Ät med kärlek

En kvinna på yogadagen berättade att hon skulle ha en kurs i yogisk matlagning. Det är vegetarisk matlagning med en lite mer vördnadsfull inställning till själva ätandet, om jag fattat rätt. Känns lite som yogisk dresscode, om du frågar mig.
Rofylld ska man sitta där och långsamt gnaga på en morot, medan man drömskt stirrar bort i fjärran. Det ska ta en timme att äta en apelsin. Av kaffe och sprit får man ångest, så det går bort. Tugga meditativt. Och så vidare. Visst, visst, det låter ju bra det där. Men det är ju helt orealistiskt. Med ett jobb på vanlig kontorstid eller en skock hungriga ungar känns det som överkurs.
Ibland blir det för mycket av den där lugna, inkännande, vegetariska, oblekta, foträta stilen. Det kan vara hårt grupptryck på att aldrig ifrågasätta var fan de där "kosmiska energierna" kommer ifrån, eller att nänma något så sataniskt som halvfabrikat och ständigt tänka psykologi, ekologiskt och långkok. Efter ett tag vill jag bara äta mamma scans köttbullar, läsa svensk damtidning, skrika och färga håret grönt.

Fast jag tror på det där med att äta med kärlek. Till maten, till dig själv och till andra.