Det är tungt att träna när man känner sig ungefär lika smidig som en elefant. Jag flåsar som en mindre ångmaskin och det känns som om jag var 150 år. Död alltså.
Att det är en lång process att vända ett beteende är något man vet, men man kan säga det 1000 gånger och ändå inte fatta vad det innebär. Nu är jag dessutom piskad till det, eftersom jag ska åka på vandringsresa till Nepal snart (Hurra!). Men att börja träna är så förbannat drygt när man är otränad, och det finns ingen som helst anledning att fråga sig om man vill det här. För om jag frågar mig själv "Orkar du verkligen träna idag?", så svarar jag 99 gånger av 100: "nej, inte idag. Jag orkar inte/Det är för kallt/Jag hinner inte/Jag har träningsvärk/Man måste vila emellanåt/Jag måste dammsuga bakom elementen/Ett ufo landade i trädgården och jag måste... osv. Jag är expert på att lura mig själv, och så trillar jag av kärran. Igen.
Och det är så helvetes jobbigt att springa ikapp. Nu får det vara nog. Nu ska jag kämpa till mig kondition och styrka (det tar väl ett par år), och så ska det sedan förbli. Det är bara (ha!) att bestämma sig och sedan göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar