut som ett spöke alltså. Gudskelov att den yngre generationen är så tolerant mot sina föräldrar ;)
Då kanske man kan slippa spruta in botox i pannan eller suga bort något (eller några) skålpund kött. Varje människa äger sin egen kropp och ska få välja själv, men den där läskiga objektifieringen ligger på lur där någonstans.
Fast lite vitare tänder vore kanske inte så dumt.
Yogahäxa eller ej, jag känner ungefär lika vig ett grillspett. Tufft tempo på jobbet gör inte saken bättre. Knäna knakar och låser sig när jag ska sitta i meditationsställning. När jag sa det till meditationsläraren tittade han medlidsamt på mig och sa att jag helt enkelt måste träna meditationsställning oftare. "Varje dag" (samma uttal som Mark Levengood). OK. Aj.
Jag får ta med i beräkningen att detta är samma man som föreslog att man skulle stå i brygga och titta på TV, och som rekommenderade havregrynsgröt till frukost mot inflammation i meniskerna.
Det är bara att bita ihop. Den potentiella yogahäxan måste ta sig i kragen och börja stretcha på allvar. Snart dags att börja med löpträning igen. Tyvärr känner jag mig grymt otränad nu igen (man degenerar snabbt), och att det vore rena lyteskomiken att stappla iväg på en löprunda.
Grannarna skrattar väl ihjäl sig när jag haltar förbi.
Nackdelen med löpning är att det är så fasansfullt jobbigt i början, men det finns också fördelar; ingen utrustning att tala om - bara bra skor, inga tider att passa, billigt. Och det är mindfulness i kubik. Det är här och nu hela tiden, där det är nästan en fördel att det känns som om man ska kräkas. Med 95% av maxpuls orkar man inte hålla ihop några längre resonemang i skallen. Då är varje kilometer en kamp mot köttet.
But - if there's a will, there's a (hard) way :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)