Läser en bok som heter "Sekter och hemliga sällskap". Det finns en hel del sekter och konstiga sammanslutningar, den saken är klar. Boken innehåller bl a kapitel om Godtemplarorden, Opus Dei, Jehovas Vittnen, Scientologerna, Plymouthbröderna, Guds barn och Livets ord. Och alla dessa spritt språngande galna sektledare, som när de får smak för makt, manipulation och sina medlemmars ekonomiska medel, inte känner några gränser överhuvudtaget. De ser sig själva som inkarnerade gudar, och deras budskap kan därför inte ifrågasättas.
Knutby-gänget är naturligtvis också med i boken, med Upplands mest kända mördare i religiös förklädnad. Mannen med stort och överkänsligt ego som av skäl som är dolda för de flesta andra tyckte att det var bättre att se till att hans fruar blev hemkallade av Gud (läs: dödade av mänsklig hand som inte hade ett skvatt med någon gud att göra), än att skilja sig från dem. Det var viktigare att det framstod som om hans tro var ren. fläckfri och bättre än de flesta andras än att hans fruar fick behålla livet. Han behövde lura sig själv, och församlingen valde att tro. Men domen från världen utanför blev hård.
I slutet av 80-talet var jag på en... gudstjänst eller föreläsning eller vad man ska kalla det.. på Livets Ord i Uppsala. Jag hade några fd gymnasiekompisar som gått med där, och vi var där och hälsade på samtidigt som en amerikansk gästpastor skulle "predika". Så vi gick dit tillsammans med dem som var med i församlingen. Lokalen var en stor hörsal med många, många rader med stolar, och en stor scen med sammetsdraperier. Det var packat med folk. När den amerikanske pastorn gick igång, så blev jag närmast chockad. Han skrek och gick an, "say AMEEEN!!!, the Lord shall protect us from demons!!!" osv och det läskigaste var att nästan alla andra hängde på. De ropade, stod upp, klappade i händer, började dansa och sjunga spontana lovsånger. Jag satt där i min stol mitt ibland alla dessa entusiastiska stående människor och kände mig stel och illa till mods. Jag minns att jag tänkte att om han därframme säger till oss att vi ska klappa till grannen på högra sidan, så kommer mina stolsgrannar att göra det. Utan att tänka efter. Det var som en masspsykos. Det var en stor lättnad när det äntligen var slut, och jag kom ut därifrån. Det var som ett studiebesök i en sekt, och det var första, sista och enda gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar