Jag tycker att det här är bättre än Teddybears Stockholms version. Robyns formspråk är fantastiskt, alltid så framåtskridande att det är nära gränsen till det udda, och med en kul och personlig twist. Hon är också en frisk fläkt i dagens underliga ideal där kvinnliga artister ska vara stöpta i samma form. Alla ska de vara smala som spett, på skyhöga klackar, nödtorftigt täckta, ormandes i grupp i takt med musiken. En armé av lookalikes med Lady Gaga i spetsen.
Men inte Robyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar